Jag tycker att seden att dela bägare är en stark gemenskapsakt och gillar den därför, men ett bra argument som min vän drog upp för att inte skicka runt bägaren var att det ger intrycket av att välsignelsen, b'rachan, skulle gälla vinet.
Resonemanget lyder: välsignelsen läses över vin, men berör inte vinet. Välsignelsen berör Gud. Det är Gud som välsignas i alla b'rachot, i en av sina många egenskaper ("som skapat vinrankans frukt", "som drar bröd ur marken", "som helgat oss genom sina bud och befallt oss att X", "som hör bön", etc.).
Jag höll inte med om att Gud inte välsignas genom att man i gemenskap delar dryck - tvärtom, om förhållandena är de rätta - men det fick mig att tänka vidare, för faktum är att det inom judendomen bara finns två saker som kan välsignas. Vi börjar med den första: Gud.
Man läser välsignelser över allt; när man ser en regnbåge, när man ser en lärd, när man tvättar händerna, när man delar deg, etc.
Men målet för välsignelserna är inte objekten de läses över - inom kristendomen välsignas bröd och vin, inom judendomen välsignas Gud genom bröd och vin. Att vi har bröd på bordet påminner oss om att Gud är den som skapat allt det som krävs för att man ska kunna baka bröd; en planet på rätt avstånd från solen, med rätt typ av atmosfär, med rätt typ av sädesslag, med människor vars intelligens kunnat användas för att odla, skörda, mala och baka, ända fram till brödet man har framför sig. Gud är den som "äger" brödet, och välsignelsen läses för att fastställa Guds roll som brödgivare, och på så sätt "löser man ut" brödet och gör det tillåtet att äta - man helgar det och gör måltiden till en gudstjänstakt. Enligt det här mönstret har nästan alla välsignelser Gud som mål. Genom välsignelser helgar man sin vardag och höjer den - jag vill uttrycka det som att judendomen inte går ut på att nå Gud i himlen, utan att få ned Guds himmel på jorden, genom att förvandla vardagens alla små akter till gudstjänst.
Judendomen handlar om helgelse, och vågar erkänna vilket komplicerat koncept det här är, och vad det innebär med en Gudsbild - Guds roll på jorden måste fastställas genom dessa formuleringar. Gud kan vara på jorden vad människan låter Honom vara, och på så vis kan människan vara den som välsignar Gud.
Men det finns ett annat ting som kan välsignas: människan.
Detta sker främst med en specifik välsignelse (och jag gillar inte 2000-översättningen):
יְבָרֶכְךָ֥ יְהוָ֖ה וְיִשְׁמְרֶֽךָ׃
יָאֵ֨ר יְהוָ֧ה ׀ פָּנָ֛יו אֵלֶ֖יךָ וִֽיחֻנֶּֽךָּ׃
יִשָּׂ֨א יְהוָ֤ה ׀ פָּנָיו֙ אֵלֶ֔יךָ וְיָשֵׂ֥ם לְךָ֖ שָׁלֹֽום׃
Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
- 4 Mos 6:24-26
Gud kan också välsigna människan. Men den här välsignelsen (den är inte den enda, men den absolut tydligaste, och viktigaste), kommer inte av sig själv - den måste uttalas av människor.
Den uttalas av kohanim, ättlingar till de gamla prästerna, under mycket särskilda ceremonier, och är en av judiskt gudstjänstlivs mest sublima akter.
Den måste ges av människor, till människor, och notera här en sak, i den här välsignelsen, där det är Herren som välsignar, och inte välsignas - den är inte fastslagen som i den vanliga välsignelseformuleringen; "du är välsignad, Herre, vår Gud...", utan befinner sig ännu i vardande: Herren välsigne och bevare. Den saknar de egenskaper de vanliga välsignelserna definierar; "skapare av ljus och formare av mörker", "som skapat mig enligt sin vilja", eller någon av de andra.
Den är märkligt flytande i sin formulering; vad innebär det att Gud välsignar en? Vad får det för konsekvenser? Det enda vi får ut är att Herren ger en av sin frid.
Jag vill se det som att när det kommer till Guds välsignande av människan, så kan vi inte göra särskilt mycket - vi kan välsigna Gud och fastställa Guds plats på jorden, men när vi så oundvikligen kommer till den punkten där Gud ska välsigna oss, då upplöses definitionerna och de fasta ramarna. Vi vet inte vad vi har att vänta oss, utan är utlämnade åt Guds nåd och hur den verkar. Vi vågar inte ens formulera det i "Herren välsignar dig och bevarar dig".
Och den sista nyckeln här tror jag är "give dig frid", för shalom, frid, kommer av ordet shalem, hel. Herren ger dig av sin helhet, sin fulländning, men hurdan den är, det kan människan faktiskt inte definiera, så välsginelseformuleringen måste vara "öppen i ändarna" - den talar om att Herren må välsigna, och nämner inte med vad, mer än med att man får ta del av Guds fulländning och perfektion, den som går bortom de välsignelser vi kan ge Gud.
Vi kan definiera Guds plats i världen genom välsignelser, men när Gud ska vidröra oss, och faktiskt svara oss, då räcker våra bilder av Gud inte längre till; när vi väl har dragit ned Guds närvaro på jorden kan vi inte göra mer, utan böja oss för hur den verkar och se att Gud alltid är större än våra bildar, och att det vi välsignar även är källan till välsignelse, själva grundförutsättningen för att vi ska kunna välsigna, och hela tiden behövs redskap; bröd, vin, händelser, liturgi, etc.
Till och med när Gud ska välsigna; där behövs människor som kan uttala välsignelsen.
Men genom välsignelseformuleringarna kan de här två världarna mötas, men de måste hanteras på olika sätt. Även om Gud ligger till grunden för båda.
Gud kan också välsigna människan. Men den här välsignelsen (den är inte den enda, men den absolut tydligaste, och viktigaste), kommer inte av sig själv - den måste uttalas av människor.
Den uttalas av kohanim, ättlingar till de gamla prästerna, under mycket särskilda ceremonier, och är en av judiskt gudstjänstlivs mest sublima akter.
Den måste ges av människor, till människor, och notera här en sak, i den här välsignelsen, där det är Herren som välsignar, och inte välsignas - den är inte fastslagen som i den vanliga välsignelseformuleringen; "du är välsignad, Herre, vår Gud...", utan befinner sig ännu i vardande: Herren välsigne och bevare. Den saknar de egenskaper de vanliga välsignelserna definierar; "skapare av ljus och formare av mörker", "som skapat mig enligt sin vilja", eller någon av de andra.
Den är märkligt flytande i sin formulering; vad innebär det att Gud välsignar en? Vad får det för konsekvenser? Det enda vi får ut är att Herren ger en av sin frid.
Jag vill se det som att när det kommer till Guds välsignande av människan, så kan vi inte göra särskilt mycket - vi kan välsigna Gud och fastställa Guds plats på jorden, men när vi så oundvikligen kommer till den punkten där Gud ska välsigna oss, då upplöses definitionerna och de fasta ramarna. Vi vet inte vad vi har att vänta oss, utan är utlämnade åt Guds nåd och hur den verkar. Vi vågar inte ens formulera det i "Herren välsignar dig och bevarar dig".
Och den sista nyckeln här tror jag är "give dig frid", för shalom, frid, kommer av ordet shalem, hel. Herren ger dig av sin helhet, sin fulländning, men hurdan den är, det kan människan faktiskt inte definiera, så välsginelseformuleringen måste vara "öppen i ändarna" - den talar om att Herren må välsigna, och nämner inte med vad, mer än med att man får ta del av Guds fulländning och perfektion, den som går bortom de välsignelser vi kan ge Gud.
Vi kan definiera Guds plats i världen genom välsignelser, men när Gud ska vidröra oss, och faktiskt svara oss, då räcker våra bilder av Gud inte längre till; när vi väl har dragit ned Guds närvaro på jorden kan vi inte göra mer, utan böja oss för hur den verkar och se att Gud alltid är större än våra bildar, och att det vi välsignar även är källan till välsignelse, själva grundförutsättningen för att vi ska kunna välsigna, och hela tiden behövs redskap; bröd, vin, händelser, liturgi, etc.
Till och med när Gud ska välsigna; där behövs människor som kan uttala välsignelsen.
Men genom välsignelseformuleringarna kan de här två världarna mötas, men de måste hanteras på olika sätt. Även om Gud ligger till grunden för båda.
