torsdag 28 januari 2010

Terumat haDeshen upprättad

Den här gången tänker jag återvända till en specifik mitzva som jag tog upp för ett par inlägg sedan, och som jag kände att jag behandlade tämligen styvmoderligt. Jag talar om mitzvan Terumat haDeshen, upplyftandet av askan, som finns beskriven i 3 Mos 6:3-4 (6:10-11 i svenska biblar):
וְלָבַשׁ הַכֹּהֵן מִדּוֹ בַד וּמִכְנְסֵי-בַד יִלְבַּשׁ עַל-בְּשָׂרוֹ וְהֵרִים אֶת-הַדֶּשֶׁן אֲשֶׁר תֹּאכַל הָאֵשׁ אֶת-הָעֹלָה עַל-הַמִּזְבֵּחַ וְשָׂמוֹ אֵצֶל הַמִּזְבֵּחַ. וּפָשַׁט אֶת-בְּגָדָיו וְלָבַשׁ בְּגָדִים אֲחֵרִים וְהוֹצִיא אֶת-הַדֶּשֶׁן אֶל-מִחוּץ לַמַּחֲנֶה אֶל-מָקוֹם טָהוֹר

Prästen skall ta på sig linnerock och bära linnebyxor för att skyla sig. Han skall samla upp askan efter brännoffret som elden har förtärt och lägga den vid sidan av altaret. Därefter skall han ta av sig kläderna, sätta på sig andra och bära ut askan till en ren plats utanför lägret.
Vad man snabbt kan konstatera att detta är prästernas motsvarighet till att ta ut soporna. Ändå visade jag i förra inlägget att prästerna i Jerusalems tempel tävlade med varandra för att få utföra den här tidiga morgonsysslan och t.o.m. var så ivriga att ett dödsfall inträffade (Yoma 2:1-2).

De följde onekligen ben Azzais uppmaning att springa efter att utföra även små mitzvot (Avot 4:2), men det finns mer än bara den läxan att lära sig ur detta bud. Notera att det specificeras att prästen enbart ska bära linnekläder, precis som översteprästen då han på Yom Kippur, försoningsdagen, steg in i det allraheligaste för att uttala Guds namn (3 Mos 16:4). Bärandet av linnekläder ingår i själva utförandet av budet.
Tzfatrabbinen Chaim Vital (1543-1620) påpekar att ordet för linne, בד, bad, kan genomgå en kabbalistisk metod kallad atbash som innebär att man byter ut bokstäver enligt mönstret: den första (א) mot den sista (ת), den näst första (ב) med den näst sista (ש), osv. De två första paren (א״ת ב״ש) har gett metoden dess namn. För man in ordet בד, bad, här, får man שק, saq, som betyder säckväv (Shaar haMitzvotparashat Tzav).

Här framträder Terumat haDeshen som ett ödmjukhetsbud framför allt annat. Låt oss också se till vad aska faktiskt är.
Ska man förenkla saker lite skiljde sig offertjänsten egentligen inte mycket från en vanlig måltid, och prästerna inte mycket från vanliga slaktare. Man dödade, slaktade och tillagade ett djur och åt det. Inget konstigt med det, i sig. Det som skiljde offertjänsten från vilken middag som helst var hur det gjordes. Genom ritualerna höjdes måltiden från något mundant till något heligt, och djuret som offrades ’höjdes’ (ett ord för offer är עלה, ola, vilket har med upphöjande att göra som i verbet ole, att stiga). En judisk tolkning av detta är att liksom djuret höjdes upp till Gud genom de mänskliga ansträngningarna och Guds eld som kom ned från himlarna för att förtära offret (3 Mos 9:24), så finns en parallell i det mänskliga livet.

Människan lyfter genom egna ansträngningar upp ’djuret’ i sig, de delar som är helt fysiska och moraliskt neutrala, och Gud å sin sida sträcker sig ned genom sin nåd och förtär dessa ’djurdelar’; Guds förtärande eld (5 Mos 4:24) renar människan och upphöjer henne till sig.
Men det finns något som inte kan höjas – offret lämnar aska efter sig på altaret, och på samma sätt kommer människan stöta på problem i sin strävan efter ett moraliskt och heligt leverne; delar av henne kommer att motarbeta henne, stå stilla utan utveckling, och frustrera henne. Vissa dåliga drag tycks helt enkelt inte gå att bli av med.

Denna aska, denna restprodukt, tas dock om hand på ett annat sätt. Den kan kanske inte brännas, så då får andra metoder tillämpas. Här klär sig prästen i linne (säckväv) och gräver runt i askan. Parallellen, som jag ser den, är att människan inser att hon inte kan göra allt själv; att hon kan offra upp sig själv till Gud, men att det också finns en punkt där hon måste klä sig i djupaste ödmjukhet och se hur dessa problematiska och envisa drag eller vanor kan komma till användning, och bemötas på andra sätt än hur man själv tänkt sig – där Gud kan hjälpa henne att hitta nya vägar, som hon själv kanske aldrig kommit att tänka på. För detta krävs den avskalade säckväven, linnet som översteprästen bär i litenhet på Yom Kippur, till skillnad från sin vanliga, rikt utsmyckade dräkt.

Och notera vad mitzvan kallas; terumat haDeshen, upphöjandet av askan. Även de envisa restprodukterna kan höjas, men det finns här en pekare i riktning mot det faktum att man som människa inte kan tillämpa en och samma metod för alla sina beteenden och personlighetsdrag, utan måste behandla dem på olika, specificerade sätt. Och att ödmjukhet är en nyckel till allt arbete med sig själv; Mose var värdig att motta Tora inte på grund av sin rättfärdighet eller sin långa meritlista utan på grund av sin ödmjukhet (4 Mos 12:3: ”Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.”). Det är genom ödmjukheten Gud får plats i en människa och kan göra en skillnad, låta sitt ord bli hört.

onsdag 13 januari 2010

Insändare till Dagen

Skickade in detta till den kristna tidningen Dagen. Tror väl inte att den kommer att tas med, men publicerar den här för att sprida min poäng:

Läste insändaren ”Politiskt korrekta åsikter får allt mer plats i kyrkorna” den 12 januari, skriven av baptistpastorerna Annala, Albinsson, Fors, Hayes och Lindahl, som svarade på Erik Lindbergs insändare den 7 januari. Som medlem av ett annat samfund (Judiska Församlingen Stockholm) tänker jag inte lägga mig i en intern debatt baptister emellan, men reagerade på pastorernas syn på och argumentation kring bibelläsning.

I mina ögon ger en god (som i: noggrann) bibelläsning vid handen att Skriften inte har någon enhetlighet i sin syn på äktenskapet, och det vare sig vi räknar med samkönad kärlek eller inte. Det finns knappast någon ”konsekvent linje om äktenskapets syften från första blad till sista”, vare sig i den kristna bibeln (GT+NT) eller ens i den hebreiska bibeln (GT) för sig.

Två exempel på detta är patriarkerna Abraham och Jakob. Abraham förklarar vid ett tillfälle för Avimelek (1 Mos 20:12) att han kunnat gifta sig med Sara, sin syster, för att de bara var syskon på fädernet. Mosaisk lag säger dock (3 Mos 18:9): ”Du får inte lägra din syster, som har samma far eller mor som du har, vare sig hon är född inom eller utom hemmet.”

Jakob gifter sig med systrarna Rakel och Lea (1 Mos 29:21-30), medan Lagen på ett annat ställe (3 Mos 18:18) säger: ”Du får inte ta din hustrus syster till bihustru och lägra henne under din hustrus livstid.”

Jag hoppas även att man noterat att bibelns äktenskap är polygamt, där en kvinna i vissa (men inte alla) juridiska avseenden är sin mans ägodel (”make” på hebreiska, ba’al, betyder även härskare, herre eller ägare). Varken kristendom eller judendom i väst är idag polygama, vilket genast torde göra båda religionernas äktenskap ”obibliska”.

Jag vill gärna få en förklaring på den bibelsyn man för fram. De slutsatser man drar utifrån Skriften är givetvis upp till var och en, men jag kan känna att argumentet att något är ”bibliskt” eller ”obibliskt” mycket sällan fungerar, och ofta grundar sig i oinsatt, ouppmärksam eller ibland tyvärr även rent oärlig bibelläsning.

Kring homosexualitet, i sig ett anakronistiskt använt begrepp, kan man inte säga annat än att Paulus uttalanden visst är i högsta grad luddiga och att vi idag inte helt vet vad han refererade till, och i GT nämns två gånger (3 Mos 18:22 och 20:13) ett förbud mot anal coitus män och män emellan (jfr. de otaliga förbuden mot att äta skinka eller tända ljus på lördagar).

Andra typer av sexuell aktivitet eller samlevnad mellan män nämns dock aldrig – och ingenstans nämns ett förbud mot kvinnlig samkönad attraktion och/eller kärlek.

Att dra slutsatser om principer utifrån vissa ofullständiga exempel är givetvis något man kan göra – och gör – men man måste erkänna att detta i så fall inte står i texten utan att det är något man extrapolerat utifrån den. Man kan hävda att ens tolkning av kristendom (eller judendom) har en tydlig linje kring äktenskapet, men man kan inte hävda att bibeln har det. Vill man låta Skriften tala och vägleda, som pastorerna hävdar att de vill, får man nog göra ett noggrannare – och mer självutmanande – jobb i sin läsning.


måndag 11 januari 2010

Människa och Gud emellan II

I förra inlägget hann jag ta upp budet att "vara helig", och att texten som följer den uppmaningen i 3 Mos 19:2 tycks vara ganska medvetet sammanställd för att lära oss att helighet inte bara handlar om ens förhållande till Gud, utan även det till andra människor. Judisk tradition har delat upp de olika typerna av bud i kategorierna ben adam lechavero - bud som gäller förhållningssättet mellan individen och andra människor, och ben adam laMakom - bud rörande förhållningssättet mellan individen och Gud.

Rabbi Levi Cooper påpekar att Mishna (tamid 5:1) har något mycket intressant att tillägga kring detta:
I Jerusalems tempel, efter morgonoffret reciterade de tjänstgörande prästerna de tio budorden, Sh'ma och välsignade folket, bl.a. med den aronitiska välsignelsen (Sh'ma och den aronitiska välsignelsen är de äldsta ännu använda liturgiska momenten i judisk gudstjänst). På shabat lade de dock till en särskild välsignelse, innan de gick av sitt tjänstgöringspass. Varför?
Alla leviter, till vilka kohaniterna (prästerna) hör, var uppdelade i 24 mishmarot, avdelningar, vilket betydde att varje kohanit bara behövde tjänstgöra i Templet två gånger om året (1 Krön 24-25), och så på pilgrimsfesterna, då israeliterna vallfärdade till Jerusalem, men då fanns ingen uppdelning i mishmarot.
Varje mishmeret, uppdelad i sex familjer med ansvar för varsin veckodag, samlades i sin helhet under shabat, under morgonoffret, och lämnade då över ansvaret för tjänstgöringen till nästa mishmeret, som nyligen anlänt från landsbygden. Det var när stafettpinnen gick över till nästa mishmeret som tilläggsvälsignelsen lästes, av de präster som just avslutat sin vecka (Talmud, Sukka 56b).

Så, vad är då det här för välsignelse, som läses över den inkommande avdelningen?
I b'rachot 12a avslöjar Talmud det: מי ששכן את שמו בבית הזה הוא ישכין ביניכם אהבה ואחוה ושלום וריעות -
"Må han som fått sitt namn att bo i detta hus få kärlek, broderskap, frid och vänskap bo ibland er."
Jerusalems tempel var en plats vigd åt mitzvot ben adam laMakom, bud rörande människans förhållande till Gud; på sätt och vis är den en av de tydligaste symbolerna för denna kategori bud.
Men så, precis när den nya gruppen kommer in för att under en veckas tid avskärmas från världen och uppgå i den sfären av bud, får de denna välsignelse läst över sig, som inte alls har med offer eller renhet att göra, som inte handlar om hur de ska bete sig gentemot Gud eller hur de ska utföra riterna korrekt. En välsignelse som helt och hållet handlar om mellanmänskliga relationer - ben adam lechavero. Precis innan de träder in i det heliga påminns de om att Gud vill se endräkt och solidaritet mellan dem, och att detta på något sätt ingår i deras tjänst. Vilket behövdes, kan jag tillägga, eftersom prästerna enligt Talmud (Yoma 2:1-2 och Shavuot 1:4)ibland råkade skada och i ett fall till och med döda varandra i sin iver att utföra ett bud kallat terumat hadeshen, avlägsnandet av askan från altaret i gryningen (3 Mos 6:10-11 i en kristen bibel, 6:3-4 i en judisk - blev ganska förvirrad när jag letade efter det).
Detta bud, som helt och hållet rör sig i sfären av bud ben adam laMakom, människa-Gud, får sig genom den här välsignelsen en törn; det räcker inte att tjäna Gud som ett transcendent, himmelskt objekt för ens böner och fromhet.

Gud tjänas i samspelet mellan människor, och i enlighet med principen att plikter gentemot andra människor går före plikter gentemot Gud, lästes enligt Talmud en välsignelse över varje inkommande mishmeret, inte om hur de skulle bete sig i Templet eller mot Gud, som ansågs bokstavligen bo där, utan som enbart talar om hur de ska behandla varandra.

söndag 10 januari 2010

Människa och Gud emellan I

וַיְדַבֵּ֥ר יְהוָ֖ה אֶל־מֹשֶׁ֥ה לֵּאמֹֽר׃

דַּבֵּר אֶל־כָּל־עֲדַת בְּנֵי־יִשְׂרָאֵל וְאָמַרְתָּ אֲלֵהֶם קְדֹשִׁים תִּהְיוּ כִּ֣י קָדֹושׁ אֲנִי יְהוָה אֱלֹהֵיכֶם׃

Herren talade till Mose: Säg till hela Israels barns församling: Ni skall vara heliga, ty helig är jag, Herren, er Gud.

-3 Mos 19:1-2

Det är intressant att det finns ett bud som säger att man ska vara helig. Framförallt när det riktas till ett helt folk. Detta bud befinner sig i djupet av Vayiqra, Tredje Mosebok, i det avsnitt bibelforskare kallar Helighetskoden, som sträcker sig mellan kapitel 17 och kapitel 26.
Helighetskoden tar upp regler om helighet, om sexuell renhet, om renhet för präster, om ritobjekt, om de årliga högtiderna. Det är här vi både hittar det omstridda förbudet för män att ha analsex med varandra (18:22 och 20:1 - men den striden får jag ta en annan gång) och stycket känt som Tochacha (26:3-45) - en serie hårresande varningar och hotelser från Guds håll. I korthet tar Helighetskoden upp allt som berör temat helighet eftersom ett av Torans märkliga drag, och som skiljer den från många andra lagtexter från samma period, är att det inte bara är upp till en särskild kast av präster att upprätthålla ett visst mått av helighet, utan budet faller på alla medlemmar av folket. Detta är en av de allra enklaste läsningarna av "och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig." (2 Mos 19:6)

Men var innebär helighet egentligen, i det här sammanhanget? Helighet är något som inom judendomen självklart tillfaller Gud, kommer från Gud och är en av Hans beskrivna egenskaper; "helig, helig, helig, härskarornas Herre" sjunger serafim kring Guds tron, och ett av Guds namn är קדוש, Kadosh, helig (t.ex. Job 6:10, Hos 11:9). Jag har också nämnt att Gud i rabbinsk tradition vanligen rätt och slätt kallas HaKadosh, baruch Hu, den Helige, välsignad vare Han. Guds tempel är Miqdash haKodesh, hans heliga helgedom, och det innersta rummet där Arken med förbundstavlorna förvarades är känt som kodesh kodashim; det allraheligaste. Veckans sjunde dag, Guds dag, är "shabat kodesh", en helig sabbat (2 Mos 16:23). Och så även Israel då, goy kadosh, ett heligt folk.

När bibeln talar om helighet är det något som kommer från Gud, men som "färgar" av sig på det som kommer i kontakt med Honom. Allt som kommer för nära Gud tar del av denna helighet, men så kommer då detta bud som uppmanar människan att aktivt vara helig, som en spegelbild till Gud, och inte bara mottagaren av Guds helighet.
Man skulle förvänta sig att vägen till denna helighet skulle gå genom de bud som hör helighetslagarna till; tempeloffer, rituell renhet, kosherregler, etc.
Men det första Tora säger efter detta är (vilket James Kugel påpekar):
"Var och en skall vörda sin mor och sin far och hålla mina sabbater. Jag är herren er Gud."

Vad har ens föräldrar med helighet att göra?
När man förväntar sig renhetsföreskrifter kommer faktiskt en hel radda bud som inte tycks ha något med varandra att göra vid en första anblick - efter denna 'rubrik' följer en vild blandning av etiska bud, moralföreskrifter - och de förväntade renhetsbuden. Där talas om hur man offrar ett gemenskapsoffer, att man ska lämna åkerkanten åt de fattiga, frukta Herren, döma rättvist, älska sin nästa som sig själv, och att man inte ska gjuta sig avgudabilder, stjäla eller bedra, svära falskt, fördröja utbetalningen av en lön så mycket som en natt, förbanna en döv eller lägga något i vägen för en blind, för att nämna huvuddragen (3 Mos 19:4-18).

Det första konkreta budet efter helighetsuppmaningen är något helt och hållet mellanmänskligt; att vörda sina föräldrar. Därefter slår texten över till att tala något som rör sig en mer "vertikalt" dimension, alltså mellan den ensamma människan och Gud. Till den kategorin hör även förbudet mot avgudabilder och hur man hanterar offer, men sedan slår det över igen till att ta hand om fattiga, inte stjäla, etc.
Texten, som binder ihop dessa bud - de mellanmänskliga, "horisontella", och de människo-gudomliga, "vertikala" - tycks vilja säga; ja, allt detta ingår i att vara helig.
Inom judendomen finns det ett par olika sätt att kategorisera bud på (deOraita-deRabbanan; chukim-mishpatim-edyot, etc.), och ett dem är att, lite grovt, dela upp dem i:
1) Mitzvot ben adam lechavero - "bud mellan människa och hennes nästa"; de etiska bud som handlar om hur man beter sig mot sina medmänniskor - tz'daka (välgörenhet), förbudet mot leshon hara (förtal och skvaller), för att ge två exempel.
2) Mitzvot ben adam laMakom - "bud mellan människa och Gud"; de bud som rör individens privata förhållande till Gud - bön, renhet, shabat, etc.

Båda är givetvis viktiga och går ofta in i varandra - ett rituellt bud har ofta etiska budskap, och ett moraliskt bud kan utföras på ritualiserad väg. Men det intressanta att notera här är den egenhet som säger att bud ben adam lechavero - mellan en människa och hennes nästa - alltid har företräde framför ett bud ben adam laMakom - mellan människa och Gud. Den horistonella, mellanmänskliga, axeln, prioriteras alltid.
Mer om detta i nästa inlägg, dock, då jag i förhållande till detta tänker ta upp just det allra heligaste: Templet.

tisdag 5 januari 2010

"För jag har gett er god lärdom - överge inte min Tora"

בן עזאי אומר, הוי רץ למצוה קלה, וברח מן העבירה: שמצוה גוררת מצוה, ועבירה גוררת עבירה; ששכר מצוה מצוה, ושכר עבירה עבירה.

Ben Azzai säger: spring för att göra även små mitzvot (bud) och fly synd, för en mitzva bringar en mitzva och en synd bringar en synd, och belöningen för en mitzva är en mitzva och straffet för en synd är en synd.
- Avot 4:2

Jag tycker otroligt mycket om just denna mishna, eftersom den så starkt motverkar allt tänk kring "mitzvapoäng" - att utförandet av ett bud ger någon form av belöning, ger utövaren ett "plus på kontot".
Om detta säger Chaim Volozhiner i sin alldeles lysande kommentar till mishnatraktaten Pirqei Avot, Ruach Chaim:
Spring inte efter en mitzva på grund av dess belöning, utan för att den är Hashems vilja. Undvik inte synd för att du fruktar straff, utan för att det går mot Hashems vilja. Belöningen för en mitzva är en mitzva; den startar ett gott flöde... När en man lider, lider shechinan med honom. Våra böner för att lindra lidande bör fokuseras på shechinans lidande... Spring efter en mitzva så att Hashem kan fullfölja Sitt syfte i skapelsen; detta syfte är att göra gott mot andra. Fly synd så att Hashem inte måste lida när människan bär de naturliga konsekvenserna av sin synd.
Jag håller helt med om det första resonemanget, som även förklarar varför man ska "springa efter även en liten mitzva" - eftersom man inte gör det för att få någon form av belöning är alla bud lika viktiga. Egenintresset spelar mindre roll här, och då är motivationen lika stark, oavsett vilket bud det gäller; man gör det inte för sin egen skull, utan för Guds.
Grundanledningen till att man håller lagen är för att den är Guds vilja - att vi talar om etiskt goda gärningar är givetvis viktigt, för det är så man manifesterar kärlek i världen, och det är huvudmålet med halacha, den judiska lagen. Men anledningen till att man är bunden av lagen är inte att den är etiskt god, utan helt enkelt för att den är lag. När folk översätter ordet מצוה‎, mitzva, skyggar de ibland undan och översätter det med saker som "goda gärningar", vilket jag tycker är rent trams. Ordet översätts rakt av med "bud", "order", "befallning" och har, även rent etymologiskt, med bindande att göra. Det har en bindande natur.

Och det behövs inte fler anledningar än så, eftersom detta är ett priviliegum snarare än något annat. Man behöver då inte någon ytterligare belöning, eller något hot om straff (om detta säger Pirqei Avot 1:3: "Var inte som tjänare som tjänar sin herre för att få en belöning, utan var som tjänare som tjänare sin herre utan att få en belöning, och låt Gudsfruktan vara över dig").

Men vad betyder den andra delen av rav Volozhiners resonemang? Detta är något klart mer radikalt. Uttrycket han använder sig av, שכינה, shechina, betyder ungefär "närvaro" och syftar till Guds närvaro på jorden. Shechinan är ett koncept som finns i Talmud, men som kabbalisterna utvecklade ytterligare, så att Hon idag betyder väldigt mycket mer än bara Guds immanens. Och ja; du läste rätt. Shechinan är en Hon, i den mån man nu kan tala om sådant när det kommer till Gud. Gud i sin transcendenta, himmelska aspekt omtalas vanligen som haKadosh, baruch hu, den Helige, välsignad vare Han, och presenteras i maskulinum. Shechinan, Guds immanenta, jordiska aspekt, omtalas dock i femininum (ordet שכינה är feminint). Detta är inte detsamma som kristendomens uppfattning om Gud som uppdelad i tre "hypostaser" eller "personer" (Fader, Son och Helig Ande), utan talar mer om olika sätt för Gud att verka på - två olika "lägen" Gud går in i, om man vill förenkla det lite*.
Det som sägs är alltså, i klarspråk; om man utför mitzvot hjälper man Gud, och - och här kommer det riktigt intressanta - om man syndar skadar man Gud.

Jag tänker inte gå in för att försvara eller attackera kabbalans magiska tänk kring buden, men jag tar gärna upp den här bilden; Gud lider när människan lider. Detta blir tydligare när man känner till att ett av shechinans främsta sätt att manifestera sig på är genom Tora - Guds lag är också Guds närvaro på jorden. Jag tycker om den bild av Gud som målas upp här - en Gud som är så involverad i människan att Hon skadas när människan genom synd skadar sig själv, och som, på något plan, faktiskt blottar sin strupe genom att lägga fram sin lag för människan.

Om Gud aldrig gett människan inblick i sin lag hade människan aldrig kunnat bryta den, och Gud hade gått "säker" för människans synd. Men när Gud ger sig lag medföljer en risk i dealen; människan kanske bryter lagen. Om Gud visar hur människan bör bete sig för att göra rätt, kan människan göra fel. Och Gud, som är så intimt bunden till sin lag - och till människans väl och ve - skadas av detta.
Detta blir inte en Gud som kommer ned från himlen med sin tunga lag som man banne mig ska följa för att inte få stryk (som man ju kan läsa in i den första hälften av resonemanget, om man vill), utan en Gud som i största förtroende lägger fram en del av sitt innersta jag - lagen är en del av Guds väsen, en jordisk förlängning av Guds vilja och ord, men just därför är den också sårbar. Det förhållande Gud erbjuder genom lagen är inte ett härskar-tjänareförhållande, utan en närgången kärleksrelation, där Gud just genom sin felfria lag blottlägger sig för människans fel och brister, och till och med riskerar att den vilja Hon tänkt ut för världen kanske inte kan förverkligas, eftersom en del av den är upp till människan.
Det finns något självutlämnande i Mishleis, Ordspråksbokens, ord (Ords. 4:2):
כִּי לֶקַח טוֹב נָתַתִּי לָכֶם תּוֹרָתִי אַל-תַּעֲזֹבוּ

För jag har gett er god lärdom - överge inte min Tora.
Människan kan visserligen när som helst överge lagen, i sin vidaste bemärkelse som i "det rätta sättet att förhålla sig till andra människor", men genom det kommer andra människor att skadas - och Gud kommer genom sitt medlidande också att skadas.
Det är en spännande lagteologi, om man frågar mig, och jag gillar den klart mer än "kom igen - du får något för det!"-argumenten kring varför man ska bete sig som folk.


*= Inom framförallt zoharisk kabbala kan man dock diskutera om shechinan inte är en fullödig hypostas, eftersom Hon och den Helige, välsignad vare Han, kan interagera med varandra; de flirtar med varandra, de bråkar, de återförenas, de ligger med varandra, etc.
Det händer att även judar fifflar med monoteismen.

Ordlista

Jag har kommit på att det kan vara på sin plats att ha en ordlista ute i marginalen, för att folk som inte är alldeles inkörda på judiskt fikonspråk inte ska tappa bort delar av resonemang. Den blir inte så utförlig, men jag lär peta in ord i den efterhand, och låter den ligga kvar till höger:
Aggada = berättelser, teologi och exeges som inte har som mål att få fram halachiska beslut.
Amida = Adertonbönen. Judendomens centrala bön, som läses tyst, stående.
Aron haKodesh = den Heliga Arken, mot en synagogas östra vägg, där Toran, skriven på pergamentrullar, förvaras.
Baraita = apokryfiska mishnaot (mishna-uttalanden) som inte togs med av Yehuda haNasi. Återanvänds i Talmud.
B'racha = välsignelse. Den vanligaste rituella formuleringen i judiskt utövande.
Chazal = Chachameinu Zichronam Livracha, "våra vise, av välsignat minne"; de klassiska rabbinerna, från Mishna, Talmud, de klassiska midrasherna, etc.
Gemara = samlingsnamn för de delar av Talmud som inte är från Mishna.
Gematria = Numerologi. Alla hebreiska bokstäver är även tal, och ett ord får så vissa samband med andra ord det delar talvärde med. Används som exegetisk metod
HaKotel = Västra muren. Den enda stående delen av templet i Jerusalem. Judendomens heligaste plats.
Halacha = judisk lag. Grundar sig på den rabbinska läsningen av Tora.
Hashem = "Namnet" - används om Gud, och används när man vill transkribera Gudsnamnet.
Högtider = med några undantag är judendomens högtider bibliska och de flesta även påbjudna av Gud i Toran:
Nyåret Rosh haShana, fastedagen Tzom Gedalja, försoningsdagen Yom Kippur, lövhyddofesten Sukkot, lyckohögtiden Sh'mini Atzeret och torafesten Simchat Tora,
Tempelinvigningsfesten Chanuka,
Fastedagen Asara (10) b'Tevet,
Trädens nyår Tu (15) biSh'vat,
Drottning Esters fest Purim,
Den judiska påsken Pesach, de sju veckorna S'firat haOmer mellan Pesach och Shavuot med Lag baOmer som den trettiotredje dagen och den judiska pingsten Shavuot,
De tre sorgeveckorna mellan fastedagarna Shiva Assar (17) b'Tammuz och Tisha (9) b'Av då Jerusalems tempel föll samt Tu (15) b'Av, som inte längre firas.
Kabbala = judendomens meditativa, magiska och mystikorienterade strömning.
Mashal = Liknelse. Ett viktigt exegetiskt verktyg i judisk bibelläsning.
Midrash = judisk textutläggning och -tolkning, halachisk eller aggadisk. Fyller ofta i glapp i bibelberättelser. Midrashim finns även inom själva bibeln; omarbetningar av tidigare texter.
Mishna = uttalanden om judisk lag. Sammanställd under 200-talet av rabbi Yehuda haNasi.
Mitzva = ett halachiskt bud, eller en etiskt god gärning (antar att det i och för sig faller in under halachiskt bud).
Parasha = given portion av bibeln, eller, som i Parashat haShavua, veckans stycke; det stycke från Tora som läses en given vecka (Tora delas upp i 54 veckostycken, som läses under ett år).
Rashi = Rabbi Shlomo Yitzhaki, fransk rabbin som levde mellan 1040 och 1105 och skrev oerhört viktiga kommentarer till Tanach och Talmud.
Sefer Tora = en Torarulle, skriven rituellt av en sofer, skrivare, på pergament. Kläs i bälte, mantel, sköld, kronor och förvaras i Aron haKodesh - den heliga Arken längst österut i en synagoga.
Sh'ma = "Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en." Den monoteistiska trosbekännelsen. Ett av judendomens äldsta liturgiska moment.
Shabat = Sabbaten, mellan 18 minuter före solnedgången på fredag kväll till en timme efter solnedgången på lördag kväll.
Siddur = judisk bönebok och liturgi, med rötter i det andra templets liturgi (Sh'ma och aronitiska välsignelsen) men som främst utvecklats under rabbinskt inflytande. Har ändrats mycket lite sedan renässansen.
Tallit = bönemantel med skådetrådar.
Talmud = kommentar på Mishna (och indirekt Tora), bestående av Mishna, baraita, Tosefta och dittills oredigerade midrashim. Det de facto viktigaste judiska verket. När jag källhänvisar utan att ange det faktiska verket är det alltid Bibeln; t.ex. 1 Mos 2:3, Mishna, t.ex. B'rachot 1:1 eller Talmud; t.ex. B'rachot 1a (notera att en mishna skrivs ut med kapitel och vers medan en sugiya, ett Talmudstycke, skrivs ut med sidnummer och a eller b).
Tanach = Tora, Nevi'im, K'tuvim (läran, profeterna, skrifterna); den hebreiska bibeln, till innehåll (men ej struktur) identisk med det kristna Gamla Testamentet. Skrivet på hebreiska, med vissa inslag av arameiska.
Tefilla = judisk bön. Bes tre gånger om dagen (fyra på shabat) enligt siddurn. Betecknar även amidan, den tysta adertonbönen.
Tefillin
= bönekapslar.
Tetragrammet = det fyrbokstaviga Gudsnamnet (JHV-H) som (tillsammans med sex andra namn för Gud) inte får missbrukas. Uttalas inte, utan ersätts med "Adonai" - vanligen översatt "Herren" - men även det används bara i bönesammanhang. Annars; "Hashem".
Tora = de fem moseböckerna, judendomens lag. Används i bredare bemärkelse om all judisk religiös litteratur.
Tosefta = en samling av laguttalanden som speglar Mishna, men inte kanoniserades av Yehuda haNasi. Återanvänds i Talmud.
Yom Kippur = Försoningsdagen. Den heligaste dagen på det judiska året.

lördag 2 januari 2010

Tefilla

Jag har funderat en del på bön på sistone. Bön är antagligen den märkligaste komponenten i judisk lag och följer på vissa sätt helt andra principer än de andra delarna.
Först och främst för att det inte är påbjudet*.
Det kanske kan låta underligt i sig, men Gud säger ingenstans i Tora att människan ska be till Honom. Detta är en grundläggande märklighet, eftersom bön inte är något Gud lagt på människan - tvärtom är det något hon lagt på sig själv. Bön är bindande för judar för att patriarkerna Avraham, Yitzchak och Ya'akov alla reagerade på det gudomliga mötet med att be, alternativt för att "kompensera" för de offer som offrades i Templet men som man nu inte kan bära fram (b'rachot 26b). Vare sig det är att följa patriarkernas exempel eller för att ge tempelkulten en fortsättning, är bön något människan utformat själv, inte något Gud påbjudit.

För att förtydliga detta kan vi ta exemplet med Ma'ariv, kvällsbönen, som tekniskt sett faktiskt inte är bindande. Ma'ariv har ingen offerkorrespondens (man offrade bara morgon- och middagsoffer i Jerusalems tempel, inget kvällsoffer) och dess bindande natur kommer helt av att judar under så lång tid frivilligt tagit på sig att be den.
Detta är märkligare än det först kan tyckas, för visserligen är halachan, lagen, ett amalgam av gudomligt och mänskligt; två av våra traditionella högtider, Purim och Chanuka, är inte alls torahitiskt påbjudna, utan uppfunna av människor.
Men detta att bön inte är påbjuden, utan kommer från människan, gör att den inte är en mitzva, ett bud, på samma sätt som till exempel budet att sätta tzitzits, skådetrådar, i hörnen på kläder.
Bön, som ligger i själva hjärtat av det religiösa livet, och som är ett unikum på så många vis (stora delar av gudstjänst kräver t.ex. rätt intention och mentalt fokus, vilket vanligen inte krävs för att man ska kunna räkna en mitzva som utförd), har ett helt annat ursprung än största delen av halacha - det är något mänskligt, inte gudomligt.

En annan egenhet är själva ordet för bön, תפלה, tefilla. Tefilla betyder nämligen inte "bön" på samma sätt som i svenskan, där ordet pekar i riktning mot koncept som "be om", "fråga om", "begära". Tefilla är så mycket mer än detta.
Ordet, i verbform, l'hitpalel, kommer ur stammen פלל, palal, vilket betyder "döma", och är reflexivt; "att be" betyder alltså, ordagrant, "att bedöma/döma sig själv".
הַקְשִׁ֤יבָה ׀ לְקֹ֬ול שַׁוְעִ֗י מַלְכִּ֥י וֵאלֹהָ֑י כִּֽי־אֵ֝לֶ֗יךָ אֶתְפַּלָּל׃
Ge akt på mitt rop, min konung och Gud, till dig går min bön.
- Ps 5:3

De sista orden i denna davidiska psalm, avslutas med "ki elecha et'palal" - för till dig ber jag - och kan även översättas: "för till dig bedömer jag mig" (jag ber om ursäkt för den inte helt snygga översättningen här). Ordet palal har även andra konnotationer; strid. Det finns nyanser i ordet som pekar mot "att strida med sig själv".
Judisk bön är inte en bön om något - den är ett inåtvändande inför Gud i självrannsakan och introspektion. Bön är, i sin idealform, något svårt och utmanande, inte ett tiggande inför en jultomteaktig figur i himlen, som håller lotterivinster i sin ena hand, och cancer eller motorhaveri i sin andra.

Och hur ser bön ut, när man betänker det? Bön är ett bud människan lagt på sig, men själva utförandet är långtifrån grundat i det vardagligt mänskliga.
Som dr David Hausdorff skriver i förordet till Siach Jitzchak, en siddur jag just lyckats lägga vantarna på i Amsterdam (s. IV):
Tefillan är ett komplex av Torastycken, av psalmer, av prosa och poesi från alla tider, av tacksägelse, av bön, av filosofiska funderingar. Och tefillans mål är att lossa oss från det dagliga livets hjulspår, för att låta oss besinna vår livsuppgift, det ansvar vi har för våra handlingar och för att låta oss inse och ställas inför det Gud förväntar sig av oss.
Tefilla/l'hitpalel är alltså inte bara ett "bud" från ett märkligt håll - människan - det är även grammatiskt märkligt, men består till sin form främst av stycken från bibeln; skriften som i judiska ögon inspirerats av Gud.
Och höjdpunkten i judisk bön tar märkligheterna ett steg till; kedushan. Kedushan är en del av upprepningen av den tysta adertonbönen - gudstjänstens mystiska klimax - och består i grunden av två citat; ett från Jesaja 6:3: קדוש קדוש קדוש יהוה צבאות מלא כל־הארץ כבודו, "Helig, helig, helig, är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet!" och ett från Hesekiel 3:12 : ברוך כבוד־יהוה ממקומו, "Välsignad är Herrens härlighet från sin plats!"(försök inte hitta den i 2000-översättningen - av någon anledning har de översatt det här stycket helt uppåt väggarna, men i 1917 översätts det med: "Lovad vare Herrens härlighet, där varest den är!").

Kedushan är den heligaste punkten i judisk gudstjänst och kan endast utföras om man har en hel minjan (en församling á tio judar eller fler), och inbegriper reciterandet av de två styckerna ovan under stor högtidlighet - man ställer sig på tå för varje "helig" och vid "välsignad"**.
Så vad är då det speciella med dessa två texter?
Ser vi till de bibelstycken de är hämtade ur ser vi att de båda är lovsånger uttalade, inte av människor, utan av änglar. Kedushan består av ord som människan inte författat själv, utan av ord hon "tjuvlyssnat" sig till - profeterna Yeshayahu (Jesaja) och Yechezkel (Hesekiel) får en glimt av den himmelska gudstjänsten och tar med orden ned till människorna, där de sedan reciteras. I fallet Yeshayahu används hans ord än idag av både judar och kristna, i båda fallen i centrala delar av gudstjänsten (kedushan i judisk liturgi, och Sanctus i kristen).

Om vi då ska summera vad som sagts hittills;
1. Tefilla, bön, är ett bud människan lagt på sig själv.
2. Ordet "l'hitpalel" betyder "att döma sig själv"/"att strida med sig själv", och är en reflexiv böjning.
3. Själva bönen är dock, i sitt praktiska utförande, till stor del uppbyggd av citat ur bibeln, och dess höjdpunkt är med ord hämtade ur änglarnas gudstjänst.

Det finns, i bönen, något som övergår vanliga gränser mellan människa och Gud - det finns hela tiden en rörelse mellan det jordiska och det himmelska, där subjekt och objekt skiftar plats. Budet är mänskligt, men riktat mot Gud - orden är himmelska, men uttalade av människor - bönen är ett verb, men ett verb riktat mot subjektet självt. Det tycks som om bönen till sitt väsen är något som utspelar sig i ett gränsland, i ett stort Mellan, i det nanometerstora avståndet mellan människa och Gud som gör att de båda parterna inte är identiska, det avstånd som möjliggör relation. Bön är upprättandet av just relation, och konceptet är så mycket djupare än vad det svenska verbet "att be" uttrycker.
Jag nämnde tidigare att "Israel" kan läsas "Gudsbrottare", men bönen i sig är det högsta uttrycket för denna brottning, med sig själv (att döma/bedöma sig själv) och med Gud.
Låt oss nu bara orka befinna oss i detta komplicerade spänningsfält som bönen utgör.



*=Det finns de som inte skulle hålla med mig, med stöd i Ta'anit 2a.
**= Det bör dock påpekas att en judisk gudstjänst innehåller tre kedushot; Kedushat Yotzer, Kedusha deAmida och Kedusha deSidra, där endast Kedusha deAmida, den tillhörande adertonbönen, kräver minjan, då den är den kedusha under vilken man inte enbart hör änglarnas ord, utan även imiterar dem.