söndag 24 oktober 2010

Avskilj dig inte från församlingen

I ett tidigare inlägg skrev jag för ett tag sedan om den mishna i vilken rabbi Hillel säger:
אל תפרוש מן הציבור
Avskilj dig inte från församlingen
Då tog jag upp det ur ett mer teoretiskt perspektiv: att dor haF'laga, de som byggde Babels torn, "kom lättare undan" än dor haMabul, de som gick under i Floden, för att tornbyggarna höll sams med varandra då de hädade mot Gud medan de som gick under i Floden inte hädade mot Gud men behandlade varandra vidrigt.
Detta inlägg handlar dock mer om mina personliga funderingar. Jag har nämligen inte haft tid/råd/ro att ta mig till någon synagoga för vardagsbönerna sedan jag kom hit till Amsterdam. Jag har försökt be hemma men det är verkligen en helt annan sak än att be med en församling. Jag kommer osökt att tänka på den kända talmudiska hyperbolen:
תניא אבא בנימין אומר אין תפלה של אדם נשמעת אלא בבית הכנסת
Det har lärts ut: Abba Benyamin säger: Ingen bön (sagd) av ett människobarn hörs utanför församlingshuset.
På sitt typiska vis går Talmud senare vidare och säger att Gud visst hör bön även utanför synagogan, först att Gud är med tio som samlas, sedan tre, sedan två och slutligen en. Men den första öppningen är det utmanande: Gud lyssnar inte på dig om du inte ber med andra människor. Det räcker inte att be till Gud - du måste även be med människor.
På samma sätt är konceptet minjan centralt i judisk bön. Minjan är den grupp av tio judar (beroende på vem man frågar tio myndiga män, eller tio myndiga män och/eller kvinnor) som krävs för att hålla en fullödig bön med toraläsning, högläsning av huvudbönen, den tysta amidan, den prästerliga välsignelsen och en del andra moment.
Det åligger judar att prioritera att ta sig till en församling framför att be hemma, även om detta kommer att göra det svårare att koncentrera sig på sina böner. Det är viktigare att hjälpa till att försöka få ihop den grupp av tio som behövs än att själv be med maximal innerlighet. De andras gemensamma bön är viktigare än den personliga bönen.
Ni får ursäkta att jag inte kan källhänvisa till den lagen på studs, men jag har inte så många av mina böcker med mig här till Amsterdam. Det står hursomhelst någonstans i början av Kitzur Shulchan Aruch i kapitlet om böneplikterna, för den som skulle vilja kolla upp det finstilta.

Detta kan låta märkligt i moderna öron, att man ska hjälpa sin församling, även om det eventuellt kan gå ut över ens eget böneliv. Jag tycker dock att det är en extremt viktig del av vad judendomen är. Judendomen kan nämligen inte utövas i ensamhet. Toraläsning ska ske mellan människor, inte inuti ens huvud - tolkningen dallrar i luften mellan två personers åsikter, och bön ska sägas som en del av en församling, inte som en individualistisk ö.
Jag har sagt detta förut men det tål att upprepas: judendomen tillhör inte individen, utan kollektivet. Judendomens förhållande till Gud uttrycks inte genom tro utan genom förbund. Som jude står du framförallt annat i förbund - du står aldrig utanför dina relationer. Ett förbund till Gud, ett förbund till jorden, ett förbund till andra judar, ett förbund till alla människor. Du kan inte repa upp någon av dessa relationer eller mena att du kan utöva judisk andlighet utan att stå i de relationer judendomen är.

Så jag frågar mig: vad håller jag egentligen på med när jag står hemma på mitt studentrum och läser bönerna för mig själv? Avskiljer jag mig inte i det från församlingen?
Det är inte så min judiskhet ser ut, som något mellan mig och Gud i något sorts vakuum av intensiv andlighet. Jag måste stå i ett sammanhang för att kunna stå för mitt andliga sökande och kunna be med integritet. Om jag inte kan möta människor kan jag inte heller möta Gud, och kan jag inte se Gud i andra människor i en församling kan jag knappast se Henom i siddurn heller. Mishna och Talmud säger tydligt att Guds närvaro finns även med den ensamme, och att det personliga ropet till Gud är brinnande viktigt är något bibeln vittnar om gång på gång. Det är förstås något som också måste förutsättas om man vill kunna stå på egna ben som andlig varelse, att man kan ta ansvar för sin vardag, framförallt i en religion som till så stor del utspelar sig hemmavid. Men det är inte en jude som sluter förbundet vid Sinai, utan hela folket och det sluts inte enbart med Gud utan även med de andra judarna.
Svaret på mitt dilemma? Kanske att pallra mig iväg till en synagoga imorgon, nu när jag ändå har tre lektionsfria veckor framför mig. Jag hoppas att det är svaret.

söndag 17 oktober 2010

Psalm 121

Här kommer ytterligare en översättning av en psalm, denna gång den i judiska kretsar populära psalm 121, en av alla vallfartssångerna. Som så ofta vad gäller Tehillim har jag valt en annan poetisk hållning än bibelkommissionen - jag bortser till exempel ibland från vissa stående uttryck och översätter dem rakt av, som här מאין, "me'ajin", som används som "varifrån" men som ordagrant betyder "från ingenting". I just detta fall var det för att jag tyckte att en bokstavlig översättning är mer teologiskt intressant. Ibland tycker jag också att 2000-översättningen gör en lite för fri återgivning av en vers betydelse och därmed tappar en del av den hebreiska poesins uttryck. Ibland har också svårt att förstå varför man inte översätter rakt av när betydelsen ändå blir densamma. Att översätta från hebreiska till svenska är nu egentligen en omöjlighet men ibland kan man ändå lyckas skapligt med en direkt översättning. Sedan har man faktiskt översatt rent utsagt fel med "i hans skugga får du vandra".
Hursomhelst, här kommer alltså Ps 121:

שִׁיר, לַמַּעֲלוֹת:
אֶשָּׂא עֵינַי, אֶל-הֶהָרִים-- מֵאַיִן, יָבֹא עֶזְרִי
עֶזְרִי, מֵעִם יְהוָה-- עֹשֵׂה, שָׁמַיִם וָאָרֶץ
אַל-יִתֵּן לַמּוֹט רַגְלֶךָ; אַל-יָנוּם, שֹׁמְרֶךָ
הִנֵּה לֹא-יָנוּם, וְלֹא יִישָׁן-- שׁוֹמֵר, יִשְׂרָאֵל
יְהוָה שֹׁמְרֶךָ; יְהוָה צִלְּךָ, עַל-יַד יְמִינֶךָ
יוֹמָם, הַשֶּׁמֶשׁ לֹא-יַכֶּכָּה; וְיָרֵחַ בַּלָּיְלָה
יְהוָה, יִשְׁמָרְךָ מִכָּל-רָע: יִשְׁמֹר, אֶת-נַפְשֶׁךָ
יְהוָה, יִשְׁמָר-צֵאתְךָ וּבוֹאֶךָ-- מֵעַתָּה, וְעַד-עוֹלָם

En sång för de uppstigande.

Jag lyfter mina ögon mot bergen.
Från ingenting ska min hjälp komma.
Min hjälp kommer från Herren,
skapare av himmel och jord.
Han ska inte låta din lem gå ned,
din väktare ska inte slumra.
Se! Inte slumrar och inte sover
Israels väktare.
Herren är din väktare,
Herren är din skugga, vid din högra hand.
Om dagen ska solen inte slå dig,
och inte månen om natten.
Herren ska skydda dig mot allt ont,
han ska skydda din själ.
Herren ska skydda dig då du kommer och då du går,
nu och för alltid.
Och här 2000-översättningen:
En vallfartssång.
Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.

måndag 11 oktober 2010

Babels torn

Jag tänkte skriva en lite sen parashat hashavua här, på parashat Noach, veckans torastycke som sträcker sig från 1 Mos 6:9-11:32. Detta är Torans andra veckostycke (vi började om läsningen på Simchat Tora som var alldeles nyligen). Ur denna hade jag tänkt välja ett av guldkornen, nämligen den ofta så förytligade berättelsen om Migdal Bavel, Babels torn.
Jag hade dessutom tänkt ställa upp den berättelsen mot ett annat stycke, ur 4 Mos, som handlar om när Korach gör uppror mot Moshe i israeliternas läger. Varför jämföra Babels torn och Korachs uppror? Vi kommer förhoppningsvis till det.
På midrashiskt manér tänker jag också börja med stycket om Korach och försöka arbeta mig mot mitt mål, berättelsen om Babels torn.

I 4 Mos 16:1-40 gör leviten Korach uppror mot Moshe och Aharon och säger till dem (4 Mos 16:3):
Ni har gått för långt! Hela menigheten är helig, allesammans, och Herren finns mitt ibland dem. Varför vill ni vara förmer än Herrens församling?
Detta är i sig kanske inte en helt obefogad kritik, och Aharon och Mirjam konfronterar själva Moshe med liknande uttalanden senare. Men vad är det som gör att Korach och hans anhängare möter ett så hemskt slut som de gör, nämligen att jorden öppnar sig och sväljer dem?
Vi får en ledtråd i berättelsens inledning, i 4 Mos 16:1:
Och Korach, son till Yitzhars, son till Kehat, son till Levi, tog (ויקח, vajiqach) tillsammans med Eliavs söner Datan och Aviram och Pelets son On, Rubens ättlingar.
Det finns något märkligt här, nämligen ויקח קרח, vajiqach Qorach, ”Korach tog”. En av mina absoluta favoriter bland kommentatorer är, som vissa av er lär ha märkt, den innovativa och insiktsfulla Or haChaim, som på denna vers säger:
Vad menade Toran då den skrev "han tog" utan att berätta för oss vad det var Korach tog? Våra lärde i Bamid’bar Rabba 18 säger att han tog sig själv åt sidan. Detta implicerar att han därigenom förminskade sig själv. När vi tänker på Korach, tänker på vi på någon som avskiljer sig själv från huvudkroppen och därigenom förlorades.
Vad författaren Chaim ibn Attar menar med detta är kopplat till ett mycket större resonemang. En överlägset viktig del om man ska ha någon chans att försöka förstå den judiska människosynen är den princip som återfinns i en känd mishna:
הלל אומר, אל תפרוש מן הציבור
Hillel sade: avskilj dig inte från församlingen
Denna princip, al tifrosh min-hatzibbur, tillsammans med förbudet i 5 Mos 14:1: לא תתגדדו, lo titgodedu - av rabbinerna tolkat som "splittra er inte" gäller på såväl praktiska som andliga och sociala plan. Detta innebär exempelvis att böneledaren under en gudstjänst aldrig får göra någon åtskillnad mellan sig själv och församlingen. Därför är renodlade växelläsningar förbjudna i judisk liturgi och en judisk böneledare aldrig står vänd mot församlingen - för att visa att han eller hon är en del av den står böneledaren alltid vänd mot Jerusalem tillsammans med de andra.
Ett annat exempel är vad Stockholms tre synagogor gör: trots sina olika religiösa inriktningar bildar de tillsammans en enhetsförsamling som väljer att streta tillsammans istället för åt olika håll. När man bråkar, gör man det så att säga inom familjen, och även om det tar på både krafter och tålamod så har man hittills sedan 1870 inte delat upp sig.

För vad är det Korach gör? Han påpekar att alla Israels barn är en enhet, att de tillsammans är Herrens församling. Men sedan agerar han själv tvärtemot sina egna ord och splittrar folket i två. Istället för att hålla sig kvar hos Moshe och kritisera inifrån skapar han sin egen utbrytargrupp och delar församlingen. Den spricka som uppstår i enheten speglas enligt mig i själva jorden, vilket blir hans fall. Korachs agerande splittrar honom, folket Israel och naturen, med följden att han faller.

Låter det som en drastisk lösning? Låt oss då äntligen anlända i parashat Noach och se till berättelsen om Babels torn. En trogen läsare kanske minns att jag berättat om att judiska bud kan delas upp i två kategorier: ben Adam leChavero och ben Adam laMakom.
Ben Adam leChavero betyder "mellan människan och hans nästa, alltså de bud som handlar om intermänskliga relationer, de "horisontella buden".
Ben Adam laMakom, "mellan människan och Platsen (Gud)" handlar å sin sida om "det vertikala", det vill säga de bud som handlar om bön, välsignelser, heligt leverne: kort sagt det som handlar om relationen människa-Gud.
De två går förstås ofta ihop, men när de står i konflikt mot varandra finns det en viktig princip som säger: bud ben Adam leChavero, mellanmänskliga bud, har alltid företräde framför bud ben Adam laMakom, buden som rör människan och Gud. Ens nästa går alltid före Gud om man i ett givet ögonblick inte kan få dem att gå ihop.

I veckostycket Noach finns det två viktiga berättelser: den om floden, och den om tornet. I berättelsen om floden börjar jordens människor bete sig så vidrigt åt att Gud till slut tvingas översvämma hela världen och börja på ny kula. Kort därefter bygger människor dock ett torn för att utmana Gud och Hen förbistrar deras språk och sänder ut dem i olika riktningar. Man kan tro att båda berättelserna handlar om samma sak: människan visar högmod, Gud trycker till henne. Rabbinerna lär oss dock något annat:
Vilken är värst? Flodens generation eller förskingringens generation (de som byggde tornet)? De (flodens generation) sträckte inte ut sin hand mot Grunden (Gud), men de (förskingringens generation) sträckte ut sin hand mot Grunden för att strida mot den. De (flodens generation) sköljdes bort, medan de (förskingringens generation) inte förintades från jorden. Detta för att flodens generation var rövare och stred inbördes - därför förintades de - medan de (förskingringens generation) handlade i kärlek och vänskap mellan varandra, som det sägs (1 Mos 11:1): "(Och alla på jorden hade) ett språk och enade ting." Lär av detta att tvisten är hatad men att friden är stor.
- Rashi på 1 Mos 11:9, från Bereshit Rabba 38:6
Vad detta vill säga är att dor haMabul, flodens generation, inte gjorde uppror mot Gud, inte ruckade på buden ben Adam laMakom, men behandlade varandra illa, och att detta ledde till deras fall, medan dor haF'laga, förskingringens generation, gör öppet uppror mot Gud men behandlar varandra väl. Och dor haF'laga råkar inte ut för någon gudomlig katastrof - i all stillsamhet förskingras de helt enkelt ut över jorden. Dor haMabul, däremot, som tvistar inbördes och sår split och splittring, de går samma öde till mötes som Korach: naturen själv slukar dem.
Man kan nog ganska lätt dra ekologiska växlar på det här också, men för tillfället nöjer jag mig med att påpeka var prioriteringarna ska ligga, och att varken Moshe och Aharon i det första stycket, eller dor haF'laga i det andra, var några syndfria hjältar men att de åtminstone lyckades hålla fast vid respekten för medmänniskan - i Aharons och Moshes fall kanske lite mer långsiktigt än vad gäller de babblande byggmästarna, då.