tag:blogger.com,1999:blog-32072838284557023382024-03-08T09:21:20.052+01:00Salomos TempelSedan den dag då Templet förstördes har den Helige, välsignad vare Han, ingen annan plats i världen än fyra alnar halacha
- B'rachot 8aUnknownnoreply@blogger.comBlogger47125tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-57156144066295217562011-03-28T15:42:00.005+02:002011-03-28T18:12:26.168+02:00Bön III - rabbi Soloveitchiks behovDet går, som synes, upp och ned med bloggandet här. Det är svårt att sätta fingret på varför, men en anledning kan vara att det har varit mycket på gång som gjort det svårt att landa mellan varven. En annan skulle kunna vara att jag är ganska självmedveten kring det faktum att jag - trots att jag egentligen mest plitar ned mina personliga funderingar - skriver inför en grupp läsare, som jag också vet befinner sig på ett ganska stort geografiskt avstånd från mig. En tredje anledning kan vara att de gånger jag får kommentarer, vanligen får det i ett mail eller på facebook, och inte här, vilket får bloggen att kännas lite som en röst som ropar i vildmarken, så att säga. Detta är inte ett skuldbeläggande, men väl en hint ;)<br />Mest av allt handlar det nog mest om att det vore trevligt med lite diskussion på bloggen, även om jag uppdaterar ganska infrekvent nu och det därför som läsare kan vara svårt att hålla sig uppdaterad på ett normalt sätt.<br /><br />Hursomhelst, låt mig komma till mitt inlägg, den tredje funderingen kring temat bön. Jag håller just på att läsa rabbi Joseph Soloveitchiks "<a style="font-weight: bold;" href="http://www.traditiononline.org/news/originals/Volume%2017/No.%202/Redemption,%20Prayer,Talmud.pdf">Redemption, Prayer, Talmud Torah</a>" från 1978 och smälta vad jag hittills förstått är hans huvudpoäng. Soloveitchik, amerikansk modern ortodoxis största figur, menar i denna artikel att <span style="font-style: italic;">ge'ula</span>, frälsning, är oupplösligt sammanbunden med <span style="font-style: italic;">tefilla</span>, bön. En av hans startpunkter i detta resonemang är <span style="font-style: italic;">b'rachot </span>4b:<br />"<span style="font-style: italic;">Rabbi Jochanan säger: vem ärver den tillkommande världen? Den som sammanför </span>ge'ula<span> <span style="font-style: italic;">med</span> tefilla.</span>"<br /><br />Detta har vanligen tolkats liturgiskt: välsignelsen över <span style="font-style: italic;">ge'ula</span>, den sista välsignelsen runt <span style="font-style: italic;">sh'ma</span>, ska åtföljas direkt av den första välsignelsen i <span style="font-style: italic;">amida</span>, den stående adertonbönen. Det ska inte finnas så mycket som ett "amen" mellan "<span style="font-style: italic;">baruch ata Hashem, gaal Yisrael</span>", välsignad är du, Herre, som befriat Israel, och "<span style="font-style: italic;">Hashem, s'fataj tiftach</span>...", Herre, öppna mina läppar.<br />Soloveitchik menar dock att det ligger mer i detta än enbart en rituell anvisning, eller att den rituella anvisningen som allra minst pekar i riktning mot ett samband mellan koncepten bön och frälsning.<br />För Soloveitchik är exilen och slaveriet att leva i tystnad, att vara perifer, berövad sina ord. Han säger i inledningen: "<span style="font-style: italic;">frälsning är en centripetal rörelse. Att vara i periferin betyder att vara en ej-historieskrivande entitet, medan rörelse mot centrum ger samma entitet historieskrivande och historiemedveten</span>."<br />Att vara stum är att vara bunden, och att ha sina egna ord är att vara frälst. Att kunna kommunicera sig själv, att kunna namnge sina behov, är att tillhöra friheten. Slaven, å andra sidan, är tyst, tystad, inte bara för att han inte kan uttrycka sitt lidande, utan för <span style="font-style: italic;">att han inte lider</span>. Slaven känner smärta, men lidandet kräver enligt Soloveicthik ett språk. Lidandet kommer sig av att tillåtas känna och yttra mänskliga behov.<br />Israels barn i Egypten porträtteras som stumma slavar utsatta för <span style="font-style: italic;">smärta</span>, men inte begåvade med ett språk för att kunna uttrycka sitt<span style="font-style: italic;"> lidande</span>. De kände sin smärta, men var omedvetna om sina egna behov. Den som ger dem ett språk är Mose, כי אתא משה אתא קול, ty du, Mose, du är röst. Den tysta omedvetna smärtan bryts och ett lidandets skrik hörs, ett skrik efter rättvisa och frihet, som resulterar i exoduståget och <span style="font-style: italic;">matan Tora</span>, mottagandet av Tora på Sinai, då den stumme slaven enligt Soloveitchik fullt ut får sitt språk, sin röst, sitt yttrande, sin egen självbeskrivning.<br />Jag vill inte tro att Soloveitchik med detta menar att den förtryckte inte känner sitt lidande eller inte kan se sina behov. Jag tror snarare att den enligt Soloveitchik värsta formen av slaveri är att berövas sin röst, sitt språk, sitt eget perspektiv på sig själv. Den vars röst är tystad är inte fri, säger Soloveitchik, även om han eller hon lever mitt i politisk eller ekonomisk frihet. Där finns högst påtaglig ofrihet, men även mer subtil sådan. Spontant kommer jag att tänka på kvinnor, hbt-personer, muslimer - och judar - i västvärlden, men jag vill inte generalisera och säga att det bara handlar om grupper när det även kan handla om individer.<br /><br />Jag tror även att vi måste se till vad Soloveitchik menar med behov, och hur dessa tillfredsställs i denna frälningsrörelse inåt, mot språket. Soloveitchik menar inte att ens fysiska och ekonomiska behov tillfredsställs genom att erövra ett eget språk - i så fall skulle varje självdefinierande grupp kunna ses som fri, och medelklassindividen i väst skulle aldrig kunna ses som ofri (<span style="font-style: italic;">grovt</span> förenklat). De behov Soloveitchik åsyftar är inte det register av behov som vi fylls med via reklam och kulturella attityder, den aldrig sinande lista av prylar och bekvämligheter som vi dubbar "behov". De behov vi kallar behov är inte sanna, eftersom vi saknar språket att namnge vårt egenliga behov, och vårt lidande i längtan efter det. Språket pekar här, skrikande, lidande, i riktning mot ett helt annat behov, behovet att <span style="font-style: italic;">vara</span>.<br />Han parafraserar Descartes och skriver: <span style="font-style: italic;">dolorem ferre ergo sum</span> - jag lider, därför är jag. Den lidande människan, vars språk har avtäckt hennes sanna behov av att få vara ett jag, är den människan på väg mot frihet.<br />Vägen till detta språk, säger han, är bön. Bön ska till sin natur vara bedjande, den ska <span style="font-style: italic;">be om</span> något, ropa till Gud att stilla behovet, det sanna behovet. Här kommer liturgin in - dess på förhand bestämda ord hindrar mig från att förvandla bönen till ytligheter och drar mig i riktning mot samma behov. Den tvingar mig att vända mig utåt och erkänna att mitt själv inte är tillräckligt och att jag behöver Gud för att tillfredsställa mitt innersta behov.<br /><br />Det finns saker jag gillar med denna syn på bön: uppbrytandet av det egna självets syn på sig själv, vidgandet av ens horisonter till sådant jag i dagsläget inte ens kan namnge, lidandet som en del av förvärvande av språk och frihet.<br />Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att Soloveitchiks teologi skaver lite mot den faktiskt liturgin. Jag kan inte se det som ett sant behov, kopplad till mitt varande, att Gud "förgör fiender och ödmjukar de högmodiga". Amidans böner är dessutom vanligen högst konkreta: om hälsa, om en god skörd, om frid, om Jerusalems återuppbyggande, om återupprättandet av tempeltjänsten, om Messias ankomst, et c.<br />Soloveitchik säger att amidans jordnära formuleringar handlar om att göra oss känsliga för våra egna behov, och därigenom andras, men det finns något som saknas.<br /><br />Jag ser inte en tydlig förklaring till dessa behov i Soloveitchik, det vill säga, om han skulle säga att de behov som nämns i amidan är "sanna behov" och bör tas bokstavligt, eller om behovet av varande är ett annat men att amidans ord håller oss borta från att istället be om "falska behov". Kan inte många av amidans böner tolkas till att handla om egna bekväma behov?<br />En styrka i hans teologi är dock att den ger bön mening utan att ge sig in på frågeställningen om huruvida Gud besvarar bön eller ej, och det utan att reducera det till att vara "mindful" inför sina egna behov istället för att fokusera på bilar, kläder och gymkort.<br />Soloveitchik går djupare än så och ställer frågan om det inte bara är genom bön som vi kan upptäcka våra behov, och att bönen är det språk som lägger lidandets ord i vår mun, tills orden blir våra egna och vi utvecklar vårt eget lidandes språk.<br /><br />Det finns dock även något påtagligt individualistiskt i Soloveitchiks soteriologi, att frälsningen inte är kollektiv utan tycks pågå i<span style="font-style: italic;"> mig</span>, att göra <span style="font-style: italic;">mig </span>till en talande varelse, en sann människa. Visserligen går detta genom den kollektivt utformade bönen, men jag ser det som en självklarhet att den judiska frälsningstanken <span style="font-style: italic;">inte</span> är individuell, att den <span style="font-style: italic;">inte</span> handlar om huruvida jag kan få ett sjysst efterliv eller ej, utan om mänsklighetens långsiktiga väl och ve.<br />För närvarande tänker jag dock ta fasta på tanken om bönen som <span style="font-style: italic;">ber om</span> något, och försöka se om det är fruktbar jord för mig att plantera mitt böneliv i. Experimentet fortsätter.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-41181381856869794062010-12-16T21:12:00.004+01:002010-12-16T21:15:07.864+01:00Sen chanukalänkRar liten länk om <span style="font-style: italic;">chanucka</span>, som sammanfattar ungefär allt jag försöker få fram så fort någon frågar mig om det: <a href="http://www.cracked.com/blog/8-questions-gentiles-love-asking-about-hanukkah/"><span style="font-weight: bold;">8 questions gentiles love asking about Hanukkah</span></a>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-87607226895913309232010-11-30T18:55:00.003+01:002010-11-30T19:35:55.457+01:00Bön II - tystnad vs tal<blockquote><div style="text-align: right;">רגזו ואל-תחטאו: אמרו בלבבכם על-משכבכם ודמו סלה<br /></div><br /><span style="font-style: italic;">Darra och synda inte. Tala i era hjärtan på era bäddar och tig. Sela.</span></blockquote><div style="text-align: right;">- Ps 4:5<br /></div><br />Jag kommer att återvända till det här citatet, som är något av en favorit för mig, efter ett väldigt långt talmudpass förra året.<br />Hursomhelst. Detta inlägg är del två i min serie bönefunderingar, och denna gång handlar det om något väldigt grundläggande för judisk bön. Jag hade tänkt skriva om spänningen mellan ord och tystnad.<br />Först och främst vill jag påpeka: judendomen är en ordets religion. Alla heliga akter jag på rak arm kan komma på är kopplade till ord. Och även om judisk bön har många fysiska inslag och sin specifika koreografi, så är den en ordets tjänst. Många mitzvot hänger samman med välsignelser och ord, och om man ser över skranket till synder så är<span style="font-style: italic;"> leshon hara</span>, skvaller, förtal och lögn, en av de ojämförbart värsta. Det är strängeligen förbjudet att förbanna någon, även om man inte menar det på allvar och somliga ord ska helt enkelt inte uttalas, som Guds namn.<br />Sedan ska man inte glömma det faktum att judendomens hjärta och heligaste objekt är en bok. :)<br /><br />Om just ord säger Chaim Volozhiner i <span style="font-style: italic;">Nefesh haChaim</span>:<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">På samma sätt: ett ord som uttalas väcker något i höjden... det står i </span>Zohar (<span style="font-style: italic;">Lech Lecha</span> 76b, m fl)<span style="font-style: italic;">: "eftersom du lever i den fysiska världen kan du inte förstå hur varje enskilt ord du yttrar antingen har en helande eller en nedbrytande inverkan på de högre världarna..."</span><br /><span style="font-style: italic;">Vidare säger</span> Zohar (<span style="font-style: italic;">Metzora</span> 55a)<span style="font-style: italic;">: "varje ord en människa yttrar stiger uppåt och klyver himlarna för att nå sin ödesbestämda plats."</span><br /><span style="font-style: italic;">Varje yttrande påverkar höjden och väcker heliga krafter. Gott tal ökar helighet, som det sägs</span> (Jes 51:16)<span style="font-style: italic;">: "Jag har lagt mina ord i din mun... för att sträcka ut himlarna och grundlägga jorden"</span><br /><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Nefesh haChaim</span>,<span style="font-style: italic;"> shaar alef</span>, 13 </div></blockquote>I rav Chaims ögon är språket något som inte bara tolkar verkligheten, utan påverkar, skapar, till och med <span style="font-style: italic;">utgör</span> den.<br />I allt detta fokus på språk, på ord, på deras skapande, formande och verkliggörande kraft, finns det dock ett par märkliga vurpor. Den bokstav som oftast får representera Gud är som de flesta med minsta inblick i hebreiska vet א, <span style="font-style: italic;">alef</span>, den tysta bokstaven.<br />Och själva definitionen av judisk bön, omgiven av ordrika psalmer och lovsägelser, är<span style="font-style: italic;"> amidan</span>, den tysta bönen. Dess uttryck tillskrivs profeten Chana (<span style="font-style: italic;">B'rachot</span> 31a), som i 1 Sam 1:12-17 reser till förbundsarken i Shilo och där ber om ett barn, inför ögonen på prästen Eli:<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">Det skedde som så att när hon fortsatte att be inför Herrens ansikte iakttog Eli hennes mun. Och Chana hon talade till sitt hjärta - bara läpparna rörde sig men hennes röst kunde inte höras, och Eli tänkte att hon hade druckit. Eli sade till henne: "Hur länge ska du hålla på med din fylla? Gör dig av med vinet!"</span><br /><span style="font-style: italic;">Och Chana svarade och sade: "Nej, min herre, jag är en </span>אשּה קשת-רוח, isha q'shat ruach, <span style="font-style: italic;">och vin och sprit har jag inte druckit, men jag har tömt ut min själ inför Herrens ansikte"... Och Eli svarade och sade: "Gå i frid, och må Israels Gud ge dig vad du har frågat honom om."</span></blockquote>Jag har valt att inte översätta Chanas svar, att hon är en אשּה קשת-רוח, <span style="font-style: italic;">isha q'shat ruach</span>, en kvinna av drabbad/sårad ande. Med en annan vokalisering kan jag nämligen läsa det som: <span style="font-style: italic;">isha qeshet ruach</span>, en kvinna av Andens regnbåge. Hur kan man förstå regnbåge här? Tillåt mig en kort parentes.<br />Talmud (<span style="font-style: italic;">B'rachot</span> 31b) säger att Chana var den första människan att tilltala Gud som יהו-ה צבאות<span style="font-style: italic;">, Hashem Tz'vaot</span>, härskarornas Herre, det namn änglarna själv använder då de sjunger <span style="font-style: italic;">kedusha</span>, "helig, helig, helig...", till Gud. I judendomen finns det sju heliga namn för Gud, som en skrivare måste skriva med särskild omsorg och koncentration:<br /><span style="font-style: italic;">El, Elohim, Adonaj, Ehyeh asher Ehyeh, JHV-H, Shaddai </span>och <span style="font-style: italic;">Tz'vaot</span>.<br /><br />Samtliga dessa namn kommer ur Tora, med ett undantag: צבאות<span style="font-style: italic;">, Tz'vaot</span>. Enligt <span style="font-style: italic;">Chazal </span>fullbordades alltså Chana antalet namn på Gud genom att lägga till det namn änglakörerna sjunger. Antalet namn på Gud visade sig i och med henne vara sju, lika många som de synliga färgerna i en regnbåge. Talmud påpekar att Guds ande och närvaro inte vilade på Eli under deras samtal, utan på Chana, och vi kan i hennes bön se en förklaring till varför hon skulle kalla sig <span style="font-style: italic;">isha qeshet ruach</span>, en kvinna av Andens regnbåge, då hon visade upp Guds fulla spektrum av namn och ansikten. I det gav hon oss ett fullständigt böneliv, eftersom vi i henne har den sista pusselbiten i vad vi vänder oss till, eller den sista siffran i postnumret för bönens slutdestination.<br /><br />Så om vår absolut viktigaste bön är baserad på Chanas tysta ord, hur kan vi då se på att den inleds med ett citat ur Ps 51:17: אדני שפתי תפתח ופי יגיד תהלתך, <span style="font-style: italic;">adonaj, sefatai tiftach ufi jaggid tehilatecha</span> - min herre, öppna mina läppar, så ska min mun förtälja ditt lov.<br />Man inleder den tysta bönen med en bön om att kunna tala! Men talet det handlar om är inte främst det som kommer av luft genom stämband och läppar - Chana talade <span style="font-style: italic;">al-liba</span>, till sitt hjärta, och det andra psalmcitatet i inläggets början, som man säger i sin säng innan man tystnar för natten, nämner <span style="font-style: italic;">bil'vavechem</span>, i era hjärtan.<br /><br />Jag kan inte låta bli att tänka på Jeremias svar på sitt profetiska kall (Jer 1:6): "Ah! Jag vet inte hur man talar, eftersom jag är en ung pojke" och Jesaja, som i samma situation säger (Jes 6:5): "Ve mig! Jag är förlorad! För jag är en man av orena läppar". Till och med Moshe när han möter Gud i den brinnande busken säger (2 Mos 4:10): "Snälla herre, jag är ingen man av ord, inte förr och inte nu när du talar till din tjänare, för jag har långsamma läppar och en långsam tunga."<br /><br />Jag påminns om dessa profeter, frambärare av Guds ord, när jag försöker bära fram mina egna ord inför Gud, undrar vad de tysta orden är till för, och känner hur svårt det är att verkligen <span style="font-style: italic;">uttala</span> dem. Ord som är riktade till mitt eget hjärta, i min egen tystnad. Och vad är det för hjärta jag riktar mina ord mot? Mot det allra innersta i mig, mot Gud, som är mitt tysta א, <span style="font-style: italic;">alef</span>. Och där har Chaim Volozhiner helt rätt i <span style="font-style: italic;">Nefesh HaChaim</span> - där kan fel tysta ord krossa mycket, i mitt mest avskalade jag, men där kan också rätt tysta ord bygga upp och helga.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-47115248434762680922010-11-21T15:35:00.004+01:002010-11-21T16:40:19.559+01:00Psalm 6Och så passar jag på att trycka in en till psalmöversättning. Snart kommer jag att ha översatt nog för att ge ut min egen tehillimöversättning, börjar det kännas som.<br />Denna gång är det psalm 6, som nästan dagligen används från vers 2 till 11 i Tachanun, då vi vilar våra ansikten mot våra armar och personligen lägger fram våra behov och svårigheter. Den föreskrivna texten är (vilket fler borde känna till) i grunden ett <span style="font-style: italic;">förslag</span> på vad man kan be. Men där ingår denna psalm.<br /><br />Somliga delar av den här psalmen är på bibliskt manér ganska magstarka (i början och i slutet) men där finns också något mycket vackert som gått förlorad i 2000-översättningen, nämligen den utsatthet och ensamhet som även <span style="font-style: italic;">Gud</span> tillskrivs här. Bilden jag får av att läsa hebreiskan är en ensam, orolig Gud. Enligt mig säger detta något mycket viktigt om förbundet, nämligen den att Gud i sin kärlek knyter människan till sig och precis som en förälskad partner kan uppvisa både oro och osäkerhet - och känna sig övergiven. Så här kommer alltså en översättning som tar fasta på det:<br /><blockquote><div style="text-align: right;">לַמְנַצֵּחַ בִּנְגִינוֹת, עַל-הַשְּׁמִינִית; מִזְמוֹר לְדָוִד.<br />יְהוָה, אַל-בְּאַפְּךָ תוֹכִיחֵנִי; וְאַל-בַּחֲמָתְךָ תְיַסְּרֵנִי.<br />חָנֵּנִי יְהוָה, כִּי אֻמְלַל-אָנִי: רְפָאֵנִי יְהוָה--כִּי נִבְהֲלוּ עֲצָמָי.<br />וְנַפְשִׁי, נִבְהֲלָה מְאֹד; ואת (וְאַתָּה) יְהוָה, עַד-מָתָי.<br />שׁוּבָה יְהוָה, חַלְּצָה נַפְשִׁי; הוֹשִׁיעֵנִי, לְמַעַן חַסְדֶּךָ.<br />כִּי אֵין בַּמָּוֶת זִכְרֶךָ; בִּשְׁאוֹל, מִי יוֹדֶה-לָּךְ.<br />יָגַעְתִּי, בְּאַנְחָתִי--אַשְׂחֶה בְכָל-לַיְלָה, מִטָּתִי; בְּדִמְעָתִי, עַרְשִׂי אַמְסֶה.<br />עָשְׁשָׁה מִכַּעַס עֵינִי; עָתְקָה, בְּכָל-צוֹרְרָי.<br />סוּרוּ מִמֶּנִּי, כָּל-פֹּעֲלֵי אָוֶן: כִּי-שָׁמַע יְהוָה, קוֹל בִּכְיִי.<br />שָׁמַע יְהוָה, תְּחִנָּתִי; יְהוָה, תְּפִלָּתִי יִקָּח.<br />יא יֵבֹשׁוּ, וְיִבָּהֲלוּ מְאֹד--כָּל-אֹיְבָי; יָשֻׁבוּ, יֵבֹשׁוּ רָגַע. </div><br /><span style="font-style: italic;"><br />För ledaren, med instrumentell musik på</span><span> sheminit.</span><span style="font-style: italic;"> En psalm av David.<br />Herre, straffa mig inte din vrede,<br />och plåga mig inte i ditt ursinne.<br />Förbarma dig över mig, Herre, för jag olycklig,<br />Hela mig, Herre, för mina ben är skräckslagna.<br />Min själ är skräckslagen och mer därtill - och det är även du, Herre.<br />Hur länge?<br />Återvänd, Herre, frigör min själ.<br />Rädda mig för din kärleks skull.<br />För ingen kommer kommer ihåg dig i döden.<br />I Sheol - vem kan lova dig?<br /><br />Jag är trött av mitt suckande.<br />Varje natt simmar min bädd,<br />I mina tårar, smälter min säng.<br />Mina ögon är skumma av sorg,<br />Åldrade i förtid av alla mina fiender.<br />Bort från mig, alla ni som gör ont,<br />För Herren har hört min åkallan,<br />Herren har tagit emot min bön.<br />Alla mina fiender ska stå där med sin skam och slås av skräck.<br />De ska alla vända om i plötslig skam.</span></blockquote><br />Och här följer 2000-översättningen, för en jämförelse:<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">För körledaren, till stränginstrument. En psalm av David.<br />Herre, tukta mig inte i din vrede,<br />straffa mig inte i din harm!<br />Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös,<br />bota mig, Herre, min kropp tvinar bort<br />och min själ är fylld av skräck -<br />o Herre, hur länge?<br />Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv,<br />hjälp mig i din godhet,<br />ty ingen åkallar dig bland de döda.<br />Vem lovsjunger dig i dödsriket?<br />Jag är matt av mitt suckande.<br />Jag dränker min bädd i tårar var natt,<br />sängen dryper av gråt.<br />Mina ögon är skumma av sorg,<br />mina fiender har fått dem att åldras.<br />Gå bort från mig, ogärningsmän,<br />Herren har hört min gråt.<br />Herren har hört min åkallan,<br />Herren har tagit emot min bön.<br />Mina fiender skall slås med skam och skräck,<br />ja, tvärt ta till flykten med skam.</span></blockquote>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-24797521741802949652010-11-07T23:44:00.009+01:002010-11-20T18:42:17.368+01:00Bön I - mystik vs pedagogikDet här blir det första inlägget i en serie inlägg där jag försöker utforska vilka olika modeller för bön som finns inom judendomen. Jag kommer i varje inlägg att ställa två olika modeller mot varandra, och i detta första inlägg tänker jag försöka se till de teologiska förklaringarna till bön.<br />Först och främst vill jag påminna om att Gud aldrig säger åt människan att be till Henom. Jag är medveten om att meningarna kan gå isär här (vissa läser budet att "tjäna" som att be, men jag går på Rashis linje i detta, som menar att Gud aldrig ålägger människan att be). Istället är bön något människan själv svarar med, något som kommer inifrån människan.<br />Så mycket viktigare då att det verkligen gör det också, att det finns något personligt och meningsfullt i det, vad det nu än kan vara.<br /><br />Jag tror att jag innan jag går in på Talmud och textanalyser vill starta i en öppnare ände, nämligen med varför man egentligen ber. Redan här upplever jag nämligen en inre konflikt, i syftet med bön. Jag kan förenkla denna konflikt som en mellan de två parterna Maimonides och Zohar.<br />Den store rationalisten Maimonides menade att de formulerade bönerna givetvis var påbjudna, men att de var en sorts krycka att stödja sin Gudskontemplation på, eftersom många människor finner det svårt att bara befinna sig i kontemplation. Maimonides såg alltså böneformuleringarna som pedagogiska redskap och kunde även tänka sig en dag i framtiden då Gud avskaffat inte bara offer utan även bön (<span style="font-style: italic;">More nevuchim</span> 32:1-2). Ur ett sådant perspektiv är den rituella läsningen av Tora en stund av undervisning och liturgin kring det ett sätt att smycka detta och få tillbedjarna i "rätt stämning".<br /><br />Zoharförfattaren, å andra sidan, intar en helt annan position. Bön enligt kabbalisterna är inte något pedagogiskt eller symboliskt, utan något performativt och mystikt. Rätt ord är lika viktiga för bön som rätt material och teknik är för en rymdfärja, och därför gjorde man ibland minimala ändringar i siddurn för att få i egna ögon "rätt" antal ord i ett stycke eller rätt ordningsföljd på en serie ord. Där var orden knutna till verkligheter och var i sig något magiskt. I Zohars ögon var ritualerna inte symboliska utan mer - om man får säga så - sakramentala. Ur det perspektivet är läsningen av Tora en mystik anamnes där man återuppför uppenbarelseögonblicket på Sinai och uttagningen av rullen ur den heliga arken en akt med makrokosmiska anknytningar - man spelar upp något högst "verkligt" och riten har inte främst ett pedagogiskt syfte utan finns där för att skapa denna mystika verklighet.<br /><br />Var står jag mellan dessa poler?<br />Å ena sidan vänder jag mig mot att religionens roll enbart skulle vara pedagogisk, att lära oss etik och rätt uppförande. Detta tycker jag är ett av modern västerländsk religions akuta problem idag - att etablerade synagogor och kyrkor inte utmanar världen de sitter i utan egentligen bara med ett annat språk försöker lära folk FN:s mänskliga rättigheter och vikten av sammanhållning. Som om de bara vore kvasisocialistiska konklaver med ovanligt mustig men bökig propaganda. Samtidigt som religionens praktiska roll ofta är - och ska vara - pedagogisk och själavårdande så tror jag också att det är det som kommer att ha ihjäl modern judendom om den inte vågar visa att den är mer än en arkaisk upprepning av samhället omkring den.<br /><br />Å andra sidan tycker jag att den zohariska vägen också är full av mumbo-jumbo och speglar den pythagoreanska filosofi som så tydligt utmärker tidig kabbala. I det perspektivet blir bönerna inte längre böner utan trollformler och vidskepliga ramsor, och kabbala har ofta tippat över i sådant genom åren. Jag har inte det behovet av att besöka häxdoktorn så jag kan inte ställa mig bakom den vägen fullt ut heller, och jag köper inte heller att bön skulle vara någon sorts vetenskap eller som att mina böner inte "funkar" om jag utelämnar något, ungefär som som jag skulle glömma @ i ett mail och därför inte kunna skicka iväg det.<br /><br />En diskussion som dök upp när jag studerade i Jerusalem var om ljuständningen på sabbatskvällen "skapar" shabat eller om de påminner om den. Hur performativ är egentligen akten? Ser man till de halachiska aspekterna får man dubbla budskap. Å ena sidan: om du tänder ljusen tidigare än den utsatta tiden så tar du på dig shabatlagarna och på så vis skapar du shabat. Å andra sidan: om du istället är i synagogan då så gäller shabatlagarna från och med <span style="font-style: italic;">barechu</span>, böneutropet, och även från den faktiska solnedgången. Så vi får dubbla budskap från halacha: vi kan skapa shabat, men shabat kommer även av sig själv. En av de som satt i gruppen utbrast efter ett tag: "Vi är väl inte kristna heller? Allt det där låter som mässan eller något!"<br />Människan utför riten och då - pang! - händer på ett verkligt, ontologiskt plan <span style="font-style: italic;">någonting</span>. Det händer kanske inte fysiskt, men på ett annat plan.<br />Jag kan förstå den invändningen, att judendomen inte har den typen av mysterier och att gudstjänsten vanligen setts som symbolisk. Samtidigt <span style="font-style: italic;">måste </span>man säga orden i gudstjänsten - om man inte åtminstone mimar orden i <span style="font-style: italic;">amidan</span>, huvudbönen, räknas det inte som att man bett alls. Så någon form av verklighet har liturgin ändå.<br /><br />Konflikten mellan "inre mening" och liturgi hoppas jag kunna gå in på i ett annat inlägg, så jag lämnar det därhän nu och håller mig inom det liturgiska.<br />För att försöka reda ut mina egna tankar kring det här kan jag genast säga att jag inte köper att judendom bara är pedagogik för att få oss att bete oss som folk - då är den inte mycket mer än en avancerad självhjälpsbok. Jag är inte heller intresserad av att se liturgin som ett i grunden värdelöst medel för att få oss att tänka på Gud.<br />Samtidigt är jag inte hugad att se tomtar och troll i varje hörn heller. Jag är stolt över judendomens intellektuella tradition och blir alltid sur när jag känner att folk nedgraderar det midrashiska språket till att bli någon sorts helgonlegender när de är något så mycket mer avancerat och finstämt än så. Den sortens fishy "mirakler" som liturgin enligt vissa kristna men även kabbalistiska strömningar tänks orsaka har jag svårt att förlika mig helt med, i alla fall på ett direkt sätt.<br />Men jag kan också känna: <span style="font-weight: bold;">var ska mystik och andlighet få plats om inte just i bön</span>?<br />Ska även det bara handla om pikanta utsmyckningar och lagrade trevliga associationer? Det är klart att jag måste erkänna att jag inte alltid uppskattar bön för vad det är, utan för att jag just då verkligen saknat att sjunga en viss sång eller just då vill ha talliten på mig. Men jag kan inte vattna ur själva definitionen av bön till att stå där och <span style="font-style: italic;">inte</span> försöka komma i kontakt med det gudomliga.<br />Och varför ska man annars - på ett mer personligt plan - hålla fast vid ritualerna? Varför inte bara plocka fram en pocketbibel och hålla en liten föreläsning mitt i gudstjänsten istället för det svåra och komplicerade ritualblocket som Toraläsningen innebär?<br />Jag tycker om tanken på att man i bönen, i språket, kan hoppa i tid och rum. Att man under Pesach verkligen upprepar uttåget ur Egypten, att man under Toraläsningen verkligen återupplever <span style="font-style: italic;">matan Tora</span>, Sinaiteofanin, och att man under kiddush på shabatkvällen till och med finns med vid universums skapelse. Att man kan befinna sig vid Sävhavet (<span style="font-style: italic;">Shirat haYam</span>), i Jerusalems tempel (<span style="font-style: italic;">Halachot Korbanot</span>), i franska Blois (<span style="font-style: italic;">Aleinu</span>), ja till och med med änglarna (<span style="font-style: italic;">Kedusha</span>). Att språket är större än våra positioner och vår tid, att vi i det kan bli större än lokalitet och timlighet.<br /><br />Betyder det att jag står närmare Zohar? Delvis ja. Men det finns mycket att invända mot där också. Jag återkommer med fler problem snart.<br /><br />Shavua tov.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-70411689743482719132010-11-03T18:41:00.004+01:002010-11-07T23:44:54.673+01:00Bön - en introduktion<blockquote><div style="text-align: right;">שמעון הצדיק היה משיירי אנשי כנסת הגדולה. הוא היה אומר, על שלושה דברים העולם עומד--על התורה, ועל העבודה, ועל גמילות החסדים<br /></div><span style="font-style: italic;"><br />Shim'on den Rättfärdige tillhörde en överlevande spillra av den Stora församlingen. Han brukade säga: på tre ting står universum: på Toran, på </span><span>(guds)</span><span style="font-style: italic;">tjänsten och på kärlekshandlingarna.</span><br /><div style="text-align: right;">Pirqei Avot 1:2</div></blockquote>Så återvänder jag åter till en mishna ur Avot - det är lustigt hur mycket mer positivt inställd jag blivit till denna traktat av att blogga här. För ett år sedan brukade jag sucka trött när folk drog upp Pirqei Avot, men nu ser jag att jag faktiskt citerat den åtta gånger här på bloggen. Än en gång återvänder jag också till en av de riktiga klassikerna,<span style="font-style: italic;"> al slosha d'varim</span>, på tre ting. Detta är inte den enda <span style="font-style: italic;">al slosha d'varim</span> som finns i Pirqei Avot, men den mest kända.<br /><br />Idag fikade jag med en israelisk performancedansare som (kanske) slagit sig ned i Amsterdam och efter en sådär två timmar kom vi in på religion. Han var inte alls religiös (tvärtom satt han och åt en baconmacka medan vi pratade!) men han ledde in samtalet på det och frågade till slut hur jag tänkte på hans judiska uppväxt, där de hade tänt ljus och sagt <span style="font-style: italic;">kiddush</span> på sabbatsaftonen och dylikt. Vad han menade var: var de akterna religiösa, om de utfördes av icke-religiösa judar?<br />Mitt svar, efter en stunds eftertanke, blev att jag inte hade räknat dem som religiösa akter om kristna hade gjort motsvarande men att judendomen inte främst är en teologi eller en världsbild och att jag nog ändå ser de akterna som judiskt religiösa.<br /><br />Samtalet fick mig dock att intensifiera vissa funderingar jag haft på sistone, nämligen: vilka är egentligen kopplingarna mellan andlighet och gudstjänst?<br />En av de enklare tolkningarna av <span style="font-style: italic;">al slosha d'varim</span> är att det handlar om ens egen värld, vad som bygger en hållbar miljö att röra sig i, en av lärdom (Tora), kommunikation (gudstjänst) och manifesterad kärlek. För mig har Toradelen varit den enklaste att uppfylla av dessa tre. Även de dagar då jag känner mig hugad att kasta bibeln i väggen vill jag veta mer om den.<br />Kanske kan jag trösta mig lite med:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Dessa är de ting som en människa äter frukterna av i denna värld och vars ära består för honom i den tillkommande världen</span> (den messianska tiden)<span style="font-style: italic;">: att ära far och mor, kärleksakter, att anlända tidigt till lärdomshuset i gryningen och på kvällen, att visa gästfrihet åt främlingar, att besöka de sjuka, att hjälpa en brud, att ta hand om de döda, att studera bön, att bringa fred mellan människan och hans nästa - och studiet av Tora väger lika tungt som allt detta.</span><br /><div style="text-align: right;"><span style="font-style: italic;">Shabat</span> 127a</div></blockquote>Detta går väl såklart ihop med att "en olärd kan inte vara from", och Chaim Volozhiner säger i sin <span style="font-style: italic;">Ruach Chaim</span> att anledningen till att Toran kommer först i uppräkningen är att den ligger till grund för de andra två: i Toran möter vi Gud och finner det ansikte vi ber till och i den finner vi de bud vi ska hålla. Men samtidigt påminns vi också (Avot 3:22):<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Han</span> (Eliazar ben Azarja) <span style="font-style: italic;">brukade säga: han vars visdom överträffar hans verk, vad kan han liknas vid? Vid ett träd med få rötter. När vinden kommer sliter den upp trädet och kastar omkull det.</span></blockquote>Teologin och studiet i all ära - budet att studera Tora är möjligen det judiska budet <span style="font-style: italic;">par excellence</span> - men judendomen är en lag och en livsstil, och en profetisk strävan efter<span style="font-style: italic;"> tzedek</span>, rättvisa, rättfärdighet. Så studiet av Tora kommer först, men frukten av det är tjänsten och kärlekshandlingarna.<br />Vad gäller kärlekshandlingarna får man såklart göra sitt bästa, och alltid anstränga sig mer, men nu tänker jag främst på gudstjänsten. Vad betyder gudstjänsten och de dagliga bönerna?<br />Jag hade tänkt utforska ett par olika varianter och infallsvinklar på det i några inlägg som följer. Önska mig lycka till - gäller ju att jag också lyckas genomföra det.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-68307345998147964242010-10-24T20:19:00.006+02:002010-10-24T22:48:14.227+02:00Avskilj dig inte från församlingenI <a href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2010/10/babels-torn.html">ett tidigare inlägg</a> skrev jag för ett tag sedan om den mishna i vilken rabbi Hillel säger:<br /><blockquote><div style="text-align: right;">אל תפרוש מן הציבור<br /></div><span style="font-style: italic;">Avskilj dig inte från församlingen<br /></span></blockquote>Då tog jag upp det ur ett mer teoretiskt perspektiv: att <span style="font-style: italic;">dor haF'laga</span>, de som byggde Babels torn, "kom lättare undan" än<span style="font-style: italic;"> dor haMabul</span>, de som gick under i Floden, för att tornbyggarna höll sams med varandra då de hädade mot Gud medan de som gick under i Floden inte hädade mot Gud men behandlade varandra vidrigt.<br />Detta inlägg handlar dock mer om mina personliga funderingar. Jag har nämligen inte haft tid/råd/ro att ta mig till någon synagoga för vardagsbönerna sedan jag kom hit till Amsterdam. Jag har försökt be hemma men det är verkligen en helt annan sak än att be med en församling. Jag kommer osökt att tänka på den kända talmudiska hyperbolen:<br /><blockquote><div style="text-align: right;">תניא אבא בנימין אומר אין תפלה של אדם נשמעת אלא בבית הכנסת<br /></div><span style="font-style: italic;">Det har lärts ut: Abba Benyamin säger: Ingen bön</span> (sagd) <span style="font-style: italic;">av ett människobarn hörs utanför församlingshuset.</span></blockquote>På sitt typiska vis går Talmud senare vidare och säger att Gud visst hör bön även utanför synagogan, först att Gud är med tio som samlas, sedan tre, sedan två och slutligen en. Men den första öppningen är det utmanande: Gud lyssnar inte på dig om du inte ber med andra människor. Det räcker inte att be<span style="font-style: italic;"> till</span> Gud - du måste även be <span style="font-style: italic;">med </span>människor.<br />På samma sätt är konceptet <span style="font-style: italic;">minjan</span> centralt i judisk bön. Minjan är den grupp av tio judar (beroende på vem man frågar tio myndiga män, eller tio myndiga män och/eller kvinnor) som krävs för att hålla en fullödig bön med toraläsning, högläsning av huvudbönen, den tysta <span style="font-style: italic;">amidan</span>, den prästerliga välsignelsen och en del andra moment.<br />Det åligger judar att prioritera att ta sig till en församling framför att be hemma, även om detta kommer att göra det svårare att koncentrera sig på sina böner. Det är viktigare att hjälpa till att försöka få ihop den grupp av tio som behövs än att själv be med maximal innerlighet. De andras gemensamma bön är viktigare än den personliga bönen.<br />Ni får ursäkta att jag inte kan källhänvisa till den lagen på studs, men jag har inte så många av mina böcker med mig här till Amsterdam. Det står hursomhelst någonstans i början av <span style="font-style: italic;">Kitzur Shulchan Aruch</span> i kapitlet om böneplikterna, för den som skulle vilja kolla upp det finstilta.<br /><br />Detta kan låta märkligt i moderna öron, att man ska hjälpa sin församling, även om det eventuellt kan gå ut över ens eget böneliv. Jag tycker dock att det är en extremt viktig del av vad judendomen <span style="font-style: italic;">är</span>. Judendomen kan nämligen inte utövas i ensamhet. Toraläsning ska ske mellan människor, inte inuti ens huvud - tolkningen dallrar i luften mellan två personers åsikter, och bön ska sägas som en del av en församling, inte som en individualistisk ö.<br />Jag har sagt detta förut men det tål att upprepas: judendomen tillhör inte individen, utan kollektivet. Judendomens förhållande till Gud uttrycks inte genom tro utan genom förbund. Som jude står du framförallt annat i <span style="font-style: italic;">förbund </span>- du står aldrig utanför dina relationer. Ett förbund till Gud, ett förbund till jorden, ett förbund till andra judar, ett förbund till alla människor. Du kan inte repa upp någon av dessa relationer eller mena att du kan utöva judisk andlighet utan att stå i de relationer judendomen <span style="font-style: italic;">är</span>.<br /><br />Så jag frågar mig: <span style="font-style: italic;">vad håller jag egentligen på med</span> när jag står hemma på mitt studentrum och läser bönerna för mig själv? Avskiljer jag mig inte i det från församlingen?<br />Det är inte så min judiskhet ser ut, som något mellan mig och Gud i något sorts vakuum av intensiv andlighet. Jag måste stå i ett sammanhang för att kunna stå för mitt andliga sökande och kunna be med integritet. Om jag inte kan möta människor kan jag inte heller möta Gud, och kan jag inte se Gud i andra människor i en församling kan jag knappast se Henom i siddurn heller. Mishna och Talmud säger tydligt att Guds närvaro finns även med den ensamme, och att det personliga ropet till Gud är brinnande viktigt är något bibeln vittnar om gång på gång. Det är förstås något som också måste förutsättas om man vill kunna stå på egna ben som andlig varelse, att man kan ta ansvar för sin vardag, framförallt i en religion som till så stor del utspelar sig hemmavid. Men det är inte <span style="font-style: italic;">en</span> jude som sluter förbundet vid Sinai, utan hela folket och det sluts inte enbart med Gud utan även med de andra judarna.<br />Svaret på mitt dilemma? Kanske att pallra mig iväg till en synagoga imorgon, nu när jag ändå har tre lektionsfria veckor framför mig. Jag hoppas att det är svaret.Unknownnoreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-84498276147226405572010-10-17T19:00:00.007+02:002010-10-17T19:30:33.533+02:00Psalm 121Här kommer ytterligare en översättning av en psalm, denna gång den i judiska kretsar populära psalm 121, en av alla vallfartssångerna. Som så ofta vad gäller Tehillim har jag valt en annan poetisk hållning än bibelkommissionen - jag bortser till exempel ibland från vissa stående uttryck och översätter dem rakt av, som här מאין, "<span style="font-style: italic;">me'ajin</span>", som används som "varifrån" men som ordagrant betyder "från ingenting". I just detta fall var det för att jag tyckte att en bokstavlig översättning är mer teologiskt intressant. Ibland tycker jag också att 2000-översättningen gör en lite för fri återgivning av en vers betydelse och därmed tappar en del av den hebreiska poesins uttryck. Ibland har också svårt att förstå varför man inte översätter rakt av när betydelsen ändå blir densamma. Att översätta från hebreiska till svenska är nu egentligen en omöjlighet men ibland kan man ändå lyckas skapligt med en direkt översättning. Sedan har man faktiskt översatt rent utsagt fel med "<span style="font-style: italic;" class="selection">i hans skugga får du vandra</span>".<br />Hursomhelst, här kommer alltså Ps 121:<blockquote><br /><div style="text-align: right;">שִׁיר, לַמַּעֲלוֹת:<br />אֶשָּׂא עֵינַי, אֶל-הֶהָרִים-- מֵאַיִן, יָבֹא עֶזְרִי<br />עֶזְרִי, מֵעִם יְהוָה-- עֹשֵׂה, שָׁמַיִם וָאָרֶץ<br />אַל-יִתֵּן לַמּוֹט רַגְלֶךָ; אַל-יָנוּם, שֹׁמְרֶךָ<br />הִנֵּה לֹא-יָנוּם, וְלֹא יִישָׁן-- שׁוֹמֵר, יִשְׂרָאֵל<br />יְהוָה שֹׁמְרֶךָ; יְהוָה צִלְּךָ, עַל-יַד יְמִינֶךָ<br />יוֹמָם, הַשֶּׁמֶשׁ לֹא-יַכֶּכָּה; וְיָרֵחַ בַּלָּיְלָה<br />יְהוָה, יִשְׁמָרְךָ מִכָּל-רָע: יִשְׁמֹר, אֶת-נַפְשֶׁךָ<br />יְהוָה, יִשְׁמָר-צֵאתְךָ וּבוֹאֶךָ-- מֵעַתָּה, וְעַד-עוֹלָם<br /></div> <span style="font-style: italic;"><br />En sång för de uppstigande.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Jag lyfter mina ögon mot bergen.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Från ingenting ska min hjälp komma.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Min hjälp kommer från Herren,</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">skapare av himmel och jord.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Han ska inte låta din lem gå ned,</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">din väktare ska inte slumra.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Se! Inte slumrar och inte sover</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Israels väktare.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Herren är din väktare,</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Herren är din skugga,</span> <span style="font-style: italic;">vid din högra hand.</span><br /><span style="font-style: italic;">Om dagen ska solen inte slå dig,</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">och inte månen om natten.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Herren ska skydda dig mot allt ont,</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">han ska skydda din själ.</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">Herren ska skydda dig då du kommer och då du går,</span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-style: italic;">nu och för alltid.</span></blockquote>Och här 2000-översättningen:<br /><span style="font-style: italic;" class="selection"></span><blockquote><span style="font-style: italic;" class="selection">En vallfartssång. </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">Jag ser upp emot bergen:</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">varifrån skall jag få hjälp?</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"> </span><span class="v" id="v_120_1"><span class="selection"></span></span><span class="selection">Hjälpen kommer från Herren,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">som har gjort himmel och jord.</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"> </span><span class="v" id="v_120_2"><span class="selection"></span></span><span class="selection">Han låter inte din fot slinta,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">han vakar ständigt över dina steg.</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"> </span><span class="v" id="v_120_3"><span class="selection"></span></span><span class="selection">Han sover aldrig, han vakar ständigt,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">han som beskyddar Israel.</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"> </span><span class="v" id="v_120_4"><span class="selection"></span></span><span class="selection">Herren bevarar dig,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">i hans skugga får du vandra,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">han går vid din sida.</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"> </span><span class="v" id="v_120_5"><span class="selection"></span></span><span class="selection">Solen skall inte skada dig om dagen,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">inte månen om natten.</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"> </span><span class="v" id="v_120_6"><span class="selection"></span></span><span class="selection">Herren bevarar dig från allt ont,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">från allt som hotar ditt liv.</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"> </span><span class="v" id="v_120_7"><span class="selection"></span></span><span class="selection">Herren skall bevara dig</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">i livets alla skiften,</span></div><span style="font-style: italic;" class="selection"> </span><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection">nu och för evigt.</span></div></blockquote><div style="font-style: italic;" class="line"><span class="selection"></span></div>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-6203992590693207272010-10-11T20:01:00.005+02:002010-10-12T00:39:32.435+02:00Babels tornJag tänkte skriva en lite sen <span style="font-style: italic;">parashat hashavua</span> här, på <span style="font-style: italic;">parashat Noach</span>, veckans torastycke som sträcker sig från 1 Mos 6:9-11:32. Detta är Torans andra veckostycke (vi började om läsningen på Simchat Tora som var alldeles nyligen). Ur denna hade jag tänkt välja ett av guldkornen, nämligen den ofta så förytligade berättelsen om <span style="font-style: italic;">Migdal Bavel</span>, Babels torn.<br />Jag hade dessutom tänkt ställa upp den berättelsen mot ett annat stycke, ur 4 Mos, som handlar om när Korach gör uppror mot Moshe i israeliternas läger. Varför jämföra Babels torn och Korachs uppror? Vi kommer förhoppningsvis till det.<br />På midrashiskt manér tänker jag också börja med stycket om Korach och försöka arbeta mig mot mitt mål, berättelsen om Babels torn.<br /><br />I 4 Mos 16:1-40 gör leviten Korach uppror mot Moshe och Aharon och säger till dem (4 Mos 16:3):<span style="font-style: italic;"><br /></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Ni har gått för långt! Hela menigheten är helig, allesammans, och Herren finns mitt ibland dem. Varför vill ni vara förmer än Herrens församling?</span></blockquote>Detta är i sig kanske inte en helt obefogad kritik, och Aharon och Mirjam konfronterar själva Moshe med liknande uttalanden senare. Men vad är det som gör att Korach och hans anhängare möter ett så hemskt slut som de gör, nämligen att jorden öppnar sig och sväljer dem?<br />Vi får en ledtråd i berättelsens inledning, i 4 Mos 16:1:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Och Korach, son till Yitzhars, son till Kehat, son till Levi, tog </span>(ויקח, <span style="font-style: italic;">vajiqach</span>) <span style="font-style: italic;">tillsammans med Eliavs söner Datan och Aviram och Pelets son On, Rubens ättlingar.</span></blockquote>Det finns något märkligt här, nämligen ויקח קרח, <span style="font-style: italic;">vajiqach Qorach</span>, ”<span style="font-style: italic;">Korach tog</span>”. En av mina absoluta favoriter bland kommentatorer är, som vissa av er lär ha märkt, den innovativa och insiktsfulla <span style="font-style: italic;">Or haChaim</span>, som på denna vers säger:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Vad menade Toran då den skrev </span><span>"han tog"</span><span style="font-style: italic;"> utan att berätta för oss vad det var Korach tog? Våra lärde i </span>Bamid’bar Rabba 18 <span style="font-style: italic;">säger att han tog sig själv åt sidan. Detta implicerar att han därigenom förminskade sig själv. När vi tänker på Korach, tänker på vi på någon som avskiljer sig själv från huvudkroppen och därigenom förlorades.</span></blockquote>Vad författaren Chaim ibn Attar menar med detta är kopplat till ett mycket större resonemang. En överlägset viktig del om man ska ha någon chans att försöka förstå den judiska människosynen är den princip som återfinns i en känd <span style="font-style: italic;">mishna</span>:<br /><div style="text-align: right;"></div><blockquote><div style="text-align: right;">הלל אומר, אל תפרוש מן הציבור<br /></div><span style="font-style: italic;">Hillel sade: avskilj dig inte från församlingen</span></blockquote>Denna princip, <span style="font-style: italic;">al tifrosh min-hatzibbur</span>, tillsammans med förbudet i 5 Mos 14:1: לא תתגדדו, <span style="font-style: italic;">lo titgodedu</span> - av rabbinerna tolkat som "splittra er inte" gäller på såväl praktiska som andliga och sociala plan. Detta innebär exempelvis att böneledaren under en gudstjänst aldrig får göra någon åtskillnad mellan sig själv och församlingen. Därför är renodlade växelläsningar förbjudna i judisk liturgi och en judisk böneledare aldrig står vänd mot församlingen - för att visa att han eller hon är en del av den står böneledaren alltid vänd mot Jerusalem tillsammans med de andra.<br />Ett annat exempel är vad Stockholms tre synagogor gör: trots sina olika religiösa inriktningar bildar de tillsammans en enhetsförsamling som väljer att streta tillsammans istället för åt olika håll. När man bråkar, gör man det så att säga inom familjen, och även om det tar på både krafter och tålamod så har man hittills sedan 1870 inte delat upp sig.<br /><br />För vad är det Korach gör? Han påpekar att alla Israels barn är en enhet, att de tillsammans är Herrens församling. Men sedan agerar han själv tvärtemot sina egna ord och splittrar folket i två. Istället för att hålla sig kvar hos Moshe och kritisera inifrån skapar han sin egen utbrytargrupp och delar församlingen. Den spricka som uppstår i enheten speglas enligt mig i själva jorden, vilket blir hans fall. Korachs agerande splittrar honom, folket Israel och naturen, med följden att han faller.<br /><br />Låter det som en drastisk lösning? Låt oss då äntligen anlända i <span style="font-style: italic;">parashat Noach</span> och se till berättelsen om Babels torn. En trogen läsare kanske minns att jag berättat om att judiska bud kan delas upp i två kategorier: ben Adam leChavero och ben Adam laMakom.<br /><span style="font-style: italic;">Ben Adam leChavero</span> betyder "mellan människan och hans nästa, alltså de bud som handlar om intermänskliga relationer, de "horisontella buden".<br /><span style="font-style: italic;">Ben Adam laMakom</span>, "mellan människan och Platsen (Gud)" handlar å sin sida om "det vertikala", det vill säga de bud som handlar om bön, välsignelser, heligt leverne: kort sagt det som handlar om relationen människa-Gud.<br />De två går förstås ofta ihop, men när de står i konflikt mot varandra finns det en viktig princip som säger: bud <span style="font-style: italic;">ben</span> <span style="font-style: italic;">Adam leChavero</span>, mellanmänskliga bud, har alltid företräde framför bud <span style="font-style: italic;">ben Adam laMakom</span>, buden som rör människan och Gud. Ens nästa går alltid före Gud om man i ett givet ögonblick inte kan få dem att gå ihop<span style="font-style: italic;"></span>.<br /><br />I veckostycket <span style="font-style: italic;">Noach</span> finns det två viktiga berättelser: den om floden, och den om tornet. I berättelsen om floden börjar jordens människor bete sig så vidrigt åt att Gud till slut tvingas översvämma hela världen och börja på ny kula. Kort därefter bygger människor dock ett torn för att utmana Gud och Hen förbistrar deras språk och sänder ut dem i olika riktningar. Man kan tro att båda berättelserna handlar om samma sak: människan visar högmod, Gud trycker till henne. Rabbinerna lär oss dock något annat:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Vilken är värst? Flodens generation eller förskingringens generation </span>(de som byggde tornet)<span style="font-style: italic;">? De</span> (flodens generation)<span style="font-style: italic;"> sträckte inte ut sin hand mot Grunden </span>(Gud)<span style="font-style: italic;">, men de </span>(förskingringens generation)<span style="font-style: italic;"> sträckte ut sin hand mot Grunden för att strida mot den. De </span>(flodens generation) <span style="font-style: italic;">sköljdes bort, medan de </span>(förskingringens generation)<span style="font-style: italic;"> inte förintades från jorden. Detta för att flodens generation var rövare och stred inbördes - därför förintades de - medan de </span>(förskingringens generation)<span style="font-style: italic;"> handlade i kärlek och vänskap mellan varandra, som det sägs </span>(1 Mos 11:1): "(Och alla på jorden hade) ett språk och enade ting." <span style="font-style: italic;">Lär av detta att tvisten är hatad men att friden är stor.</span><br /><div style="text-align: right;">- Rashi på 1 Mos 11:9, från <span style="font-style: italic;">Bereshit Rabba</span><span class="Co_RashiContainer"><span class="co_RashiText"><span style="font-style: italic;"> </span>38:6</span></span></div></blockquote>Vad detta vill säga är att<span style="font-style: italic;"> dor haMabul</span>, flodens generation, inte gjorde uppror mot Gud, inte ruckade på buden <span style="font-style: italic;">ben Adam laMakom</span>, men behandlade varandra illa, och att detta ledde till deras fall, medan<span style="font-style: italic;"> dor haF'laga</span>, förskingringens generation, gör öppet uppror mot Gud men behandlar varandra väl. Och<span style="font-style: italic;"> dor haF'laga</span> råkar inte ut för någon gudomlig katastrof - i all stillsamhet förskingras de helt enkelt ut över jorden. <span style="font-style: italic;">Dor haMabul</span>, däremot, som tvistar inbördes och sår split och splittring, de går samma öde till mötes som Korach: naturen själv slukar dem.<br />Man kan nog ganska lätt dra ekologiska växlar på det här också, men för tillfället nöjer jag mig med att påpeka var prioriteringarna ska ligga, och att varken Moshe och Aharon i det första stycket, eller<span style="font-style: italic;"> dor haF'laga</span> i det andra, var några syndfria hjältar men att de åtminstone lyckades hålla fast vid respekten för medmänniskan - i Aharons och Moshes fall kanske lite mer långsiktigt än vad gäller de babblande byggmästarna, då.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-81323140687819893952010-09-27T13:03:00.007+02:002010-11-20T21:56:52.207+01:00Crashcourse i den hebreiska bibelnJag har slagits av ytterligare ett verktyg som kan vara bra att ha när man läser den här bloggen, nämligen en snabb crashcourse i den hebreiska bibeln, תנ"ך, <span style="font-style: italic;">Tanach</span>.<br />Därför har jag nu samlat en lista på bibelböckerna och knåpat ihop en kort förklaring:<br /><br /><span style="font-weight: bold;">TORA - LAGEN</span><br /><span style="font-style: italic;">Bereshit</span> - 1 Mosebok/Genesis (egentligen "i begynnelsen")<br /><span style="font-style: italic;">Shemot</span> - 2 Mosebok/Exodus (egentligen"namn")<br /><span style="font-style: italic;">Vajiqra</span> - 3 Mosebok/Leviticus (egentligen "ropade")<br /><span style="font-style: italic;">Bemidbar</span> - 4 Mosebok/Numeri (egentligen "i vildmark")<br /><span style="font-style: italic;">Devarim</span> - 5 Mosebok/Deuteronomium (egentligen "ord"/"ting")<br /><br /><span style="font-weight: bold;">NEVI'IM - PROFETERNA</span><span style="font-style: italic;"><br />Yehoshua</span> - Josua<br /><span style="font-style: italic;">Shoftim</span> - Domarboken (egentligen "hövdingar")<br /><span style="font-style: italic;">Shmuel</span> - Samuelsböckerna 1 och 2<br /><span style="font-style: italic;">Malachim</span> - Kungaböckerna 1 och 2<span style="font-style: italic;"><br />Yishayahu</span> - Jesaja<br /><span style="font-style: italic;">Jirmiyahu</span> - Jeremia<br /><span style="font-style: italic;">Yechezkiel</span> - Hesekiel<br /><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">Trei Asar:</span><br />1. <span style="font-style: italic;">Hoshea</span> - Hosea<br />2. <span style="font-style: italic;">Yo'el </span>- Joel<br />3. <span style="font-style: italic;">Amus </span>- Amos<br />4. <span style="font-style: italic;">Ovad'ya</span> - Obadja<br />5. <span style="font-style: italic;">Jona</span><br />6. <span style="font-style: italic;">Mika</span><br />7. <span style="font-style: italic;">Nachum</span> - Nahum<br />8. <span style="font-style: italic;">Chavaquq</span> - Habackuk<br />9. <span style="font-style: italic;">Tzefanja </span>- Sefanja<br />10. <span style="font-style: italic;">Chagai </span>- Haggaj<br />11. <span style="font-style: italic;">Zecharja</span> - Sakarja<br />12. <span style="font-style: italic;">Malachi</span> - Malaki<br /><br /><span style="font-weight: bold;">K'TUVIM - SKRIFTERNA</span><span style="font-style: italic;"><br /><span style="font-weight: bold;">Sifrei Emet:</span><br />Tehillim</span> - Psaltaren<br /><span style="font-style: italic;">Mishlei</span> - Ordspråksboken<br /><span style="font-style: italic;">Ijov </span>- Job<br /><span style="font-weight: bold;">De fem</span><span style="font-style: italic;"><span style="font-weight: bold;"> megillot:</span><br />Shir haShirim</span> - Höga visan (egentligen "sångernas sång")<br /><span style="font-style: italic;">Rut</span><br /><span style="font-style: italic;">Eicha</span> - Klagovisorna (egentligen "ack!")<br /><span style="font-style: italic;">Qohelet</span> - Predikaren (egentligen "församlerska")<br /><span style="font-style: italic;">Ester</span><br /><span style="font-weight: bold;">Övriga:</span><span style="font-style: italic;"><br />Daniel</span><br /><span style="font-style: italic;">Ezra</span> <span style="font-style: italic;">veNechemia </span>- Esra och Nehemja (i GT separata böcker)<br /><span style="font-style: italic;">Divrei haYamim</span> - Krönikeböckerna 1 och 2 (egentligen "dagsorden")<br /><br />Där har vi alltså <span style="font-style: italic;">Tanach</span>, den hebreiska bibeln. Som vi kan se består den av tre delar: <span style="font-style: italic;">Tora, Nevi'im</span> och <span style="font-style: italic;">K'tuvim</span> - Lagen, Profeterna och Skrifterna.<br />I den hebreiska bibeln finns således 24 böcker, med en annan uppdelning än den kristna, där man ordnat Gamla testamentet med profeterna sist i en tänkt kronologi upp till Jesu födelse.<br />Det finns en del andra uppdelningar, till exempel <span style="font-style: italic;">Sifrei Emet</span>, sanningens böcker, som består av <span style="font-style: italic;">Ijov, Mishlei </span>och <span style="font-style: italic;">Tehillim</span>, vars begynnelsebokstäver bildar ordet אמת, <span style="font-style: italic;">emet</span>, sanning.<br />Profeterna delas upp i <i>Nevi'im Rishonim</i>, tidiga profeter (<i>Yehoshua</i> till och med <i>Malachim</i>) och <i>Nevi'im Acharonim</i> (resten), men de tolv mindre profeterna är i Tanach en bok: <span style="font-style: italic;">Trei Asar</span>.<br />I judiska sammanhang bryr man sig inte heller om den medeltida kristna kapitel- och versuppdelningen, mer än av rent praktiska referensskäl. Vad som avgör var ett stycke slutar eller börjar är istället den masoretiska traditionen, de kantillationspunkter som gör det möjligt för oss att idag förstå bibelhebreiskan och som anger när en mening eller ett stycke är över.<br />I judisk tradition erkänner man inte apokryferna, men det finns tillfällen då man refererar till dem, till exempel under <span style="font-style: italic;">Chanuka</span>, som grundar sig på Mackabeerböckerna. Detta gör att den protestantiska bibeln, som inte heller har apokryfer, idag är den som står Tanach närmast.<br /><br />I praktiken används böckerna på följande sätt:<br />Tora läses rituellt i <span style="font-style: italic;">parashat hashavua</span>, veckostycken och på ett år har man läst igenom hela texten. Detta är en central del i liturgin, lite som evangelieläsningen i de kyrkor som följer kyrkoåret.<br />Efter toraläsningen på sabbaten läses ytterligare ett stycke, ur profeterna, kallat "haftara". Detta är jämförbart med epistelläsningen i kristen liturgi. Varje <span style="font-style: italic;">haftara</span>stycke har en koppling till <span style="font-style: italic;">parashat hashavua</span>.<br />Sedan läses även de fem <span style="font-style: italic;">megillot</span> till varsin högtid: <span style="font-style: italic;">Shir haShirim</span> på <span style="font-style: italic;">Pesach</span> (eller varje sabbatskväll, enligt vissa traditioner), <span style="font-style: italic;">Rut </span>på <span style="font-style: italic;">Shavuot</span>, <span style="font-style: italic;">Eicha</span> på <span style="font-style: italic;">Tisha b'Av</span>, <span style="font-style: italic;">Qohelet </span>på <span style="font-style: italic;">Sukkot</span> och <span style="font-style: italic;">Ester</span> på <span style="font-style: italic;">Purim</span>.<br /><span style="font-style: italic;"><br />Tehillims </span>150 psalmer skiljer sig från resten av Tanach, eftersom vi använder dem som våra sånger. Varje bön utom aftonbönen <span style="font-style: italic;">Ma'ariv</span> inleds med psalmsång och på en högtid som infaller på en lördag kan man läsa så mycket som 24 psalmer. Dessutom finns det många tillfällen då man läser psalmer utanför bönesammanhang. Och även om man skulle räkna bort den faktiska psalmläsningen så är judisk bön ändå full av kortare citat från dem. Tehillim kanske är kanske på grund av detta den i praktiken mest använda bibelboken. Däremot studeras de väldigt sällan - det är vanligare att de helt enkelt sjungs.<br /><br />Detta var då en snabbtitt på Tanach, som jag egentligen kanske borde ha skrivit för flera månader sedan, men det har fallit bort gång på gång. Kanske för att man är så van vid hur den bibel man använder ser ut och används att man inte tänker att den behöver förklaras.<br />Hursomhelst lägger jag upp det här inlägget i den lilla spalten till höger så att den ligger kvar.<i><br /></i>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-15816144810970215082010-09-24T17:01:00.003+02:002010-09-24T17:13:16.076+02:00Psalm 87Somliga läsare har nog märkt att jag när jag citerar Tanach vanligen använder Bibelkommissionens översättning från 2000, en på det hela taget bra översättning. Somliga läsare kan också ha märkt att jag frångår den så snart jag inte håller med, och då översätter själv.<br />Under Yom Kippur när jag, yr av vätskebrist, läste Tehillim (Psaltaren) fann jag dock en översättning jag inte alls gick med på när jag kollade upp den i Bibel2000, och som jag inte kunnat lämna sedan dess. Vi pratar om Ps 87. Den är nu inte helt lättöversatt, så jag kan gå med på att vissa saker skiljer sig, men jag blev såpass tvär att jag strök den och översatte om den på egen hand. Här kommer alltså min översättning av Ps 87:<blockquote><br /><div style="text-align: right;">לִבְנֵי-קֹרַח, מִזְמוֹר שִׁיר: יְסוּדָתוֹ, בְּהַרְרֵי-קֹדֶשׁ.<br />אֹהֵב יְהוָה, שַׁעֲרֵי צִיּוֹן-- מִכֹּל, מִשְׁכְּנוֹת יַעֲקֹב.<br />נִכְבָּדוֹת, מְדֻבָּר בָּךְ-- עִיר הָאֱלֹהִים סֶלָה.<br />אַזְכִּיר, רַהַב וּבָבֶל-- לְיֹדְעָי:<br />הִנֵּה פְלֶשֶׁת וְצֹר עִם-כּוּשׁ; זֶה, יֻלַּד-שָׁם.<br />וּלְצִיּוֹן, יֵאָמַר-- אִישׁ וְאִישׁ, יֻלַּד-בָּהּ;<br />וְהוּא יְכוֹנְנֶהָ עֶלְיוֹן.<br />יְהוָה--יִסְפֹּר, בִּכְתוֹב עַמִּים: זֶה יֻלַּד-שָׁם סֶלָה.<br />וְשָׁרִים כְּחֹלְלִים-- כָּל-מַעְיָנַי בָּךְ<br /></div><br />Av Korachs söner, en psalm, en sång.<br />Hans grund på de heliga bergen.<br />Herren älskar Sions portar,<br />Mer än andra boningar i Jakob.<br />Härliga ting sägs om dig,<br />Du Guds stad: Sela.<br />"Till dem som känner mig räknar jag<br />Rahav och Babylonien,<br />Se! Filisteen, Tyros och Kush,<br />De är födda här."<br />Och om Sion ska man säga:<br />"Man och man är född här."<br />Och han, den Högste, beskydde henne.<br />Herren skriver i listan över folken:<br />"De är födda här." Sela.<br />Och sångarna och dansarna [säger]:<br />"Alla mina rötter i dig."</blockquote>För den nyfikne kommer här 2000-översättningen (avsaknaden av "<span style="font-style: italic;">sela</span>" är dock inte en miss - i 2000-översättningen märker de ut <span style="font-style: italic;">sela</span> med en fotnot):<br /><blockquote>Av Korachs ättlingar, en psalm, en sång.<br />Han har lagt dess grund<br />på de heliga bergen.<br />Herren älskar Sions portar<br />mer än andra boningar i Jakob.<br />Han säger härliga ting om dig,<br />du Guds stad:<br />"Till mina bekännare räknar jag<br />Rahav och Babylonien,<br />Filisteen, Tyros och Kush.<br />Alla är de födda här."<br />Ja, om Sion skall det heta:<br />"Här är alla födda."<br />Det är den stad som den Högste har grundat.<br />Herren skriver i listan över folken:<br />"Alla är de födda här."<br />Överallt sång och dans,<br />alla besjunger dig.</blockquote>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-53909236172177252252010-09-21T17:49:00.006+02:002010-09-22T00:32:04.550+02:00Queera QoheletDet här inlägget kommer att handla om Qohelet, i svenska biblar "Predikaren". Jag tänker dock inte ta upp bibelboken här, utan snarare figuren קהלת, Qohelet, som omnämner sig själv i bokens öppningsvers (Pred 1:1):<br /><blockquote><div style="text-align: right;">דִּבְרֵי קֹהֶלֶת בֶּן-דָּוִד, מֶלֶךְ בִּירוּשָׁלִָם<br /></div>Ord av Qohelet, barn till David och kung i Jerusalem.</blockquote>Denna inledning pekar i riktning mot två andra bibelböcker, nämligen Ordspråksboken 1:1: "Liknelser av Salomo, Davids barn, Israels konung," och Höga visan 1:1: "Sångernas sång, av Salomo."<br />Dessa är de tre böcker <span style="font-style: italic;">Shlomo haMelech</span>, kung Salomos, enligt judisk tradition (<span style="font-style: italic;">Shir haShirim Rabba</span> 1:1) skrev ברוח הקדש, <span style="font-style: italic;">beruach haqodesh</span>, i den heliga profetiska anden. I <span style="font-style: italic;">Chazal</span>s ögon var Salomo inte bara bibelförfattaren, utan även den första toralärde.<br /><blockquote>Rabbi Chanina sade: Det (Toran) är som en djup brunn full med vatten, och dess vatten är svalt och sött och gott, men ingen kunde dricka från den. Någon kom med ett rep (knutet till) ett rep, en lina (knuten till) en lina, och han hämtade vatten från den och han drack. Sedan började alla hämta vatten från den och dricka. Så från ord till ord, från liknelse till liknelse, förstod Salomo Torans hemlighet, som det står skrivet (Ords 1:1): "Liknelser (משלי, <span style="font-style: italic;">mishlei</span>) av Salomo, Davids son, Israels konung’ – genom sina liknelser (se mitt <a style="font-weight: bold;" href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2010/02/exegetiska-metoder-i.html">inlägg om exegetiska metoder</a>) förstod Salomo Torans ord.<br /><div style="text-align: right;">- Introduktion till <span style="font-style: italic;">Shir haShirim Rabba</span></div></blockquote><div style="text-align: left;">Men där finns mer att hämta ur denna vers. Ordet קהלת, <span style="font-style: italic;">qohelet</span>, ett av Salomos namn, betyder i sig "församlare", och handlar om att hen dels enligt<span style="font-style: italic;"> Qohelet Rabba</span> 1:1 förklarade Torans ord inför församlingen (הקהל, <span style="font-style: italic;">haqahal</span>) men också för att hen (Rashi på Pred 1:1): "samlade (שהקהל, <span style="font-style: italic;">shehiq’hal</span>) mycket visdom".<br /><div style="text-align: left;">Den någotsånär uppmärksamme läsaren torde ha noterat att jag omnämner Salomo med det könsneutrala "hen" och här kommer anledningen: en annan egenhet med ordet Qohelet är nämligen att det står i femininum, så att en god översättning skulle kunna lyda "församlerska".<br />Detta är lustigt nog inte enda gången Salomo omnämns i femininum. Där finns även Höga v 7:1 (6:13 i svenska biblar):<br /></div></div><blockquote><div style="text-align: right;">שׁוּבִי שׁוּבִי הַשּׁוּלַמִּית<br /></div>Återvänd till mig, återvänd till mig, <span style="font-style: italic;">shulamit</span>!<br /></blockquote>Ordet שולמית, <span style="font-style: italic;">shulamit</span>, kan översättas på många vis men bland alla alternativ kvarstår dock att ordet är en feminin variant av שלום, <span style="font-style: italic;">shalom</span>, och alltså av שלמה, Shlomo/Salomo. Ungefär som Sébastienne för Sebastian.<br />Den person som med Gud sjunger Shir haShirim, den erotiska kärlekens sång, och delar ut Toran till alla, är alltså själv en genusmässigt obestämd figur. Men vad betyder detta för oss? Det sätts i ett sammanhang när man betänker Qohelets ord i Pred 4:9 och 11:<br /><blockquote><div style="text-align: right;">טוֹבִים הַשְּׁנַיִם, מִן-הָאֶחָד: אֲשֶׁר יֵשׁ-לָהֶם שָׂכָר טוֹב בַּעֲמָלָם...<br />גַּם אִם-יִשְׁכְּבוּ שְׁנַיִם, וְחַם לָהֶם; וּלְאֶחָד אֵיךְ יֵחָם<br /><div style="text-align: left;"><br />Gott (טוֹבִים, <span style="font-style: italic;">tovim</span>) är det med två, mer så än med en, ty de får en god belöning för sitt arbete...<br />Dessutom, när två ligger (יִשְׁכְּבוּ, <span style="font-style: italic;">jish'kivu</span>) tillsammans hettar det mellan dem (וְחַם לָהֶם, <span style="font-style: italic;">vecham lahem</span>), men hur värmer sig den ensamme?</div></div></blockquote>Den traditionella läsningen är att detta handlar om samlag (Rashi på Pred 4:9) och detta backas dessutom upp språkligt, till exempel av att Lavans får då systersonen Jakob i 1 Mos 30:38 tar hand om dem וַיֵּחַמְנָה, <span style="font-style: italic;">vajecham'na</span>, "hettar sig", det vill säga parar sig.<br />Jag skulle dock vilja ta det ett steg längre och läsa vers 11 helt bokstavligt, nämligen:<br /><blockquote>Dessutom, när två (män) ligger tillsammans hettar det mellan dem, men hur blir den ensamme (mannen) varm?</blockquote>På hebreiska skriver man nu i maskulinum om det i en blandad grupp finns i alla fall en man, men faktum kvarstår: verserna är formulerade i maskulinum.<br />Ta sedan verbet "ligga" (här: יִשְׁכְּבוּ, <span style="font-style: italic;">jish'kivu</span>) och jämför det, enligt principen om <span style="font-style: italic;">gezera shava</span>, ordanalogi (se <a href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2010/02/exegetiska-metoder-ii.html"><span style="font-weight: bold;">detta inlägg</span></a>), så hamnar man i en välkänd vers:<br /><div style="text-align: right;"></div><blockquote><div style="text-align: right;">וְאֶת-זָכָר--לֹא תִשְׁכַּב, מִשְׁכְּבֵי אִשָּׁה: תּוֹעֵבָה, הִוא<br /></div>Och med en man ska du inte ligga (תִשְׁכַּב, <span style="font-style: italic;">tish'kav</span>, som i יִשְׁכְּבוּ,<span style="font-style: italic;"> jish'kivu</span>) en kvinnas liggningar - det är frånstötande.<br /><div style="text-align: right;">- 3 Mos 18:22</div></blockquote><div style="text-align: left;">Vi ser här samma verb återkomma på två ställen, ena gången som ett mycket strikt förbud - och andra gången som en uppmaning. Toran säger att den typen av samlag är otillåten men enligt Qohelet tycks avhållsamhet inte vara vägen att hantera det torahitiska förbudet på.<br />Qohelet säger ingenting om att upplösa förbudet - det är en annan diskussion. Däremot påminner hen om Guds ord i 1 Mos 2:18:<br /><blockquote>Det är inte gott (טוב, <span style="font-style: italic;">tov</span>, som i Pred 4:9) att människan är ensam.</blockquote>Kanske kan Qohelet lära oss något här. Själv i ett könsmässigt skuggland kan hen inte bara i den profetiska anden skriva Guds kärlekssång eller bygga det heliga templet - hen, som ändå kan dricka ur Torans brunn genom att koppla ihop olika bibelverser och sätta dem i sammanhang, kan säga att det på gudomligt dekret inte är gott för människan att vara ensam. Hon har en kropp och ett socialt och erotiskt behov som inte får underskattas eller ignoreras. Inget bud eller förbud i Toran får bortses från men Qohelets ord förlägger diskussionen till rätt arena - en rörande närhet och kärlek, som måste erkännas.<br />Trots allt är det Qohelets far David som om sin älskade Jonatan sjunger (2 Sam 1:26):<br /><div style="text-align: right;"></div><blockquote>Jag sörjer dig, min broder Jonatan, för mig var du ljuv och mer därtill - din kärlek var ett mirakel för mig, mer än kvinnors kärlek.</blockquote>Vilken relation David och Jonatan delade är upp till diskussion, men nog kan Qohelet ha förstått något av allt det motstånd de mötte, som när Jonatans far, kung Shaul, reser sig upp för att döda sin son och vrålar (1 Sam 20:30): "Du son till en upprorisk hora! Jag visste att du hade valt Jishajs son och drar skam över dig själv och över din mors blygd!"<br />Och undertonerna i relationen lär inte heller ha undgått en vaken läsare (1 Sam 18:3-4):<br /><blockquote>Jonatan och David slöt ett förbund; han (Jonatan) älskade honom (David) med sin själs kärlek. Jonatan tog av sig manteln han bar och gav den åt David, liksom sina övriga kläder och till och med svärdet, bågen och bältet.</blockquote>Ändå är det om denna relation <span style="font-style: italic;">Pirqei Avot</span> 5:19 (ibland 5:1) omnämner som en evig kärlek. Oavsett fysiska uttryck kan vi tänka oss att "Davids barn" kanske är sin fars avkomling även vad gäller könsmässiga gränser och därför med auktoritet kan göra ett uttalande som det i Pred 4:9 - och även med auktoritet kan författa Höga visan. Detta kan i sig vara värt att komma ihåg.<br /></div>Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-66686804921506900412010-09-16T20:00:00.005+02:002010-09-16T22:48:33.465+02:00Ab initio - in medias resNu, efter skapelsens födelsedag Rosh haShana och innan Yom Kippur, hade jag tänkt ta mig en snabb titt på en skapelseteologi som gått och grott på mig ett tag.<br /><blockquote><br /><div style="text-align: right;">בְּרֵאשִׁית, בָּרָא אֱלֹהִים, אֵת הַשָּׁמַיִם, וְאֵת הָאָרֶץ.<br />וְהָאָרֶץ, הָיְתָה תֹהוּ וָבֹהוּ, וְחֹשֶׁךְ, עַל-פְּנֵי תְהוֹם; וְרוּחַ אֱלֹהִים, מְרַחֶפֶת עַל-פְּנֵי הַמָּיִם.<br />וַיֹּאמֶר אֱלֹהִים, יְהִי אוֹר; וַיְהִי-אוֹר<br /></div><br />I början (בְּרֵאשִׁית, <span style="font-style: italic;">bereshit</span>) av när Gud skapade himlarna och landet, när jorden var oformad och kaotisk och mörker låg över djupets ansikte, och Guds vind fladdrade över vattnens ansikte, då sade Gud: "varde ljus!" Och ljus blev till<br /><div style="text-align: right;">- 1 Mos 1:1-3<br /></div></blockquote>Med dessa ord inleds Tora, och vår värld, och ur dem har kristen och judisk exegetik hämtat många olika infallsvinklar på tanken om en skapande Gud och hens skapade universum.<br />Jag har här valt att översätta versen enligt Rashis modell:<br /><blockquote>Men Skriften försöker inte lära oss Skapelsens ordning, att dessa kommer först, för om den försökte lära oss det, hade den skrivit "i begynnelsen (בָּרִאשׁוֹנָה, <span style="font-style: italic;">barishona</span>) skapade han himlarna och jorden", för det finns ingen början (רֵאשִׁית, <span style="font-style: italic;">reshit</span>) i Skriften som inte hänger samman med de därpå följande orden (det vill säga, som inte står i <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Status_constructus"><span style="font-style: italic;">status constructus</span></a>), som i Jer 27:1: בְּרֵאשִׁית, מַמְלֶכֶת יְהוֹיָקִם, <span style="font-style: italic;">bereshit mam'lechet Jehojakim</span>, "i början av kung Jehojakims styre".<br /><div style="text-align: right;">- Rashi på 1 Mos 1:1</div></blockquote><div style="text-align: left;">Vad jag vill ha sagt med detta, såhär i början (בְּרֵאשִׁית, <span style="font-style: italic;">bereshit</span>) av mitt inlägg, är att man inte ens i Tora kan finna den absoluta begynnelsen, den är en onåbar horisont även för Genesis. Som många judiska kommentarer (t.ex. <span style="font-style: italic;">Bereshit Rabba</span> 1:10) uppmärksammat, så börjar Toran inte med hebreiskans första bokstav, det tysta א, <span style="font-style: italic;">alef</span>, utan med dess första uttalbara, nämligen ב, <span style="font-style: italic;">beit</span>. Där fanns någonting innan בְּרֵאשִׁית, <span style="font-style: italic;">bereshit</span> - Toran börjar in medias res.<br /><br />Vidare har judiska och kristna teologer vanligen vidhållit att universum skapades <span style="font-style: italic;">ex nihilo</span>, ur intet. Låt oss ta en titt på vad en sådan skapelse egentligen innebär. Man tenderar nämligen att, vanligen outtalat, se detta "intet" som ett något som existerade före universums tillblivelse, som potentialen för skapelse, som om man innan skapelsen hade Gud och "intet". Detta går i sig inte ihop med monoteismen, att det bredvid Gud skulle finnas något sorts urklegg, eller prekosmiskt hål eller mörker. Det "intet" som talas om ser jag som ett icke-något, ett rent ontologiskt ingenting.<br /></div>Att Gud skapade världen ur intet har således en alltigenom negativ innebörd: det finns ingen extragudomlig grund för verkligheten. Utöver Gud finns där ingenting som kan stå utan språk, utan att uttalas med ב, <span style="font-style: italic;">beit</span>, och allt som följer på det. Gud, däremot, är det förspråkliga, fördiskursiva, den vars namn är outtalbart.<br />Det är omöjligt för oss människor att erfara א, <span style="font-style: italic;">alef</span>, det fördiskursiva (därav att Toran börjar med ב, <span style="font-style: italic;">beit</span>), eftersom alla våra upplevelse, hela vår verklighet, medieras genom språk. Språk förklarar, definierar, skapar förväntningar, avgränsar. Det outtalbara ligger kanske inte enbart utanför den mänskliga kulturens ramar, utan även utanför den mänskliga existensens, eftersom vi utan språk inte kan förklara, förstå eller hantera något.<br /><br />Och enligt Tora skapar Gud kosmos genom att tala. Genom framsägandet av sitt eget, hemliga namn skapar hen och i och med det sägandet tar det form. Varje ting är sålunda ett Guds ord.<br /><blockquote>Hela världen är en bok som den Helige, välsignad vare han, skapat, och Toran är den kommentar han skapade och band till den boken.<br /><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Machshavot Charutz</span> 44a</div></blockquote>En bild man då kan applicera på materia är Guds röst, och på hebreiska finns det passande nog inget inhemskt ord för "ting" - man säger: דברים,<span style="font-style: italic;"> d’varim</span>, ord.<br /><blockquote>Genom Herrens ord blev himlen till och rymdens här på hans befallning. Som i en lägel samlade han havet och lade djupens vatten i säkert förvar. Må hela jorden bäva inför Herren, alla som bor där frukta honom. Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde.<br /><div style="text-align: right;">- Ps 33:6-9</div></blockquote>Detta betyder även att allt vi kan namnge, greppa och förstå - allt som ligger inom gränserna för vårt språk, inom ordens och tankens räckvidd, inte är givet eller evigt eller tillhörande Guds sfär. Det hebreiska ordet för ”universum” (men även för "evighet", så vi kan här läsa det som "tid och rum") är עולם, <span style="font-style: italic;">olam</span>, vilket är besläktat med ordet העלים, <span style="font-style: italic;">he’elim, </span>att gömma eller dölja. Allt skapat, alla ord, allt språk, är en plats för Gud att gömma sig i. Eller, låt mig uttrycka det tydligare: allt som <span style="font-style: italic;">är</span>, är jordiskt och således en konsekvens av Guds skapande akt. Detta innebär att Gud inte är den klassiska hellenistiska ontoteologins kärnkraftverk av varande som hela tiden pumpas in i skapelsen, en ström av existens som matas ut i världen, eller en Big Bang av plötsligt varande. Nej, Gud befinner sig bortom varande, före varande - ett skyggt א, <span style="font-style: italic;">alef</span>, som inte ens Genesis förmår fånga, därav att skapelseberättelsen tar vid in medias res. Jag tror att detta kan vara en vidareutveckling på idén om skapelse <span style="font-style: italic;">ex nihilo</span>, men steget bortom en apofatisk teologi.<br />För oss människor, ord i Guds bok, föregår existens allt annat, alla andra egenskaper och förståeliga uttryck men Gud är inte skapelsens existensgrund och är inte först och främst varande, som många skolastiker tjatat så mycket om.<br /><br />Gud transcenderar även varandet, och inte på det sätt att hen är bortom varande, fläckfritt upphöjd bortom det likt de grekiska filosofernas obehagligt rena skapare, utan för att hen inte har existens. Endast det icke-varande kan kallas transcendent, men denna transcendens är då inte någon sorts hyperexistens, utan snarare det enda fördiskursiva och givna, det enda och outtalbara som stör språkets yta, och sveper fram som en krusning över urhavet, en ingentingets retning av det som är.<br /><br />Detta innebär dock i praktiken att frågan om Guds transcendens visserligen kan föras på det ontologiska planet, om Gud är eller inte, men egentligen kan tas ned på det epistemologiska planet, vad vi vet och vad vi ser. Gränserna för vår värld är nämligen då vårt språk, vår förståelse, våra ord och våra tankar och detta innebär att Gud, som alltid rör sig retande bortom detta men hela tiden talar till det, uppmuntrar det och låter det träda fram i mening och medvetenhet, främst transcenderar oss fenomenologiskt, inte ontologiskt. Guds transcendens är främst en transcendens av vårt medvetande och vår förståelse. Gud är då det som upprör, inte enbart vårt varande utan även vår förståelse. Allt vi kan namnge är en skugga av Gud, ett Guds ord, men vi får då aldrig tillåta oss den arrogans det innebär att namnge något vi kan förstå "Gud". Det är nämligen inte vi som kan namnge Gud - det är Gud som namnger oss (Jes 43:1):<br /><blockquote>Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ett namn, du är min.</blockquote>Guds namn i sig är outtalbart och bortom oss, bortom vad vi kan kalla vår värld, det vill säga vårt språk och vår förståelse. Men Gud är den vind som fladdrar genom denna vår värld och ständigt kröker den, belyser den och talar i den.<br />Genesis beskriver då inte Guds bombastiska skaparakt i begynnelsen av allt som är, utan beskriver vår förståelse av allt som är, och uttrycken för den. Gud förs på samma gång både närmare och längre från vårt mänskliga medvetande, som grunden för det men även det som evigt gäckar det. Detta innebär ju även att Gud inte befinner sig på säkert avstånd från skapelsen utan rör sig helt och hållet inom den, men att gränserna för vad vi uppfattar är gränserna för var immanensen går.<br />Det är min trevande skapelseteologi år 5771. Den såg inte ut såhär för ett år sedan och jag vet inte hur den kommer att se ut om ett år. Men nu väntar Yom Kippur och jag önskar de judiska läsarna en lätt fasta och må Gud skriva in oss alla i livets bok.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-83297434413928125502010-09-13T14:48:00.003+02:002010-09-13T18:20:01.583+02:00Avgudadyrkan i Amsterdam (eller snarare tvärtom)Idag kikade jag efter lektionerna in i <a href="http://nl.wikipedia.org/wiki/Westerkerk_%28Amsterdam%29">Westerkerk</a>, en reformert kyrka byggd i början av 1600-talet. En spännande syn: höga, vita väggar och mörkt trä. Det var allt. Inga bilder, inga statyer, inte ens något altare. Det enda som var rikligt utstmyckat var den gigantiska orgel som man ändå har ryggen till. Kyrkan var avgjort vacker, men arkitekturen fick mig oundvikligt att tänka på... <a href="http://nl.wikipedia.org/wiki/Esnoga">Esnogan</a> (den portugisiska synagogan), min närmaste granne här i staden.<br />Vilket kanske inte är så överraskande, eftersom kalvinisterna då de i enlighet med sin regulativa gudstjänstprincip, dvs. att en kristen gudstjänst endast får innehålla element som direkt kan härledas till bibeln (se t.ex. Westminster Confession kap 21), letade efter en kyrkoarkitektur, närmade sig synagogan.<br />Kalvinisterna, som inte gick med på vare sig de katolska eller lutherska doktrinerna om eukaristisk förvandling - att bröd och vin faktiskt blir Kristi kropp och blod - ville flytta fokus från mässan till den del av den kristna gudstjänsten som är tydligast utformad efter judisk mall, nämligen Ordets liturgi. Textläsning, bön och predikan skulle stå i fokus och detta skulle även synas i kyrkorummet. Utöver läsplattformar och predikstolar hölls inredningen till ett minimum.<br /><br />Reformationen nådde bara de norra delarna av Nederländerna, men där gick den också mycket längre än i t.ex. Sverige. Här ser man inte mycket av det katolska arv i form av konst och arkitektur som Svenska kyrkan förvaltar. Och visst kan man argumentera för att det kan bli torftigt men i valet mellan spartansk och prålig estetik vet jag vilket jag håller mig till. Gudstjänstlokaler ska vara vackra - men det är viktigt att det inte är <span style="font-style: italic;">byggnaden</span> som lockar till bön.<br />Bland alla färger, mönster och motiv kan jag ibland känna att det är något som drunknar i all konstnärlig iver. I det mer sparsmakade rummet bildas ett vakuum där något annat - Guds tystnad - får utrymme, något som inte alltid kan hända när man bäddas in i andra, av människor konstruerade, intryck. Frågar man mig så är man då ute på hal is vad gäller 2 Mos 20:4:<br /><blockquote>Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.</blockquote>Nu gäller det här en väldigt praktisk fråga, där man faktiskt kan applicera förbudet mot avgudadyrkan, men jag tror inte att det förbudet handlar om en grinig "gammaltestamentlig" Guds svartsjuka, och att en så enkel förklaring ligger bakom det faktum att "avoda zara" (främmande tjänst), som avgudadyrkan kallas, är det värsta brott man kan begå i judisk lag. I Talmud (<span style="font-style: italic;">Megilla </span>13a) står det till och med, tämligen radikalt:<br /><blockquote>För alla som avsäger sig avgudadyrkan kan kallas "jude".</blockquote>Det har också varit (och är) en av de allra största stötestenarna i judisk-kristen religionsdialog, frågan om kristna är avgudadyrkare på grund av sin tro på Treenigheten, sin inkarnationslära, sin eukaristiska teologi (även om den knappast är enhetlig med transsubstantiation, konsubstantiation,<i> unio sacramentalis</i>, impanation, et c.)<i> -</i> och sin syn på konst.<br />Judendomen har på det praktiska planet varit mer enhetlig där, men som sagt tror jag inte att <span style="font-style: italic;">avoda zara</span> främst är en fråga om arkitektur. En synagogas, moskés eller t.ex. puritansk kyrkas avsaknad på avbildande konst är i mina ögon viktig, men det går djupare än så.<br />Guds befallning till Israel handlar nämligen inte bara om att man inte får avbilda och böja sig inför andra gudabilder - det handlar även om att man inte får avbilda och böja sig inför bilder av <span style="font-style: italic;">Gud</span>. Svartsjukeargumentet faller här, känner jag.<br />Israels Gud är en Gud som visar ryggen men inte ett ansiktet, och hen har ett namn - tetragrammet - men vi kan inte uttala det. En beskrivning ur Tora fångar mycket (5 Mos 4:12-16):<br /><blockquote>Herren talade till er ur elden. Ljudet av ord hörde ni, men ni såg ingen gestalt, enbart röst. Han förkunnade sitt förbund för er och befallde er att hålla det: de tio uttalandena, som han skrev på två stentavlor... Håll vakt och mer därtill, för era själars skull för ni såg ingen gestalt den dagen, då Herren er Gud talade till er ur elden på Horeb. Gör därför inte något så förfärligt som att tillverka en bild, en gudabild av vilken gestalt det vara må: en bild av en man eller en kvinna.</blockquote>Genom hela Tanach är Gud en retsamt gäckande figur, och i texten finns inte många beskrivningar eller avbilder ens i bemärkelsen mental bild. Detta är dock något jag uppskattar, på samma sätt som jag uppskattade Westerkerks ekande stramhet. Den återhållsamheten möjliggör nämligen en annan sorts frihet: fantasins.<br />Men det finns en annan anledning till alla dessa hemligheter kring Gud.<br />Denna anledning är: den största risken för avgudadyrkan rör Gud själv. Avgudadyrkan är viktigt, inte främst för att vi inte ska gå och tillbe Ba'al eller någon annan sedan länge övergiven levantgud, utan för att vi inte ska missförstå Gud.<br />Vi har hört Guds röst, men vi kan inte säga hurdan hen ser ut. Vi känner till Guds namn, men i våra munnar kan det inte rymmas - där blir det istället <span style="font-style: italic;">ersatt</span> (inte <span style="font-style: italic;">översatt</span>) med "Herren". Vi anar konturerna av Gud, men kan inte nå botten av de mysteriets djup som finns innanför.<br /><br />Det är därför jag personligen inte kan gå med på Treenighetsläran, eller för den delen någon lära som anser sig veta hurdan Gud är, inom eller utanför den bibliska uppenbarelsens ramar. Gud är inte ett område att kartlägga, och Tora är inte turistguiden till det området. Avgudadyrkans tempel kan byggas på många håll: i fysisk form, i text, i mentala föreställningar. Och den tar sig även uttryck i att inte kunna låta tomhet vara tomhet utan att fylla upp den med mänskliga små idéer, och att inte se skogen för alla dogmatiska träd. Tora är inte en bok i systematisk teologi och inte en självsäker, logiskt sammanhållen FAQ-bok om hurdan Gud är. Istället är den en inbjudan till en relation, kontraktet i ett förbund och uppenbarar inte det som människan kan klura ut själv, utan just det hon <span style="font-style: italic;">inte</span> kan nå på egen hand.<br />Och just av samma anledning som Westerkerk ekar vit och tom så har den även en påfallande tystnad vad gäller slutsatser, system och trossanningar.<br />I en av mina favoritdelar av sabbatsgudstjänsten, <span style="font-style: italic;">Shir haKavod</span>, sjunger man inför den öppna arken ett citat som jag tycker kan korrigera vår "bild av våra egna bilder" något, så att säga, och låter det avsluta det här inlägget:<br /><blockquote>Jag berättar om din härlighet men har inte sett dig, fantiserar och föreställer mig dig fast jag inte känner till dig. Genom dina profeters hand, genom dina tjänares hemlighet, har du låtit ana din sköna härlighets majestät.<br />Din storhet och din styrka förtäljde de om, om dina verk. De avbildade dig, inte som du är, utan som du gör: dina akter talar.<br />De talade om dig i liknelser, i många uppenbarelser, men se! Du är en utan bilder. De såg dig, gammal men också ung, med ditt huvudhår grått men också svart.</blockquote>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-29762589526056482122010-09-11T22:02:00.010+02:002010-09-13T21:30:30.145+02:00Att återvända - reflektioner inför FörsoningsdagenEfter en längre tids uppehåll och en flytt från Stockholm till Amsterdam kommer nu äntligen ett till inlägg på den här bloggen. Det finns många anledningar till min frånvaro, varav många varit religiösa, men jag kan inte undgå att känna mig stimulerad av att vara i en ny stad med ett brett urval av synagogor, från de allra mest ortodoxa till de allra mest liberala. Jag tror dock att det kan vara dags att lägga om kursen något och bredda bloggen till att inte enbart behandla halachiska och exegetiska frågor, utan även vara ett utrymme för mina spekulationer och funderingar.<br /><span style="font-style: italic;">Rosh haShana</span>, det judiska nyåret, har precis varit och nu befinner vi oss i de tio botdagarna som leder upp till <span style="font-style: italic;">Yom Kippur</span>, försoningsdagen, det judiska årets viktigaste dag.<br /><br />Temat för Yom Kippur, är konceptet תשובה, "teshuva". <span style="font-style: italic;">Teshuva</span> kan översättas med "botgöring", men även med "återvändande" och "svarande". Som begrepp ligger det också närmare grekiskans <span lang="grc">μετάνοια</span>, <span style="font-style: italic;">metanoia</span>, sinnesförvandling.<br /><span style="font-style: italic;">Teshuva</span> är den process som minskar avståndet mellan oss och Gud och som möjliggör förändring i våra vardagsliv och relationer. Men <span style="font-style: italic;">teshuva </span>är inte enbart viktigt för oss människor - det är även överväldigande viktigt för Gud (Mal 3:7).<br /><blockquote>Vänd tillbaka till mig (שובו אלי, <span style="font-style: italic;">shuvu elaj</span>) så vänder jag tillbaka till er (ואשובה אליכם, <span style="font-style: italic;">ve’ashuva aleichem</span>), säger Herren Sebaot.</blockquote><span style="font-style: italic;">Teshuva</span> är återvändande, men från vad?<br />I 1 Mos 3:8-9 läser vi om hur ormen lurar människorna, och hur de sedan gömmer sig för Gud:<br /><blockquote>De hörde ljudet av Herren Gud röra sig i trädgården i kvällsvinden. Då gömde sig mannen och hans kvinna bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen och sade till honom: איכה<br /></blockquote>Detta ord, איכה, kan stavas ut "<span style="font-style: italic;">ayeka</span>", som betyder "var är du?" men också "<span style="font-style: italic;">eicha</span>", som betyder "ack!". Det vilar något dubbelt över detta rop, som om Gud sörjer att hen aldrig fick något egentligt svar: när Adam och Chava visar sig, gör de inget annat än skyller ifrån sig på varandra och på ormen, istället för att faktiskt ta ansvar för vad de gjort. Gud frågar var människan befinner sig, men människan ger inget svar, hon återvänder inte.<br />Men det är också så att Gud ropar, ett "ack!" som ekar genom människans levnad, men som hon inte svarar på. För att Guds röst ska kunna höras, måste människan stå i ett samtal med den men nu ropar Gud ensam.<br /><br />Och vad är det då tänkt att människan ska svara? Om Gud kommer med frågan, vars eko hörs tydligt nu under botdagarna, vad är det då för svar människan ger?<br />Som jag ser det är svaret på Guds fråga "var är du?" inte ett långt och elokvent utan ett "här är jag", bibelns mystiska koncept הנני, <span style="font-style: italic;">hineini</span>. Hon kan bara svara med sig själv, ett alldeles äkta och intimt <span style="font-style: italic;">Hier stehe ich.</span><br /><br />Adam misslyckas med att ställa sig inför Gud då Gud söker honom – Guds rop, "var är du?" – har hängt över människan sedan dess, men där har också funnits de som svarat och som kan ge oss förebilder och vägledning.<br />Abraham gör det precis när han är på väg att offra sin son Isak, när allt i hans liv ställs på sin spets och hans tillit till Gud lär vara som mest sårad (1 Mos 22:11):<br /><blockquote>Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" Och han (Abraham) sade: "Här är jag (הנני, <span style="font-style: italic;">hineini</span>)’".</blockquote>Även om de två inte är ensamma om att ge Gud detta svar, är nästa viktiga besvarare av denna fråga ingen annan än Moshe rabbeinu som vid den flammande busken upplever (2 Mos 3:4):<br /><blockquote>Då Herren såg att han gick ut för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!" Han svarade: "här är jag" (הנני, <span style="font-style: italic;">hineini</span>)</blockquote>Likheterna dessa stycken emellan är förstås slående, där personen får sitt namn ropat, och ställer sig till förfogande genom ett enkelt: här är jag, med allt vad jag är, naken och utan något annat än mitt eget jag.<br />Och så, för att sluta cirkeln, en av de allra äldsta delarna av judisk liturgi, nämligen citatet från den gång Gud själv blottar sig inför människan, när Moshe rabbeinu säger (2 Mos 33:18-23): "Låt mig så se din härlighet!"<br /><blockquote>Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig… Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva… Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se."</blockquote>Nästa dag händer mycket riktigt följande (2 Mos 34:5-6):<br /><blockquote><div style="text-align: right;">וַיֵּרֶד יְהוָה בֶּעָנָן, וַיִּתְיַצֵּב עִמּוֹ שָׁם; וַיִּקְרָא בְשֵׁם, יְהוָה.<br />וַיַּעֲבֹר יְהוָה עַל-פָּנָיו, וַיִּקְרָא, יְהוָה יְהוָה, אֵל רַחוּם וְחַנּוּן--אֶרֶךְ אַפַּיִם, וְרַב-חֶסֶד וֶאֱמֶת.<br />נֹצֵר חֶסֶד לָאֲלָפִים, נֹשֵׂא עָוֹן וָפֶשַׁע וְחַטָּאָה; וְנַקֵּה, לֹא יְנַקֶּה--פֹּקֵד עֲוֹן אָבוֹת עַל-בָּנִים וְעַל-בְּנֵי בָנִים, עַל-שִׁלֵּשִׁים וְעַל-רִבֵּעִים.<br /></div><br />Då steg Herren ner i ett moln. Mose ställde sig nära honom och åkallade Herren. Och Herren gick förbi honom och ropade: "Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och sanning. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led."<br /></blockquote>Notera strukturen: "Abraham, Abraham", "Mose, Mose" och här, uppe på Sinai, där det judiska förbundet sluts, även: "Herren, Herren". Detta rop, detta "<span style="font-style: italic;">Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och sanning</span>" har använts i tusentals år och i själva bibeln återanvänds uttrycket, ibland parafraserat och ibland i citat, många gånger. Jag tror inte att det är en slump att detta används precis när förbundet, äktenskapet mellan Gud och folket Israel, sluts, så att säga i den äktenskapliga sängkammaren.<br />Ser vi till en av mina favoritböcker i bibeln,<span> </span><span style="font-style: italic;">Shir haShirim</span>, hittar vi det märkliga citatet (Höga v 7:1, 6:13 i svenska biblar):<br /><blockquote><div style="text-align: right;">שׁוּבִי שׁוּבִי הַשּׁוּלַמִּית<br /></div>Vänd dig till mig, vänd dig till mig, fulländande flicka!<br /></blockquote>Ordet som används, שובי, <span style="font-style: italic;">shuvi</span>, vänd dig om mot mig/återvänd till mig/svara mig, är verbformen av <span style="font-style: italic;">teshuva</span>, vad vi ägnar oss åt under de här dagarna. Men den store kommentatorn Rashi, som jag redan nämnt många gånger, fastlägger en exegetisk princip när man läser just Shir haShirim (Rashi på Höga v 1:1):<br /><blockquote>Våra rabbiner har lärt: varje שלמה Shlomo ("<span style="font-style: italic;">shlomo</span>", kung Salomo) som nämns i Höga visan är heligt (hänvisar till Gud), kungen till vilken frid (שלום, "<span style="font-style: italic;">shalom</span>") hör.</blockquote>Vad Rashi säger är alltså att varje gång ordet שלמה, "<span style="font-style: italic;">shlomo</span>", nämns så ska det inte läsas som Salomo, utan läsas hyperbokstavligt, nämligen som "hans frid", alltså Guds, lite som att läsa efternamnet Stark som ett adjektiv eller namnet Björn som ett substantiv.<br />Och שולמית, shulamit, då? Jag översatte det med "fulländade flicka", men i Bibel2000 översätts det med "flicka från Shulem" (det finns även spekulationer om att det handlar om kung Salomo i feminin form - mer om Salomos något märkliga inställning till genus och kön någon annan gång!). Ordet kommer av שלום, "<span style="font-style: italic;">shalom</span>", frid eller fulländning, och kan alltså hänvisa till Gud.<br /><span style="font-style: italic;"><br />Shir haShirim</span>, som av <span style="font-style: italic;">Chazal</span> användes som en <span style="font-style: italic;">mashal</span>, en liknelse, för att tolka Andra Mosebok, kan här läggas som ett raster över stycket om Moses möte med Guds rygg (se mitt <a href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2010/02/exegetiska-metoder-i.html">inlägg om liknelser och rabbinsk exegetik</a>). Jag vill intertextuellt lägga orden från Höga visan i Moses mun så att han, som av traditionen omnämns som Guds make, får säga: "Vänd dig till mig, vänd till mig!"<br />Detta är då något han säger till Guds rygg, för att försöka förmå Gud att visa sitt ansikte. Men det finns ytterligare en dimension i bilden av att Gud visar ryggen och som inte har med avstånd att göra, inte förmedlar ett budskap av hemlighet eller distans, och som kanske är anledningen till att Guds formulering ("Herren, Herren...") är central i all judisk syndabotsbön, när vi gör <span style="font-style: italic;">teshuva</span> och vänder till Gud: att Gud visar sin oskyddade rygg är något hen gör, inte för att hålla på någon himmels integritet utan för att visa sig i sin nakenhet och sårbarhet.<br />Människan skulle i detta läge kunna hugga henom i ryggen, ändå är det så Gud visar sig. Detta är ett avklädande, en Höga visan-älskare som ställer sig naken, frånvänd, med slutna ögon, i väntan på att hens älskade med sina händer ska utforska hens kropp, känna – men inte se – konturerna av hens ansikte . Hen kan inte annat än hoppas att hans älskare finns kvar då han vänder sig om och att hen inte blir sviken i detta utlämnade läge.<br /><br />Kanske ser man en dubbel rörelse här: "Abraham, Abraham", "Herren, Herren", "här är jag, här är jag", "vänd dig om, vänd dig om". Gud och människan står i ett synergiskt förhållande här, där människan tar ett steg mot Gud och Gud ett (eller kanske tio) steg mot människan. Yom Kippur är dagen då såväl Nåd som Dom avtäcks som tydligast - Nåden: det rop som ekar ut från Eden, ett sorgesamt "var är du?", och Domen: den utmanande, även smärtsamma, process som det innebär att avklä sig sina skydd, sina fikonlöv, och träda ut ur busken för att ställa sitt intima jag inför Gud. Men det är inget människan klarar av att göra själv, för som rabbi Yochanan säger i <span style="font-style: italic;">B'rachot</span> 5b när han får frågan varför han inte kan hela sig själv från sjukdom, trots att han har helande händer:<span style="font-style: italic;"> ein chavosh matir atzmu mibeit ha’asurim</span> – den fängslade kan inte befria sig själv ur fängelset.<br />Därför sitter Gud inte på något moln och väntar på att vi ska behaga krypa till henom, utan sitter själv i processen, ropar, svarar, lyssnar. Detta tvåvägsförhållande som utspelar sig nu under de tio botdagarna men också på Sinai, sammanfattas av Jesaja, vars profetiska påminnelse läses i Yom Kippurs allvarliga liturgi, mitt under fastan, och jag låter detta inlägg avslutas med de orden (Jes 58:59):<br /><blockquote>Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren? Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok... Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas... Då skall Herren svara (תְּשַׁוַּע, <span style="font-style: italic;">teshava</span>, från תשובה<span style="font-style: italic;">, teshuva</span>) när du kallar, när du ropar säger han: Här är jag (הנני, <span style="font-style: italic;">hineini</span>).</blockquote>Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-89107720106467350592010-03-21T23:14:00.007+01:002010-05-27T11:23:38.521+02:00Tystnadens stilla röstDen här gången hade jag tänkt vara lite lat och lägga upp en<span style="font-style: italic;"></span> predikan jag gav igår, på <span style="font-style: italic;">parashat haShavua</span>, veckans stycke ur Tora (<span style="font-style: italic;">Parashat Vajiqra</span>, 3 Mos 1:1-5:26):<br /><br />Jag hade i den här <span style="font-style: italic;">drashan</span> (tolkningen, textutläggningen) tänkt utgå från ett enda ord, vilket återfinns alldeles i början av vår parasha (3 Mos 1:1), och ger namn åt både den och hela tredje Mosebok: ויקרא, <span style="font-style: italic;">vajiqra</span>, ”och kallade” (♂).<br />Den första av två anledningar till att jag fokuserar på det ordet är den märkligt formulerade fras den ingår i, som bokstavligt översatt lyder: "<span style="font-style: italic;">Och kallade på Mose och Herren talade till honom från uppenbarelsetältet och sade…</span>"<br />Chaim ibn Attar lägger märke till den udda fraseringen och kommenterar i <span style="font-style: italic;">Or haChaim</span> på 3 Mos 1:1:<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">Varför identifierar inte Toran kallaren?</span> (varför står det: "Och kallade på Mose och Herren talade till honom" och inte: "Och Herren kallade på Mose och talade till honom..."?)<span style="font-style: italic;"> Även om det är sant att Toran senare identifierar kallaren som Gud… är utlämnandet av Gud som subjekt i början av denna mening iögonfallande. Kanske ville Toran låta oss känna essensen av Guds röst, som är sådan att även om den ropas extremt högt endast är hörbar för någon som är instämd med den och som väntar på att få höra den. Orden </span>’Och kallade på Mose’ <span style="font-style: italic;">måste betyda att även om Gud kallade ut till alla, var det bara Moshe som hörde det och inte ens någon person som stod framför honom </span>(närmare tabernaklet)</blockquote>Men det finns ytterligare en aspekt av ordet, som man märker om man läser den masoretiska texten, nämligen den att det א (alef, hebreiskans första bokstav, som är en tyst glottisstöt) som står i slutet av ordet ויקרא är otroligt litet, medvetet skrivet mycket mindre än de andra bokstäverna.<br />Om detta säger <span style="font-style: italic;">Zohar</span> (<span style="font-style: italic;">Zohar</span> 1:234b): "<span style="font-style: italic;">vidare, ett litet א, som kommer från en liten plats, ska bli stort när det binds samman med det ovan.</span>"<br /><br />Vad som talar om här, även om det kan vara svårt om man inte är van vid det zohariska språket, är inte en bokstav, utan något mycket mer radikalt: den pratar om <span style="font-style: italic;">shechinan</span>, Guds närvaro på jorden. Gud är liten, och ska bli stor när han binds samman med det ovan.<br />Jag ska jämföra detta med en annan <span style="font-style: italic;">midrash</span>, som säger (<span style="font-style: italic;">Shemot Rabba</span> 2:9): "<span style="font-style: italic;">Det finns ingen plats tom på </span><span>שכינה</span><span style="font-style: italic;"> – närvaro – inte ens törnbusken</span>" , vilket såklart är en referens till 2 Mos 3:2 där Moshe finner Gud i en brinnande törnbuske.<br />Vi ska bara helt kort se till den episoden och försöka komma ihåg att det är något med Moshe som gör att han hör vad andra inte kan höra. Vad för typ av man är Moshe egentligen?<br /><br />Jag tänker högt här: hur lång tid tar det upptäcka att en buske står i låga utan att brinna ned?<br />Jag skulle gissa att det tar åtminstone tio minuter innan man märker något sådant. Och här kan vi få en liten insikt: Moshe var en man som faktiskt satte sig och studerade busken den tid som krävdes. Han hade ett särskilt sätt att se världen på, och ett särskilt perspektiv att uppfatta den från. Han såg i busken, inte bara eld, utan Guds subtila närvaro. Och det var då han för första gången hörde Guds kall.<br /><br />Jag ska bara kort jämföra med en annan text, när Eliyahu haNavi, profeten Elia, efter fyrtio dagars vandring kommer till Horeb (Sinai) och får sin uppenbarelse:<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom en tystnadens stilla röst. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?"</span></blockquote><div style="text-align: right;">- 1 Kung 19:11-13<br /></div><br />Moshe och Eliyahu, våra största profeter, får höra Guds röst, inte främst i det stora, i eld och under, utan i det lilla, tysta – ”i tystnadens stilla röst”. Det finns, trots den bibliska dramatiken, också något påtagligt tomt och oansenligt med Gud – och inte bara i bibeln, utan även i våra vardagliga liv.<br />Det är som om Gud, om människan inte ser honom, på ett sätt <span style="font-style: italic;">inte är där</span>. Detta budskap står i skarp kontrast till ”den starka teologins” Gud, där han är en väldig metafysisk kraft, en maktfaktor som kan, och ibland även behagar, ingripa i naturens gång.<br /><br />Mot denna tämligen antropomorfa bild av en härskare och undergörare står då den Gud som i interaktion med sin skapelse inte har någon ”makt” eller ”styrka”. Gud är, åtminstone i förhållande till människan inte en kraft utan en uppmaning, en närhet, <span style="font-style: italic;">ett kall</span>.<br /><br />Gud håller således inte tillbaka någon kraft för att vid ett senare tillfälle visa vem som bestämmer, utan är snarare – i brist på bättre ord – <span style="font-style: italic;">svag</span>; ett försvinnande litet א. Att Moshe kunde höra detta tysta א ledde till den judiska uppenbarelsen, med kristendomen som dotterreligion, och i förlängningen till den västerländska civilisationens ryggrad, med följder som inte går att börja mäta. På så vis lyckades han med det <span style="font-style: italic;">Zohar</span> nämner: att Guds närvaro, detta lilla א, från en liten plats – en liten törnbuske – blir stort när det binds samman med det ovan, det vill säga; när konturerna av det formlösa och kallet från ’tystnadens stilla röst’ får ta plats i det mänskliga medvetandet, när Guds lågmälda närvaro får höras i sin ohörbarhet, och ses i sin osynlighet.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-73816344087995190942010-03-18T14:14:00.007+01:002010-03-18T14:46:14.146+01:00Rabba Hurwitz<object width="400" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/dtRZ6Dmr35c&hl=sv_SE&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/dtRZ6Dmr35c&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="295"></embed></object><br />Jag sprider vidare ett klipp jag hittade på <a href="http://torahblogga.blogspot.com/">Torahblogga</a>, en annan svenskjudisk blogg (vi är inte så många), som visar rabba Sara Hurwitz, som fick sin s'micha, blev ordinerad, av rabbi Avi Weiss, en ortodox rabbin jag har djup respekt för. När hon vigdes 2009 blev hon en av världens första ortodoxa kvinnliga rabbiner, även om hon då vigdes till s.k. <span style="font-style: italic;">mahara"t</span> (förkortning för "Manhiga Hilchatit Ruchanit Toranit", ledare i halacha, andlighet och Tora), en lite bökig omskrivning med den ungefärliga innebörden "<span style="font-style: italic;">rabbin, men inte riktigt, så slå oss inte</span>". Tidigare i år tänkte rabbi Weiss att han likagärna kunde sluta gå som katten kring het gröt och faktiskt kalla Hurwitz för vad hon är: rabba.<br />Detta fick dock den ultraortodoxa rörelsen Agudat Yisrael att sätta en <span style="font-style: italic;">cherem</span> på honom (en judisk typ av bannbulla, som visserligen inte fungerar på samma sätt som en kristen men som fortfarande är jobbig nog, vilket Spinoza säkert hade kunnat vittna om). En vän till mig kommenterade dock i morse, under morgonbönen: "Man ska känna sig hedrad om man får en <span style="font-style: italic;">cherem</span> av dem."<br /><br />Jag kan inte annat än hålla med - en <span style="font-style:italic;">cherem</span> från en så intolerant organisation ska snarast ses som en tumme upp för att det man håller på med är medmänskligt, etiskt korrekt och gudibehagligt.<br />Nu har rabbi Weiss backat på "rabba"-punkten, vilket är tråkigt men förståeligt. Men jag hoppas att eftervärlden minns att han var den förste ortodoxa rabbinen som öppet gick i bräschen för att kvinnor ska få vara rabbiner (även om man här inte ska glömma rabbi Aryi Strikovsky, som vigde Haviva Ner-David), vilket lägger honom i samma fack av ärliga pionjärer som t.ex. rabbi Joel Roth och rabbi Zalman Schachter-Shalomi.<br />På samma sätt tillhör rabba Sara Hurwitz och rabbi Haviva Ner-David samma skara av kvinnliga rabbinska pionjärer som rabbi Regina Jonas (1935), Mimi Feigelson (1994 - hon kallar sig dock inte rabbin av respekt för de ortodoxa sociala strukturerna), rabbi Lynn Gottlieb (1981) och rabbi Amy Eilberg (1985).Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-67826229213628306562010-03-18T13:39:00.004+01:002010-03-22T21:20:01.638+01:00Grön judendom IISå, för att avsluta argumentationen i <a href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2010/03/gron-judendom-i.html">förra inlägget</a> följer nu de två sista punkterna:<br /><br />2) <span style="font-style: italic;">Bal tashchit</span> är det judiska förbudet mot att kasta bort och slösa. Ser man till hur det ser ut i dagens USA, där 70% av allt spannmål och närapå 50% av allt använt vatten går till uppfödningen av boskap, kan man inte undgå att se det enorma resursslöseri detta innebär, när spannmålet helt enkelt hade kunnat ätas direkt av människor. Ännu mer ironiskt blir det när man ser till att djur vanligen föds upp på soja, vilket i sig är proteinrikt, men att det protein man får ut av en ko bara är en fjärdedel av det protein man lagt på den i form av soja.<br />En av de tydligast bidragande orsakerna till förhöjningen av koldioxid i atmosfären är all den metangas kor släpper ut, och detta bidrar inte bara till luftföroreningar, utan är även en av de största faktorerna till vattnets skenande föroreningskurva.<br />Mot allt detta står då <span style="font-style: italic;">bal tashchit</span>, som kräver av oss att vi effektiviserar vår sophantering, vår resurshantering, vår trafik, etc. för att minimera avfall och utsläpp.<br />I anslutning till det här tänker jag ofta på ett stycke i Tora, där det sägs:<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">Du skall ha ett visst ställe att gå till utanför lägret. Du skall ha en grävpinne i bältet, och när du behöver sätta dig där ute skall du gräva en grop med den och efteråt täcka över din träck. Herren, din Gud, vandrar omkring i lägret; han vill rädda dig och överlämna dina fiender åt dig. Därför skall ditt läger vara heligt. Låt honom inte få se något motbjudande så att han drar sig undan från dig.</span></blockquote> <div style="text-align: right;">- 5 Mos 23:12-14<br /></div><br />Jag läser detta som att det är oacceptabelt att skapa stora laguner av dynga, och att låta boskap stå för mellan 15-20% av allt metangasustläpp, vilket påskyndar växthuseffekten: vårt fruktansvärda sätt att skapa och hantera avfall är något som kommer att tvinga Gud från oss, på så sätt att vi kommer att dö ut av det, och Gud är de levandes Gud, inte de dödas. Vi har inget löfte om ett efterliv - det är i detta liv vi kan möta Gud, och utrotar vi oss själva och Guds värld, har vi förbrukat chansen att möta Honom.<br />Vilket osökt för oss in på vår tredje punkt, den om människans roll i skapelsen.<br /><br />3) Människan är enligt Tora skapad "<span style="font-style: italic;">b'tzelem Eloqim</span>", alltså i Guds avbild. Detta har enorma implikationer för vår ontologiska position gentemot Gud och skapelsen som vi inte ens kan börja beröra, men vi <span style="font-style: italic;">kan</span> gå in på något av vad det innebär för henne rent etiskt. Ser vi till det stycke i vilket människan skapas läser vi (1 Mos 1:26): "<span style="font-style: italic;">Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla bilda djur och alla kräldjur som finns på jorden</span>."<br />På detta kommenterar nittonhundratalets rabbinska gigant, Palestinas siste ashkenaziska överrabbin innan Israel bildades, Abraham Kook, "rav Kook":<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">Ingen intelligent, tänkande person skulle anta att Toran, då den instruerar mänskligheten att härska</span> (1 Mos 1:26) <span style="font-style: italic;">menar en hård härskares styre, en som plågar sitt folk och sina tjänare bara för att följa sina personliga nycker och begär, enligt sitt hjärtas förvridenhet. Det är otänkbart att Toran skulle tvinga ett sådant träldomens dekret, för evigt förseglat, på den värld Gud skapat, han som är "god mot alla, och är barmhärtig mot alla sina skapelser"</span> (Ps 145:9) <span style="font-style: italic;">och som sagt: "världen skall byggas på kärleksnåd"</span> (Ps 89:3).</blockquote><div style="text-align: right;">- Citerad i Sears, David, <span style="font-style: italic;">The Vision of Eden: Animal Welfare and Vegetarianism in Jewish Law and Mysticism</span>. New York: Orot In.c, 2003. Sid. 339<br /></div><br />Så människans "härskande" över jorden är ett koppel kring hennes hals, ett ansvar och en plikt, inte ett privilegium eller en chans att våldföra sig på den. Det är ett sätt att förhindra rovdrift - inte ge <span style="font-style: italic;">carte blanche</span> för det.<br />Men det sägs mer än så om människans roll i skapelseberättelsen, nämligen det otvetydiga (1 Mos 1:29): "<span style="font-style: italic;">Gud sade: Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta</span>."<br />Och där har vi det: människan ska inte äta animalier, utan allt som kommer därefter är enbart eftergifter för människans rovgirighet, vilket även Rashi påpekar i sin kommentar på versen. Eden var en vegetarisk tillvaro, och läser vi Jesaja ser vi samma sak angående den messianska tiden, utsträckt till att omfatta även djuren:<br /><blockquote><span style="font-style: italic;">Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen.</span></blockquote><div style="text-align: right;">- Jes. 11:6-9<br /></div><br />Så, Torans kostvision är en vegetarisk, till och med vegansk, sådan, och det enda argumentet man kan använda mot det är att detta är något eskatologiskt, något messianskt, som ligger längre fram i tiden. Jag köper dock inte detta av två anledningar: <span style="font-style: italic;">Sh'mirat haguf</span>, och <span style="font-style: italic;">Tikkun Olam</span>.<br />Vi börjar med Tikkun Olam, reparerandet av alltet, som innebär att frälsningen inte ligger i Guds händer, utan i människans, och att det är upp till människan att föra hit Messias genom att bygga en bättre värld: den messianska världen är den värld människan själv bygger. Detta innebär alltså att allt messianskt, som ligger "där framme" bör föras hit, och att allt som gäller den tiden kan appliceras på vår, för att föra vår tid närmare den. Judar går inte och väntar på att Gud ska fixa till världen - tvärtom ingår det i människans roll som Guds avbild, <span style="font-style: italic;">tzelem</span>, vilket även har sin rot i "sändebud", "ambassadör", att vara Guds "medfrälsare".<br /><br />Den andra delen är den om <span style="font-style: italic;">sh'mirat haguf</span>, att ta hand om sin kropp.<br />Precis som inom kristendomen är det inom judendomen en självklarhet att ta hand om den av Gud skapade och med gudomlig ande inblåsta kroppen. Detta har relevans på så vis att människan - i sitt dagliga nu och för sin fysiska kropps, inte sin eskatologiska framtids, skull - ska ta hand om sin kropp. Jag kan inte ta upp alla hälsomässiga faktorer som spelar in, men kanske är det värt att notera att såväl svenska som amerikanska livsmedelsverket rekommenderar en vegetarisk kost, eftersom de lägre fetthalterna och kolesterolvärderna minskar risken för hjärtsjukdomar, cancer och stroke. Harvardforskaren dr William Castelli säger att en "<span style="font-style: italic;">fettsnål växtbaserad diet inte bara skulle sänka hjärtattackfrekvensen med ca 85%, utan även cancerfrekvensen med 60%</span>" (Robbins, John, <span style="font-style: italic;">The Food Revolution</span>. Berkeley, Calif.: Conari Press, 2001. Sid. 47)<br />Då det är halachiskt förbjudet att skada sig själv, och förbjudet att missbruka sin position som människa kan man än en gång fråga sig hur man rättfärdigar en animalisk diet.<br /><br />Slutligen vill jag påpeka att jag förstås är medveten om jag på denna punkt är <span style="font-style: italic;">machmir</span>, att jag går bortom lagens absoluta krav, men jag menar att jag faktiskt gärna ser att lagen skärps här, både på grund av de negativa mitzvot jag räknat upp ovan - förbudet mot att orsaka lidande hos djur, förbudet att skada sin kropp och förbudet mot slöseri - och på grund av de positiva: att vara god förvaltare av världen och medverka i<span style="font-style: italic;"> Tikkun Olam</span>, att föra den messianska tiden närmare.<br />Må det ske i våra dagar.Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-1573247201684672582010-03-17T18:23:00.009+01:002010-03-18T13:54:03.543+01:00Grön judendom IIgår när jag hade sena lektioner köpte jag en fralla som, såvitt jag kunde utröna, innehöll ost och paprika, och satte mig och åt den. Efter att ha tagit några tuggor kände jag dock en smak jag inte kunde placera och tittade ned på "ostfrallan". Där fanns mycket riktigt ost. Men också en bit skinka. Som vegetarian sedan många år tillbaka slängde jag ganska äcklad iväg frallan och kände mig vämjelig tills jag hade lyckats skölja ur munnen.<br />När jag sedan i dag bad <span style="font-style: italic;">amidan</span>, den stående bönen, kom jag till det sjätte stycket, som lyder "<span style="font-style: italic;">Förlåt oss, vår fader, för vi har syndat, tillgiv oss, vår kung, för vi har felat, ty du benådar och förlåter. Du är välsignad, Herre, vår Gud, den nådefulle som storligen förlåter</span>."<br />Där kände jag mig tvungen att lägga till gårdagens snedsteg och bestämde mig för att göra <span style="font-style: italic;">teshuva</span>, botgöring, för det genom välgörenhet.<br /><br />Nu skulle vilken jude som helst gå med på att det bryter mot judisk lag att äta skinka och ost (!), men för mig kändes det illa nog att ha ätit kött, kosher eller inte, med eller utan mjölkprodukter. Såväl lagmässigt som personligt kunde jag definitivt lägga det i kategorin "synd".<br />Men för mig går de två - min personliga vegetarianism och de judiska matföreskrifterna - ihop.<br />Som jag uppfattar judendomen ser jag i den ett krav att inte äta kött. Jag ska snabbt förklara varför.<br />Jag baserar min "judiska vegetarianism" på tre juridiska koncept: "<span style="font-style: italic;">tza'ar ba'alei chaim</span>", "<span style="font-style: italic;">bal tashchit</span>" och människans roll som "<span style="font-style: italic;">tzelem Eloqim</span>" (Guds avbild).<br />Om vi ska ta dessa principer en efter en, i två inlägg:<br /><br />1) <span style="font-style: italic;">Tza'ar ba'alei chaim</span>, eller "de levande varelsernas lidande", är en halachisk princip som förbuder grymhet mot djur, och som spelar in när andra lagar kring t.ex. djurskötsel ska fastställas.<br />Detta bud är tämligen långtgående, så att det till exempel påbjuds:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">När hästar drar en vagn och kommer till en stenig väg eller en brant backe och inte kan dra den längre utan hjälp är det en mitzva att hälpa till, även om de tillhör en icke-jude, på grund av djurens lidande, så att icke-juden inte slår dem för att tvinga dem att dra mer än de klarar av.</span><br /><span style="font-style: italic;">Det är förbjudet att binda ihop benen på ett djur, en best eller en fågel på ett sätt som orsakar djuret smärta.</span><br /><span style="font-style: italic;">Det är förbjudet att låta en fågel ruva på en annan arts ägg, eftersom detta är grymhet mot djur.</span></blockquote><span style="font-style: italic;"></span><div style="text-align: right;">- Kitzur Shulchan Aruch 191:2-4<br /></div><br />Likaså sägs det i Talmud om Yehuda haNasi, kallad "Rabbi", som sammanställde Mishna och som led av tretton års mystisk sjukdom:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">De</span> (Rabbis tretton år av lidanden) <span style="font-style: italic;">kom till honom på grund av en särskild händelse. Vilken då? En kalv som skulle föras till slakt bröt sig loss och gömde sitt huvud under Rabbis klädnad och råmade</span> (i skräck).<br /><span style="font-style: italic;">"Gå," sade han, "det var för det här du skapades."</span><br /><span style="font-style: italic;">Då sade de</span> (i himlen): <span style="font-style: italic;">"Eftersom han inte har någon medömkan ska vi bringa lidande över honom."</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Och </span>(åren av lidande) <span style="font-style: italic;">försvann på samma sätt. Hur då? En dag städade Rabbis piga huset och då hon</span> (såg) <span style="font-style: italic;">några unga vesslor ligga där, tänkte hon köra iväg dem med kvasten.</span><br /><span style="font-style: italic;">"Låt dem vara," sade han till henne. "Det står skrivet </span>(Ps 145:9, "<span style="font-style: italic;">Ashrei</span>", den kanske viktigaste psalmen i judisk liturgi): (Herren är) <span style="font-style: italic;">barmhärtig mot alla sina skapelser."</span><br /><span style="font-style: italic;">Då sade de</span> (i himlen): <span style="font-style: italic;">"Eftersom han är barmhärtig, låt oss vara barmhärtiga mot honom."</span></blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Bava Metzia</span> 85a<br /></div><br />Om Talmud, och halacha, är så strikt när det kommer till att inte plåga djur - i fallet med Yehuda haNasi så till den milda grad att Gud straffade honom med tretton års sjukdom för att inte ha skyddat en kalv som ändå skulle till slakt! - hur kan vi då rättfärdiga att djur pumpas fulla med hormoner och antibiotika, låses in i tusenden, transporteras över hela Europa och dödas på de grymmaste sätt? När nykläckta kycklingar får sina näbbar avskurna med het ståltråd, låses in i mörka byggnader i burar stora som glasspaket, eller kastas i sopsäckar eller sopkvarnar där de kvävs eller hackar varandra till döds, och biffkor kastreras, får sina horn avsågade och brännmärks utan bedövning och får packas ihop på veckolånga transporter utan mat, vatten eller ljus, hur kan man undgå att kalla detta <span style="font-style: italic;">tza'ar ba'aley chaim</span>?<br /><br />David Rosen, förre detta ortodox överrabbin på Irland, säger (Vegetarianism: An Orthodox Jewish Perspective): "<span style="font-style: italic;">Det sätt på vilket djur i boskapsbranschen behandlas gör definitivt ätandet av kött halachiskt oacceptabelt som produkten av orättmätiga metoder</span>."<br />Där finns alltså argumentet mot djurs lidande, som gör att kött inte kan anses etiskt försvarbart, och att kött per automatik under sådana förhållanden inte kan vara kosher. Men det finns fler anledningar, som vi ska se i nästa inlägg.Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-9461446676501100352010-03-08T10:44:00.015+01:002010-03-18T13:42:52.201+01:008 mars-special (OBS! Väldigt långt inlägg! OBS!)Så är det den åttonde mars igen, och lämpligt nog håller jag på att läsa "<span style="font-style: italic;">Expanding the Palace of Torah - Orthodoxy and Feminism</span>" av Tamar Ross som tar upp vad hon beskriver som "<span style="font-style: italic;">ett ideologiskt företag av väldiga proportioner. Att ändra kvinnors grundläggande halachiska status har långtgående följder för hela systemet. Praktiskt sett utgör det en betydande omvälvning av somliga av den judiska traditionens fundament, som vi har känt dem i århundraden... På ett mer djupgående plan tvingar det oss att konfrontera förhållandet mellan det gudomliga ordet och den mänskliga tolkningen och att fastställa i vilken utsträckning en religion baserad på idén om en singulär grundläggande uppenbarelse (uppenbarelsen vid Sinai) kan anpassa sig till förändringar i dess utövares fortlöpande moraliska medvetenhet. I denna bemärkelse kan kvinnofrågan sägas utgöra testet par excellense av en tvåtusenårig traditions </span><span>(den rabbinska judendomen)</span><span style="font-style: italic;"> förmåga att anpassa sig till den moderna människan och sociala verkligheter utan att underminera sin auktoritet</span>."<br /><div style="text-align: right;">- Ur förordet, sid. xv-xvi<br /></div><br />Jag håller med Ross om vilken utmaning frågan om kvinnans juridiska, teologiska och sociala status i judendomen presenterar för det rabbinska etablissemanget. Vad jag däremot inte håller med henne om, och detta ämne återvänder Ross till gång på gång, är det "nya" i de beslut som jämställer kvinnans och mannens roller, t.ex. Rabbinical Assemblys <span style="font-style: italic;">takana</span> om kvinnors halachiska jämbördighet med mäns eller Sara Hurwitzs eller Haviva Ner-Davids ortodoxa rabbinvigningar.<br />Jag menar att det inte är fallet att judisk lag haft en exkluderande juridik som sedan lättats upp under nittonhundratalet. Den rabbinska traditionen har visserligen haft stora problem med att placera kvinnor socialt, vilket märks tydligt i bland annat det faktum att <span style="font-style: italic;">inte en enda</span> av judendomens stora teologer före Nechama Leibowitz (1905–1997) varit kvinna - man har inte ens en judisk motsvarighet till Hildegard av Bingen eller heliga Birgitta (med de små undantag som den kurdisk-judiska rabbinen Asenat Barzani, 1590–1670 och den chassidiska rebben Hanna Rachel Verbermacher, "Ludmirer Moyd", 1805-1888 utgör).<br /><br />Att däremot mena att den rabbinska lagen alltid, eller ens länge, behandlat kvinnor så som de nu behandlas i ortodoxa kretsar är historierevisionism och resultatet av en tämligen ensidig diskurs. Dagens ortodoxi, i sig lika mycket ett barn av upplysning och emancipation som den judiska reformrörelsen, har med tiden antagit en kvinnosyn som långtifrån är så gammal som den själv vill hävda.<br />Tillåt mig att demonstrera med ämnet som avgör huruvida kvinnor kan räknas in i <span style="font-style: italic;">minjan</span>, den församling á tio judar som behövs för att hålla en fullödig gudstjänst, och huvuddelen i frågan om de kan vara <span style="font-style: italic;">shlichot tzibbur</span>, det vill säga leda gudstjänst, åt närvarande män.<br />Det finns kring frågan om en kvinna kan vara <span style="font-style: italic;">shaliach tzibbur </span><span style="font-style: italic;"></span>tre komponenter, den om kvinnans förpliktelse att be, den om <span style="font-style: italic;">kevod hatzibbur</span>, församlingens värdighet (det vill säga, om det på något sätt är opassande att släppa upp vissa personer som <span style="font-style: italic;">shaliach tzibbur</span>) och frågan om <span style="font-style: italic;">qol isha</span>, om kvinnans röst. Den sistnämnda är en mycket svag lag som många andra redan lyckats fälla, och frågan om <span style="font-style: italic;">kevod hatzibbur</span> har på många håll lösts även den. Den viktigaste, och mest debatterade frågan, är dock om kvinnor i lika hög utsträckning som män är förpliktade att be. Detta avgör både frågan om de kan räknas in i minjan, då en minjan består av tio <span style="font-style: italic;">jämlikt förpliktade individer</span>, och dessutom om hon kan befria andra från sina plikter som <span style="font-style: italic;">shaliach tzibbur</span>, eftersom en person enbart kan vara <span style="font-style: italic;">motzi</span>, sändebud, åt någon kring bud där både den utsände och den som representeras är jämlikt förpliktade ("<span style="font-style: italic;">Detta är principen: någon som inte är förpliktad i en sak kan inte befria de många från deras plikter</span>", <span style="font-style: italic;">Rosh haShana</span> 3:8).<br /><br />En <span style="font-style: italic;">shaliach tzibbur</span> måste vara jämlikt förpliktad med den minjan han eller hon leder för att kunna representera den i uppfyllandet av vissa mitzvot, och då framförallt den viktigaste judiska bönen, <span style="font-style: italic;">amidan</span>, adertonbönen, som i äldre rabbinsk litteratur helt enkelt kallas "<span style="font-style: italic;">hatefilla</span>", bönen. Det är också här frågan om förpliktande kommer in, eftersom kvinnor utan problem även i ortodoxa församlingar i teorin kan leda andra delar av gudstjänsten (<span style="font-style: italic;">P'zukei d'Zimra</span>, <span style="font-style: italic;">Kabbalat Shabat</span>, andra hymner och psalmer samt, om än omstritt, läsning av Tora).<br />Vad man främst måste se till är alltså om kvinnor är, eller kan göras, jämlikt förpliktade med män vad gäller framförallt två punkter: utropandet av <span>trosbekännelsen, </span><span style="font-style: italic;">Sh'ma</span>, morgon och kväll, och än viktigare: <span style="font-style: italic;">amidan</span> morgon, middag och kväll, där den som är <span style="font-style: italic;">shaliach tzibbur </span>dessutom kan uppfylla de andra bedjandes plikt om dessa inte kan göra det själva.<br /><br />Om kvinnor är i lika hög grad förpliktade att utföra dessa två bud, trosbekännelsen och bönen, kan könsegalitära minjanim formas, och då kan kvinnor i praktiken även agera <span style="font-style: italic;">shlichot tzibbur</span> åt de andra bedjande, oavsett dessas kön. Många har här försökt "ge" kvinnor denna status, men jag vill snarare argumentera för att de redan "har" den, och att allt man egentligen behöver göra är att gå tillbaka till de auktoritativa källor som finns. Men man måste från dem inte bara kunna bevisa att kvinnor är förpliktade att be utan, som sagt, att könen är <span style="font-style: italic;">jämlikt förpliktade</span> till det.<br />Jag kommer i det här inlägget, underbyggt av rabbinerna Ethan Tuckers och Micha'el Rosenbergs responsum "<span style="font-style: italic;">Egalitarianism, Tefillah and Halakhah</span>", att fokusera på och argumentera kring bönen.<br /><br />Vi måste börja med att fastställa att samtliga rabbinska auktoriteter anser att kvinnor är förpliktade att be dagligen. Vi börjar med de tidigaste källorna, nämligen i lagtexten <span>Mishna</span>:<br /><span></span><blockquote><span>Kvinnor, slavar och minderåriga är undantagna från läsningen av<span style="font-style: italic;"> Sh'ma</span> och<span style="font-style: italic;"> tefillin </span><span>(böneremmar)</span> och är förpliktade vad gäller bön </span>(<span style="font-style: italic;">amidan</span>)<span>, <span style="font-style: italic;">mezuza</span></span> (de kapslar som sätts upp på dörrposter) <span>och bordsbön</span>.</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">B'rachot</span> 3:3<br /></div><br />Många hävdar, med stöd i <span style="font-style: italic;">mishna Qidushin</span> 1:7, att kvinnor är undantagna alla tidsbegränsade positiva ("du skall", motsatt negativa "du skall icke") bud. Denna princip är dock en sanning med modifikation, eftersom kvinnor är förpliktade till bordsbön och uppsättningen av <span style="font-style: italic;">mezuzot</span>, som vi såg ovan, den årliga läsningen av Esters bok, utförandet av <span style="font-style: italic;">kiddush</span> (helgandet av sabbaten över en bägare vin), tändandet av sabbatsljusen, reningsbad efter menstruation, och amidan, bland annat.<br />I Talmuds kommentar på mishnan, i <span style="font-style: italic;">B'rachot</span> 20b, fastställs dessutom att bön <span style="font-style: italic;">inte </span>är ett tidsbestämt bud, vilket gör att kvinnor oavsett är förpliktade att be.<br /><br />Ser man till dessa källor är det tydligt att kvinnor är förpliktade att be amidan. Men det räcker inte med att bara gå till Mishna och Talmud för att se hur en lag ska appliceras idag - det ligger femtonhundra år mellan oss och de talmudiska diskussionerna och man måste se hur rabbinerna däremellan hanterat en lag.<br />Vi ska därför vända oss till medeltidens två rabbinska giganter, Maimonides (1137/8-1204) och Rashi (1040–1105).<br />Maimonides position håller fast vid att bön är ett positivt, icke tidsbestämt bud eftersom Toran inte fastställer vare sig tiden för eller innehållet i bönen utan att bönen i sin mest "bibliska" form är det dagliga sägandet av någon form av personlig bön, så länge denna bön innehåller de tre elementen lovprisning, petition och tacksägelse (de tre "blocken" i amidan). Enligt honom är den formella amidan med sina arton (i praktiken nitton) välsignelser <span style="font-style: italic;">deRabbanan</span>, ett rabbinskt bud, medan själva uppmaningen att be i någon form är biblisk (<span style="font-style: italic;">deOraita</span>). Detta innebär dock inte att ett bud som är <span style="font-style: italic;">deRabbanan </span>är mindre bindande än ett bud som är <span style="font-style: italic;">deOraita</span>, men de faller in under delvis olika juridiska principer, t.ex. huruvida man får upprepa en välsignelse om man är osäker på om man redan sagt den eller säga den i en situation där man inte är säker på om den är korrekt (i fallet <span style="font-style: italic;">deRabbanan </span>ska den upprepas, i fallet<span style="font-style: italic;"> deOraita</span> ska den inte upprepas).<br /><blockquote>Det är ett positivt bud att be dagligen, som det står skrivet: "<span style="font-style: italic;">Ni skall tjäna Herren, er Gud</span>" (2 Mos 23:25). Genom traditionen vet vi att denna tjänst är bön, som det sägs: "<span style="font-style: italic;">Och tjänar </span>(Herren)<span style="font-style: italic;"> av hela ert hjärta</span>" (5 Mos 11:13). Rabbinerna säger: "<span style="font-style: italic;">Vad är hjärtats tjänst? Det är bön</span>." (<span style="font-style: italic;">Sifre D'varim</span> 41). Bönens antal är inte biblisk, bönens form är inte biblisk, och bönen har ingen bibliskt fastställd tidpunkt. Därför är kvinnor och slavar förpliktade att be eftersom detta är ett positivt bud utan tid, men plikten är denna: en person ska böna och be varje dag och förtälja den Heliges lov, och efteråt lägga fram sina behov som en efterfrågan och petition, och därefter ge pris och tack till Gud för det goda Han bestått henne, varje person efter förmåga.</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Hilchot Tefilla</span> 1:1-2, men se även <span style="font-style: italic;">Sefer haMitzvot, mitzvot ose</span> (positiva bud) 5 och 10<br /></div><br />Vidare säger Maimonides uttryckligen (<span style="font-style: italic;">Hilchot Tefilla</span> 6:10): "<span style="font-style: italic;">Kvinnor, slavar och minderåriga är förpliktade till bön och den man som är undantagen från Sh'ma är undantagen från bön</span>."<br />Maimonides menar att bönen och trosbekännelsen hänger ihop och menar även att bönen är ett bibliskt bud men försedd med en rabbinsk struktur. Om båda könen är förpliktade att be, är båda förpliktade att be samma bön, eller uppfyller kvinnor budet på ett sätt och män det på ett annat?<br />En av dagens ledande israeliska halachister, Ovadia Yosef, menar att Maimonides här fastställer att kvinnor är förpliktade att be, men inte att be den rabbinskt fastslagna bönen (Responsa <span style="font-style: italic;">Yabia</span>, <span style="font-style: italic;">Omer</span> VI <span style="font-style: italic;">Orach Chaim</span> #17.). Så länge de säger någon typ av bön under dagen har de enligt honom uppfyllt sin plikt, men denna läsning är av många anledningar mycket svag, och något Tucker och Rosenberg effektivt avskriver i sitt <span style="font-style: italic;">responsum</span> (sid 9-10).<br />Ovadia Yosef tar dessutom inte hänsyn till en av den tyngsta juridiska auktoriteterna, Yosef Karos (1488-1575) <span>lagkodex</span><span style="font-style: italic;"> </span><span style="font-style: italic;">Shulchan Aruch</span>, som menar att Maimonides ser såväl män som kvinnor som förpliktade till den rabbinskt utformade amidan.<br /><br />På andra sidan tolkningsskranket har vi Rashi, Nachmanides (Polemik mot <span style="font-style: italic;">Sefer haMitzvot, mitzvot ose</span> 5) och flertalet av medeltidens stora rabbiner, men jag tänker här enbart fokusera på Rashi, som i sin kommentar till <span style="font-style: italic;">B'rachot</span> 20a menar att bön inte alls är bibliskt påbjudet, utan helt och hållet rabbinskt och att anledningen till att kvinnor och män är jämlikt förpliktade till bön är att den är ett rop på nåd, vilket alla människor är i behov av:<br /><blockquote>Och de är förpliktade att be, eftersom bön är (ett rop på) nåd, och det är från rabbinerna som fastställde det även för kvinnor och för att undervisa barn.</blockquote>Han hävdar uttryckligen, i samma kommentar: "<span style="font-style: italic;">Det är inte ett bibliskt bud</span>". Han menar, till skillnad från Maimonides, att det inte finns någon biblisk kärna till bönen som rabbinerna sedan formaliserat utan att innehåll, form och förpliktande natur helt är <span style="font-style: italic;">deRabbanan</span>, rabbinskt fastställd. För majoriteten av de medeltida rabbinerna, som höll med Rashi och Nachmanides, var Ovadia Yosefs resonemang att kvinnor och män är förpliktade till olika typer av bön, kvinnor till den bibliska och icke fastställda och män till den rabbinskt strukturerade och tidsbestämda, en omöjlighet - det fanns bara en typ av bön, den rabbinskt utformade amidan, och när de klassiska texterna talar om kvinnors plikt att be är det givetvis den dagliga, strukturerade bönen som omtalas. För att sammanfatta menar alltså Maimonides att bön är generellt påbjudet <span style="font-style: italic;">deOraita </span>och gäller såväl män som kvinnor, då den inte är tidsbestämd och när rabbinerna lade till sitt "skikt" till bönebudet genom amidans struktur, behöll förpliktelsen sin status för såväl män som kvinnor.<br />Rashi, Nachmanides och andra menar istället att bön inte alls är <span style="font-style: italic;">deOraita </span>utan helt och hållet <span style="font-style: italic;">deRabbanan</span> och dess struktur (amidan) med tre dagliga recitationer är vad Mishna talar om då den säger att män och kvinnor är jämlikt förpliktade till bön (vilket också är troligt, eftersom amidan var utformad under tannaitisk tid, då Mishna sammanställdes och terminologin <span style="font-style: italic;">tefilla</span>[bön]= <span style="font-style: italic;">amida</span> redan fanns i bruk).<br /><br />När då den senare <span style="font-style: italic;">Shulchan Aruch</span>, den kanske viktigaste lagkodexen för såväl ashkenaziska som sefardiska judar, behandlar bönebudet säger den:<br /><blockquote>Och kvinnor och slavar, trots att de är undantagna från <span style="font-style: italic;">Sh'ma</span>utropet är förpliktade att be, eftersom detta är ett positivt bud utan fastställd tid.</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Shulchan Aruch</span>, <span style="font-style: italic;">Orach Chaim</span> 106:1<br /></div><br />Så, om då alla de viktigaste källorna säger att män och kvinnor båda är jämlikt förpliktade att be amidan tre gånger dagligen - vilket innebär att kvinnor kan räknas in i minjan och även, om vi behandlar de två mindre problemen nämnda ovan med <span style="font-style: italic;">qol isha</span> och <span style="font-style: italic;">kevod hatzibbur</span>, agera <span style="font-style: italic;">shlichot tzibbur</span> åt den, åtminstone för den viktigaste delen, nämligen amidan, även om <span style="font-style: italic;">Sh'ma</span> är en delvis annan fråga - varför behöver vi då idag kämpa med näbbar och klor för kvinnors rätt att delta fullt ut i minjan? Att en minjan ska utgöras av tio <span style="font-style: italic;">män </span>sägs dessutom inte tydligt i någon lagtext före <span style="font-style: italic;">Shulchan Aruch</span><span style="font-style: italic;"> </span><span> ("עשרה זכרים",</span><span> </span><span style="font-style: italic;">Orach Chaim</span> 55:1), även om detta knappast kan användas som argument för att inkludera kvinnor i den offentliga gudstjänsten idag.<br />Men om kvinnor och män är jämlikt förpliktade att be och kvinnor således, i lika hög utsträckning som män inte bara är <span style="font-style: italic;">tillåtna</span>, utan även <span style="font-style: italic;">befallda</span>, att delta i den offentliga gudstjänsten för att hjälpa en bönegrupp att uppnå antalet tio så att en fullödig gudstjänst kan hållas, hur kommer det sig då att de i majoriteten av dagens ortodoxa och ett mindre antal konservativa synagogor inte ens räknas till minjan och helt tydligt <span style="font-style: italic;">avråds</span> från att delta i den fastställda offentliga bönen?<br />Varför måste <span style="font-style: italic;">The Committee on Jewish Law and Standards</span>, den amerikanska konservativa rörelsens juridiska organ, ta till det tyngsta vapnet i den rabbinska arsenalen och 1973 utfärda en <span style="font-style: italic;">takana</span>, det vill säga att utnyttja traditionens auktoritet till att skriva en helt ny lag utan bibliska eller talmudiska prejudikat? (ett tilltag jag för övrigt ser ganska stora problem i att de gjorde, men det är en annan historia)<br /><br />Svaret hittar vi i i den process som inleddes i lagtexten <span style="font-style: italic;">Magen Avraham</span>, skriven 1671, som kommenterar <span style="font-style: italic;">Shulchan Aruch</span> med:<br /><blockquote>Ett positivt bud. Så skriver Rambam (Maimonides), som tänker att bön är ett positivt bibliskt bud, som det står skrivet "<span style="font-style: italic;">Och tjänar </span>(Herren)<span style="font-style: italic;"> av hela ert hjärta</span>" (5 Mos 11:13). Men bibliskt är det nog att säga en bön om dagen, enligt vilken formulering man vill. Därför har de flesta kvinnor idag inte vanan att be regelbundet, eftersom de direkt efter att ha tvättat händerna på morgonen säger några petitioner, och det är nog, enligt bibeln, och det är möjligt att rabbinerna inte utökade budet mer än så. Men Ramban (Nachmanides) menar att bön är rabbinsk, och detta är den position de flesta lagauktoriteter tar.</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Magen Avraham</span> på <span style="font-style: italic;">Orach Chaim</span> 106:2<br /></div><br />Detta är grunden för en senare utveckling som menar att kvinnor bara är bundna av den "bibliska delen" av bönebudet, medan män är bundna av både den bibliska och den rabbinska komponenten. <span style="font-style: italic;">Magen Avraham</span>s försiktiga fundering ("<span style="font-style: italic;">det är möjligt att rabbinerna inte utökade budet mer än så</span>") har i praktiken lett till att kvinnor idag i den ortodoxa världen inte bara i praktiken sällan leder gudstjänster utan att de rentav är förbjudna därtill, då de inte ses som jämlikt förpliktade att be, eftersom männen har en biblisk och en rabbinsk förpliktelse medan kvinnorna bara har en biblisk och den juridiska statusen således inte är identisk. Detta gör att de dels inte kan räknas in i minjan, och dels inte kan agera <span style="font-style: italic;">shlichot tzibbur</span>.<br /><span style="font-style: italic;"><br />Magen Avraham</span> (även beteckningen för bokens författare, Avraham Gombiner) beskriver dock enbart en praktisk verklighet där kvinnor inte ber sina dagliga böner, och i enlighet med sedvandlig rabbinsk praktik försöker han att inte peka ut dem som syndare, utan snarare öppna upp för hur deras agerande kan ursäktas. Han undantar inte kvinnor från böneplikten, väl medveten om Maimonides uttalande i<span style="font-style: italic;"> Hilchot Tefilla</span> 6:10, men han håller med Maimonides, som i det här fallet är en <span style="font-style: italic;">minoritetsposition</span>, om att där finns en biblisk kärna och ett rabbinskt utförande, och att kvinnorna i hans tid och plats mycket riktigt enligt denna logik uppfyller det bibliska budet genom sina personliga morgonböner. Han säger inte att "<span style="font-style: italic;">det är nog att säga en bön om dagen, enligt vilken formulering man vill</span>" utan "<span style="font-style: italic;">men</span> bibliskt <span style="font-style: italic;">är det nog att säga en bön om dagen, enligt vilken formulering man vill</span>". Han påpekar endast att kvinnorna uppfyller åtminstone den delen, och leker sedan med tanken att det kanske räcker för att uppfylla hela budet, men drar aldrig saken till sin spets, medveten om att det inte bara vore radikalt enligt den maimonideanska hållningen utan även att Maimonides i sig inte är den normerande auktoriteten i denna fråga, eftersom judisk lag alltid avgörs av majoritetspositionen.<br /><br />Snarast försöker han försvara de kvinnor han har runt omkring sig och menar att de åtminstone uppfyller budet <span style="font-style: italic;">deOraita</span>, och att vad de gör kanske också är rabbinskt acceptabelt.<br />Det finns dock inga som helst prejudikat vad gäller en sådan position, vare sig i fallet majoritetspositionen att det bara finns en typ av bön eller minoritetspositionen att bön har två komponenter, en <span style="font-style: italic;">deOraita</span> och en <span style="font-style: italic;">deRabbanan</span>.<br /><span style="font-style: italic;">Magen Avraham</span> menar dock även att hela Maimonides hållning är juridiskt ogiltig och att där inte finns något utrymme i normerande judisk lag för att anta honom, och därmed försvinner hela grundantagandet som skulle kunna särskilja kvinnors bön från mäns. Han säger själv senare att lagen håller med Nachmanides och inte Maimonides, kring frågan hur kvinnor bör avsluta sabbaten, då de flesta av dem inte säger kvällsbönen i vilken välsignelsen för det ingår.<br />Den för ashkenaziska judar viktigaste kommentatorn på <span style="font-style: italic;">Shulchan Aruch</span>, den polske rabbinen Moses Isserles (1520-1572), skriver:<br /><blockquote>Och man ska också lära kvinnor som inte gör <span style="font-style: italic;">havdala</span> (avslutar sabbaten) <span>i amidan att säga</span> (välsignelsen) "<span style="font-style: italic;">som skiljer heligt från vanligt</span>" <span>innan de utför några</span> (enligt sabbatslagarna) <span>förbjudna sysslor</span>.</blockquote><div style="text-align: right;"><span style="font-style: italic;">- HaMapa</span> på <span style="font-style: italic;">Orach Chaim</span> 299:10<br /></div><br />Här säger <span style="font-style: italic;">Magen Avraham</span> (a.a. 16) tydligt:<br /><blockquote>De som inte gör <span style="font-style: italic;">havdala</span>. <span>Trots att de är förpliktade att be amidan, som det står skrivet i</span> <span style="font-style: italic;">siman</span> <span>106 </span>(den tidigare kommentaren på 106:2)<span>, har många för vana att inte be i slutet av sabbaten. Kanske är det för att kvällsbönen är frivillig, förutom att judarna själva tagit på sig den som förpliktande, och kvinnor kanske aldrig tog på sig själva att be i slutet av sabbaten</span>.</blockquote>Här blir det tydligare att <span style="font-style: italic;">Magen Avraham</span> inte försöker ändra lagen, utan utforskar vägar att försvara kvinnors fromhetsliv, i det här fallet, till skillnad från 106:2, genom att spekulera i om kvällsbönen (som enligt alla rabbinska källor är en bön judarna frivilligt tog på sig och som inte har någon biblisk grund alls, eftersom den inte motsvarar något tempeloffer) kanske är valfri. Han fastställer dock tydligt att "<span style="font-style: italic;">de är förpliktigade att be amidan</span>", vilket ger oss ett tydligt lagbeslut: även i denna text, som vissa rabbiner senare sett som grunden för det könsuppdelade systemet, ser vi ett tydligt uttalande att kvinnor <span style="font-style: italic;">är </span>jämlikt förpliktade att be den rabbinskt utformade amidan.<br />Ändå har ett par kommentatorer därefter tagit upp just denna tråd, en från 1753:<br /><blockquote>Enligt detta har en (halachisk) mildhet uppstått bland kvinnor som innebär att det räcker med en gång om dagen</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">P'ri Megadim</span>, <span style="font-style: italic;">Eshel Abraham</span> 106:2<br /></div><br />Och en annan, <span style="font-style: italic;">Aruch haShulchan</span>, skriven av rabbi Yechiel Michel Epstein (1829-1908):<br /><blockquote>Enligt detta kan man med stora svårigheter försvara det faktum att våra kvinnor inte är noggranna vad gäller alla tre böner, i enlighet med Rashi och Tosafot (medeltida talmudister), men enligt Rif (rabbi Isak ben Jakob Alfasi haKohen, 1013-1103) och Rambam kan man förstå det.</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Aruch haShulchan</span> på <span style="font-style: italic;">Orach Chaim</span> 106:7<br /></div><br />Vi kan här se en utveckling som ledde fram till en anpassning till en social verksamhet - vilket är en självklarhet i rabbinsk lag - men även rabbi Adin Steinsaltz, en av dagens mest inflytelserika ortodoxa talmudister, skriver:<br /><blockquote>Därför, trots att förpliktelsen att be för kvinnor aldrig formellt upphävdes, insåg de lärde att ett strikt påläggande av obligatoriska böner skulle bli överdrivet tungt för dem. En kvinna som tar hand om sina hushållsbestyr, och mer därtill - om sina barns uppfostran och utbildning - kan ses som att hon utför ett pågående bud och därför - i likhet med alla som är upptagna med utförandet av ett bud - undantas andra (<span style="font-style: italic;">Sukka</span> 26a).<br /></blockquote> <div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">HaSiddur vehaTefilla, A Guide to Jewish Prayer</span>, 1994, Schocken, sid 29<br /></div><br />Även här är det den reella verkligheten som styr men man frågar sig då hur det ortodoxa etablissemanget kan se mellan fingrarna på alla de ogifta kvinnor, och kvinnor som lever med män där de delar på ansvaret för barnen, som inte ber de dagliga bönerna. En man som hålls upptagen av de plikter och bördor barnuppfostran innebär skulle förstås också kunna ses som upptagen med ett annat bud, men man skulle knappast göra något undantag för honom när barnen var borta eller utflugna. Hur kan man då göra detsamma vad gäller kvinnor?<br />Om vi ser att kvinnor och män är jämlikt förpliktade att be och att kvinnor idag i högre utsträckning än på Gombiners och Epsteins tid vill medverka i det synagogala livet; be, leda gudstjänst och räknas in i minjan - hur kan man då hålla dem borta från ett bud de inte bara har rätt till, utan till och med är skyldiga att utföra?<br />Och, om man nu ser det som att kvinnor fått ett undantag, <span style="font-style: italic;">de facto</span> om än inte formellt, kan man inom judendomen i nästan alla lägen vara s.k. <span style="font-style: italic;">machmir</span>, gå utöver lagens bokstav. Så, om en kvinna vill göra mer än hon behöver, hur kan man hindra henne i det, när hon t.ex. kan få vara <span style="font-style: italic;">machmir</span> kring hur hon ska klä sig?<br /><br />När den sociala kontext i vilken de rabbinska försvaren för kvinnans "bristande fromhet" ändrats, är det då inte dags att släppa denna <span style="font-style: italic;">minhag</span>, denna tradition sprungen ur kulturella omständigheter snarare än rabbinsk argumenation, och gå tillbaka till den ursprungliga juridiska grunden i enlighet med principen om <span style="font-style: italic;">Yeridat haDorot,</span> att en lag har mer auktoritet ju äldre den är, och sluta försöka bortse från den samlade rabbinska tyngden av <span style="font-style: italic;">Magen Avraham</span>, <span style="font-style: italic;">Shulchan Aruch</span>, Rashi, Nachmanides, Maimonides, Talmud och Mishna - med andra ord, i stort sett samtliga större auktoriteter?<br /><br />Man kan dessutom inte bortse från den verklighet som en gång fick dessa lagar att framträda, och som nu ändrats - i Stockholms stora synagoga, där jag är aktiv, har vi en egalitär minjan där kvinnor räknas och kan agera<span style="font-style: italic;"> shlichot tzibbur</span>, och detta innebär också att <span style="font-style: italic;">kvinnor dyker upp</span>. När kvinnor ges chansen att be på lika villkor som män och känner sig bekväma vid det, blir bönen ett bud som faktiskt även uppfylls.<br />Mitt argument i debatten, även om det finns många fler, är alltså att kvinnors förpliktelse att be, och därmed deras fulla deltagande i gudstjänsten och i minjan, inte är ett "nytt påfund" utan att det är ett tillbakavridande av klockan, något som givetvis bör göras med respekt för de kvinnor som är vana vid systemet som det fungerar nu och inte försöker tvinga dem att delta i minjan, eftersom den sociala verklighet ovan nämnda källor beskriver faktiskt gäller än idag för vissa. Jag anser personligen att det även är vår uppgift att som samhällsmedborgare ändra på den verkligheten, men det får stå utanför den rent halachiska argumentationen.<br /><br />Det är på detta sätt jag också kan svara på Ross' fundering ovan, hur man kan upprätthålla det juridiska systemets integritet och samtidigt ta hänsyn till samhället runtomkring, och i dessa fall är prejudikaten så starka att vi inte ens behöver oroa oss över upprätthållandet av systemets auktoritet - snarast är det i dagsläget, om jag får överdriva något, som halachans integritet hotas och balansen mellan gudomlig lag och mänskliga sociala förhållanden rubbats.<br />Nu önskar jag, efter detta kanske överdrivet långa inlägg, en stärkande och frimodig 8 mars.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-28252486330009190632010-03-07T13:40:00.005+01:002010-03-07T15:01:02.814+01:00Exegetiska metoder IIISom sista del i min korta utflykt i den rabbinska traditionens metoder kommer här ytterligare ett par exegetiska verktyg, här samlade under ett kanske något respektlöst betecknat paraply:<br /><br />5. Ordlekar. En viktig del av judisk exeges är att hantera själva orden.<br />Jag har tidigare tagit upp <span style="font-style: italic;">gematria </span>(att varje bokstav i det hebreiska alfabetet även är ett tal och att de ord som delar talvärde även i någon mån delar betydelse), <span style="font-style: italic;">atbash</span> (att byta ut bokstäver i ett ord enligt mönstret: alfabetets första bokstav mot dess sista, dess näst första mot dess näst sista, etc.) och så få fram nya ord som låg "inbäddade" i det lästa ordet. Men där finns så många fler: eftersom hebreiskan enbart består av konsonanter kan man t.ex. fylla på bibelord med andra vokaler än de gängse. Så kan konsonanterna STN på svenska bli "sten", "Stina", "Satan", "Östen", "soten", "se Tuna", osv.<br />Ett annat vanligt är att göra anagram av ord, genom att kasta om deras bokstäver, eller att göra ett <span style="font-style: italic;">notarikon</span>, det vill säga att ta de första eller sista bokstäverna i en fras och slå ihop dem till ett ord.<br />För att ge några exempel på sådana metoder ska jag här visa en vokalisering, ett <span style="font-style: italic;">notarikon</span> och ett anagrambildande:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Rabbi Eleazar sade i rav Chaninas namn: "De visa lärjungarna</span> (de Toralärde) <span style="font-style: italic;">ökar freden i världen, som det sägs: </span>'Och alla dina barn (<span style="font-style: italic;">banayich</span>) ska undervisas av Herren, i fred och välgång ska dina barn leva (Jes 54:13)'. <span style="font-style: italic;">Läs inte</span> 'banayich', <span style="font-style: italic;">dina barn</span> (båda gångerna), <span style="font-style: italic;">utan</span> 'bonayich', <span style="font-style: italic;">dina byggare"</span></blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">B’rachot</span> 64a<br /></div><br />I enlighet med det rabbinska antagandet att det inte finns några onödiga upprepningar i Toran utan att dess uttryck är precist och felfritt, läser här rabbi Eleazar att det andra omnämnandet av "dina barn" inte handlar om barn utan byggare, vilket man får fram genom att vokalisera ordet annorlunda, och då lyder versen alltså: "<span style="font-style: italic;">Och alla dina barn ska undervisas av Herren, i fred och välgång ska dina byggare</span> (de Toralärde) <span style="font-style: italic;">leva</span>."<br /><br />I Esters bok som vi nyligen läste i synagogorna, känd för att inte innehålla Guds namn, kan man i berättelsens själva vändpunkt, genom <span style="font-style: italic;">notarikon</span> ändå finna en subtil pekare i riktning mot Gud: när drottning Ester överlistat den mordiske Haman och avslöjat honom inför kungen sägs det (Est 7:7):<br />"<span style="font-style: italic;">Kungen reste sig i sin vrede från vinfesten</span> (och gick ut i) <span style="font-style: italic;">palatsträdgården, och Haman stannade för att bönfalla drottning Ester om sin själ, ty han såg<span style="font-weight: bold;"> att kungen bestämt sig</span> för att döda honom</span>."<br />Ser vi till hebreiskan, כי כלתה אליו הרעה, <span style="font-style: italic;">ki chal'ta</span><span>(h)</span><span style="font-style: italic;"> elav hara'a</span>(h), kan vi notera en sak: i slutet av dessa fyra ord finner vi i det första י (j/i), ה (h), ו (v) och slutligen ה (h) igen: יהו-ה, Guds namn. Detta har setts som ett tecken på Guds "osynliga finger" i Esters drama, där han annars lyser med sin frånvaro.<br /><br />Ett sista exempel här får bli hur man i traditionen hanterat anagram:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Bokstäverna i ordet för </span>'i begynnelsen' (בראשית, <span style="font-style: italic;">bereshit</span>) <span style="font-style: italic;">kan så bli omflyttade till att stava ut:</span> 'den första (dagen) i (månaden) <span style="font-style: italic;">Tishrei</span>' (בא תשרי, <span style="font-style: italic;">beAlef Tishrei</span>)</blockquote><div style="text-align: right;"><span style="font-style: italic;">Likutei Tora</span> på <span style="font-style: italic;">parashat Bereshit</span><br /></div><br />I den judiska tideräkningen skapades världen den 25 <span style="font-style: italic;">Elul</span>, på hösten, men eftersom människan inte skapades förrän den sjätte dagen kan man "datera" människans skapelse till den 1 <span style="font-style: italic;">Tishrei</span>, till <span style="font-style: italic;">Rosh HaShana</span>, det judiska nyåret som tillsammans med den påföljande <span style="font-style: italic;">Yom Kippur</span>, Försoningsdagen, utgör årshjulets klimax. Man kan se detta anagram som ett uttryck för den starka antropiska princip man finner i talmudismen, och i den senare kabbalan (<span style="font-style: italic;">Likutei Tora</span> är en luriansk-kabbalistisk text): "<span style="font-style: italic;">Allt i universum kom till enbart för människans skull, och alla skapade ting fortsätter existera enbart för hans skull</span>" (<span style="font-style: italic;">Zohar</span> 3:48a) och "<span style="font-style: italic;">Hela universum kom till enbart för den gudfruktiges skull</span>" (<span style="font-style: italic;">b'rachot</span> 6a).<br />Inbyggt i bibelns första ord, <span style="font-style: italic;">bereshit</span>, i begynnelsen, tycks då människans skapelsedag finnas gömt, för att visa att bibelns berättelse är en riktad till människan, för att lära henne någonting och hjälpa henne på det fromma livets väg som Talmud talar om.<br /><br />Den rabbinska traditionen har som nämnt en oräknelig mängd andra sätt att hantera texten på, somliga grammatiska, andra matematiska, ytterligare andra rent visuella, och exegetik och lingvistik flyter ständigt ihop i den judiska bibelläsningen. Nu har jag dock gått igenom några exempel för att ge en bild av hur judar hanterat den bibliska texten, och även om jag hoppas kunna skriva ett inlägg om de antaganden som ligger till botten för den judiska exegetiken tänker jag inte låta den här serien av inlägg fortsätta, av den enkla anledning att den skulle kunna bli hur lång som helst och jag redan tagit upp många av de viktigare (men i vissa fall bara <span style="font-style: italic;">roligare</span>) metoderna.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-82392466416655808672010-02-19T16:07:00.002+01:002010-02-22T12:05:37.374+01:00Exegetiska metoder III <a href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2010/02/exegetiska-metoder-i.html">förra inlägget</a> började jag ta upp några av de traditionella verktyg som återfinns i den rabbinska verktygslådan, och tänkte här fortsätta med ytterligare två, innan shabat faller på.<br /><br />3. <span style="font-style: italic;">Gezera shava</span>, ordanalogi. Denna metod, den andra av de tretton halachisk-exegetiska principer rabbi Yishmael räknar upp i sin <span style="font-style: italic;">baraita</span> är rent strikt enbart applicerbar på juridiska fall, alltså då man läser Tora för att fastställa en lag. Den har dock läckt över i aggadiska, alltså homiletiska och teologiska, läsningar också och är en stapelvara i midrash.<br />Logiken bakom <span style="font-style: italic;">gezera shava </span>är att man, då Tora använder samma (vanligen ovanliga sådana) ord eller uttryck i två olika textstycken, kan koppla ihop dem så att den information som ges i det ena fallet även kan appliceras på analogin. Båda textstyckena kan ta del av det andra styckets kontext. Jag ska ge ett exempel på när två identiska termer ger upphov till ett fastställande av den bibliska tideräkningen, och därmed även av den judiska kalendern:<br /><blockquote>"Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen (ביום הזה, <span style="font-style: italic;">bayom haze</span>), kom de till Sinaiöknen" (2 Mos 19:1). "Just den dagen" <span style="font-style: italic;">- användandet av frasen</span> הזה, <span style="font-style: italic;">haze, </span>"just den" <span style="font-style: italic;">återfinns också i ett annat sammanhang:</span> "Just denna (הזה, <span style="font-style: italic;">haze</span>) månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad"(2 Mos 12:2). <span style="font-style: italic;">Här, liksom i det andra fallet, handlar det därför om månadens första dag - från detta kan vi dra slutsatsen att det är på själva nymånesdagen de gick ut i Sinaiöknen.</span></blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Shabbat</span> 86b<br /></div><br />De kontexter de olika termerna (i det här fallet הזה, <span style="font-style: italic;">haze</span>) befinner sig i behöver inte ha något med själva termen att göra för att kunna projiceras över på dess tvilling. Termen laddas istället med den mening som från början tillhörde tvillingen, men som genom ordlikheten nu befinner sig i en intertextuell relation där plötsligt inget av de båda styckena står för sig själva. Nyckeltermen, i det här fallet det för kalenderräkningen helt irrelevanta הזה, <span style="font-style: italic;">haze</span>, får nu en betydelse via den språkliga bryggan, som kan uppstå enbart på grund av denna princip.<br /><br />4. <span style="font-style: italic;">Peticha</span>/<span style="font-style: italic;">petichta</span>, öppning. Den homiletiska metoden att ställa upp en s.k. petichta, är en av de allra vanligaste, såvitt jag kan avgöra t.o.m. vanligare än att formulera en mashal.<br />Vad en peticha (och nu talar jag om textpetichot och inte Tanchumas <span style="font-style: italic;">yelam'deinu</span>-öppningar, för den mer bevandrade) är återfinns redan i beteckningen: en peticha är en öppning eller en utgångspunkt, ett citat som inleder en midrash. Den är nästan alltid hämtad ur en bibelbok, och projiceras över på en vanligen mycket kort perikop: midrashisten arbetar sig sedan från den till sin måltext (en midrash är ändå vanligen en kommentar på en text) och upprättar en länk mellan de två. Vanligen handlar det mesta av diskussionen i en given midrash om peticha-texten, och inte själva den måltext som midrashen behandlar, men så, förr eller senare, slås de alltid ihop. Detta är dock inte nödvändigtvis gjort på så sätt att man genom den ena texten kan förstå den andra, och någon egentlig intertextuell relation behöver inte finnas mellan dem - istället ger petichan en kommentator något att utgå från, och så associerar han fritt tills han når sin måltext, utan att de egentligen behöver ha mer med varandra att göra än hans egna tankebanor.<br />Jag avslutar det här inlägget med ett exempel på en sådan midrash i vilken vi ser midrashisten arbeta sig från en vers till en annan (exempelmidrashen är dock kraftigt nedkortad, och vald med omsorg för att inte bli alltför förvirrande):<br /><blockquote>Måltext: 1 Mos 8:15-16: "Då sade Gud till Noa: Gå ut från arken"<br /><span style="font-style: italic;">Denna text har att göra med:</span> "För mig ut ur mitt fängelse" (Ps 142:8 - detta är vår peticha). (Den här versen) <span style="font-style: italic;">talar om Noak när han var i arken. Noak sade till den Helige:</span> "För mig ut ur mitt fängelse" (Ps 142:8), <span style="font-style: italic;">för han var fängslad där. Rabbi Levi sade: Under hela de tolv månader som Noak var i arken fick varken han eller hans barn en blund i ögonen eftersom de var ansvariga för att utfodra boskapen och de vilda djuren...</span> <span style="font-style: italic;">Rabbi Juda bar Il'ya sade: Om jag hade varit där hade jag själv brutit mig ut ur arken för att ta mig därifrån.</span><br />"Vattnet fortsatte hela tiden att minska, och när den tionde månaden kom, på första dagen i månaden, blev bergens toppar synliga" (1 Mos 8:5), <span style="font-style: italic;">men Noak gick inte ut därifrån. Istället väntade han i arken på att få tillstånd av Honom</span> (Gud). <span style="font-style: italic;">Den Helige sade till honom: Vill du ha tillåtelse? </span>"Gå ut från arken" (1 Mos 8:16)</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Tanchuma</span>, 2 Mos 8:15, II</div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-54715572530673721802010-02-18T12:59:00.005+01:002010-02-18T19:05:20.789+01:00Reb Zalman om förbundSom första inlägg med något annat än text lägger jag upp ett videoklipp jag just hittade med reb Zalman Shachter Shalomi, en gammal liberalchassid som hjälpt mig otroligt mycket i min andliga resa, både när jag hållit med honom och när jag inte gjort det. Jag har inte haft mer än ytlig kontakt med honom själv, men han var en av de människor som fick mig att se det vackra i <span style="font-style: italic;">b'rit mila</span>, omskärelsebudet, och hans bok "<span style="font-style: italic;">Jewish With Feeling</span>" är, sin ibland chassidiskt hippieartade känsla till trots, väldigt inspirerande läsning.<br />Det här korta klippet var, även det, en fin vardagsklokhet jag nyligen stötte på:<br /><object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/7ctACFm1gnw&hl=sv_SE&fs=1&"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allowscriptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/7ctACFm1gnw&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-48398386086270918422010-02-18T10:45:00.008+01:002010-02-18T18:53:36.197+01:00Exegetiska metoder II det här inlägget, och antagligen ett par till, hade jag tänkt ställa upp ett par av de hermeneutiska verktyg den rabbinska traditionen använder för att handskas med texter, och avslöja några av de principer som rör sig bakom den judiska läsningen. Först och främst ska jag här säga att det här bara är en bråkdel av de metoder som finns - man säger att en läsning i syfte att finna<span style="font-style: italic;"> halacha</span> (judisk lag) har tretton principer (rabbi Yishmaels <span style="font-style: italic;">baraita</span>) och en läsning i syfte att finna <span style="font-style: italic;">aggada </span>(teologi, berättelser, etik, etc.) har trettiotvå (rabbi Eliezer ben Yosei galiléns<span style="font-style: italic;"> baraita</span>), men i praktiken finns där många, många fler. Det här blir alltså bara ett ytligt dopp i den muntliga Torans hav. I detta inlägg börjar vi med två exegetiska metoder, varav den första är:<br /><br />1. <span style="font-style: italic;">Mashal</span><span>, liknelse</span><span style="font-style: italic;">.</span> En mashal är ett vanligt tolkningsverktyg som även kristna kan känna igen, eftersom exempel på meshalim finns i evangelierna (liknelsen om sådden, om den förlorade sonen, etc.). En mashal är en allegorisk berättelse vars syfte är att kasta nytt ljus på en text. Att säga att en mashal är en allegori på det sätt t.ex. Origenes använde ordet, är dock vanligen missvisande: en klassisk kristen allegori syftar vanligen till att belysa en perikop, en måltext, med omskrivningar för att tränga djupare in i texten, att finna dess "inre" mening. En judisk allegori rör sig dock inte "vertikalt", utan "horisontellt" - den ställer mashalen, liknelsen, och den valda texten bredvid varandra, inte för att gräva djupare i en perikop, utan för att belysa den från en ny vinkel. Därför kan man i midrashsamlingar vanligen finna en hel hög olika meshalim på samma vers, alla med nya infallsvinklar.<br />Ett exempel, angående Kains mord på sin bror Abel och versen "<span style="font-style: italic;">Herren sade: 'Vad har du gjort? Din bros blod ropar till mig från marken</span>'" (1 Mos 4:10):<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Rabbi Shimon bar Yochai sade: Det är svårt att säga detta och munnen kan inte säga det öppet. Tänk på två atleter som brottas framför en kung; om kungen så hade önskat kunde han ha skiljt dem åt. Men det ville han inte, och den ene besegrade den andre och dödade honom, och han</span> (offret) <span style="font-style: italic;">skrek</span> (innan han dog):<span style="font-style: italic;"> </span><span style="font-style: italic;">"Låt mitt fall framläggas för kungen!" Och så:</span> "Din brors blod ropar till mig."</blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Bereshit Rabba</span> 9<br /></div><br />Vad som händer här är att Gud framställs som en romersk guvernör (vanligen innebär de tidiga rabbinska, s.k. <span style="font-style: italic;">tannaitiska</span>, kungaliknelserna en caesaraktig gestalt, eller en guvernör) som ser två gladiatorer brottas, med makten att skilja dem åt. Abels blod som ropar tolkas i ljuset av denna mashal som ett anklagande, där Abel beskyller Gud för att inte ha stoppat dem. Men detta är bara en av de många tolkningar som finns på just den versen, och den försöker egentligen inte tillföra någon "sann" tolkning av den. På så sätt kan en mashal inte jämföras med en hellenistiskt inspirerad allegori, eftersom <span style="font-style: italic;">Chazal</span> inte delade platonismens världsbild där en idé och dess faktiska uttryck kunde ligga olika långt från varandra: kropp och själ, idé och materia, faktisk mening och läst tolkning. <span style="font-style: italic;">Chazal</span>, som inte delade upp kropp och själ eller idévärld och materia, hanterade inte heller texten som något med en faktisk, enhetlig sanning som skulle grävas fram. Man kan säga att de saknade den <span style="font-style: italic;">logocentriska </span>världsbild som krävs för en sådan läsning. Mer om detta senare, men nu räcker det att vi konstaterar att en mashal har likheter med en allegori, men inte används på samma sätt som en sådan.<br /><br />2. <span style="font-style: italic;">Chariza</span>, pärlträdning (i brist på bättre översättning). En annan rabbinsk metod, som tydligt visar hur mycket judisk och kristen läsning kan skilja sig åt, är chariza, som går ut på att man kopplar ihop två texter och låter dem stå i ett intertextuellt förhållande, inte för att man genom den ena ska försöka hitta den andras mening - man ställer dem inte i ett förhållande betecknande-betecknad, utan i ett förhållande av betecknande-betecknande. Så används t.ex. hela <span style="font-style: italic;">Shir haShirim</span>, Höga visan, som en mashal till hela <span style="font-style: italic;">Shemot</span>, Andra Mosebok, utan att någon av dem anses vara den egentliga måltexten. En midrash som i viss mån förklarar syftet med denna intertextuella sammankoppling är:<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">Ben Azzai satt och tolkade </span>(ägnade sig åt midrash), <span style="font-style: italic;">och eld var runtom honom. De gick och berättade för rabbi Aqiva: "Rabbi, Ben Azzai sitter och tolkar, och eld är runtom honom."</span><br /><span style="font-style: italic;">Han</span> (rabbi Aqiva) <span style="font-style: italic;">gick till honom</span> (Ben Azzai) <span style="font-style: italic;">och sade till honom: "Jag har hört att du tolkar, och att eld brinner runtom dig."</span><br /><span style="font-style: italic;">Han</span> (Ben Azzai) <span style="font-style: italic;">sade: "Det stämmer."</span><br /><span style="font-style: italic;">Han</span> (Aqiva) <span style="font-style: italic;">sade: "Kanske höll du på med tronvagnens inre kammare</span> (de teosofiska spekulationer som har sitt upphov i Hesekiels vision om tronvagnen)<span style="font-style: italic;">?"</span><br /><span style="font-style: italic;">Han</span> (Ben Azzai) <span style="font-style: italic;">sade: "Nej. Jag satt och kopplade ihop</span> (gjorde <span style="font-style: italic;">chariza </span>med)<span style="font-style: italic;"> ord av Tora, och Toran till Profeterna och Profeterna till Skrifterna, och orden var så strålande/glädjefulla som de var när de gavs från Sinai, och de var lika söta som när de ursprungligen gavs. Gavs de inte ursprungligen i eld, som det står skrivet:</span> 'Och berget brann av eld'<span style="font-style: italic;">?"</span></blockquote><div style="text-align: right;">- <span style="font-style: italic;">Shir haShirim Rabba</span> 42<br /><br /><div style="text-align: left;">Jag avslutar detta inlägg med Daniel Boyarins kommentar på just denna midrash i sin otroligt intressanta bok "<span style="font-style: italic;">Intertextuality and the Reading of Midrash</span>" (sid. 110):<br /><span style="font-style: italic;"></span><blockquote><span style="font-style: italic;">För midrash är korrespondenserna inte mellan sedda ting och deras gömda eller inre meningar, utan mellan texter och de historiska kontexter i vilka de producerades eller berör, eller mellan texter och andra texter, mellan betecknande och betecknande, inte mellan betecknande och betecknad… I midrash är den skrivna texten inte läst genom att återta den muntliga händelsen där den först uttalades som i en logosteologi, men inte heller är läsningsprocessen karaktäriserad av frånvaro som i vissa nutida meningsteorier; snarare är det att återupprepa (både verbalt och mystiskt) den skrivna Toran, som i Ben Azzais underbara upplevelse, att återskapa ett nytt uppenbarelseögonblick.</span></blockquote></div></div>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3207283828455702338.post-7673158598080606082010-02-17T18:48:00.002+01:002010-09-16T21:57:17.305+02:00Åter till välsignelserEtt ämne jag ofta återkommer till är<span style="font-style: italic;"> b’rachot</span>, välsignelser, en av grundstommarna i judisk bön och utlevt vardagsliv. Jag har tidigare tagit upp både <a href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2009/11/valsignelse-over-gud.html">den välsignelse Talmud berättar sägs över Gud</a>, och det faktum att det alltid är <a href="http://templumsalomonis.blogspot.com/2009/12/valsignelsefunderingar.html">Gud eller människan som välsignas</a>.<br />I det här inlägget hade jag tänkt titta närmare på själva strukturen i hur en b’racha formuleras.<br />Jag har påpekat att alla <span style="font-style: italic;">b’rachot</span> inleds med: <span style="font-style: italic;">baruch ata Hashem, elokeinu, melech haolam</span>…, ”du är välsignad, Herre, vår Gud, universums konung…”<br />Hur de sedan fortsätter skiljer sig åt för varja <span style="font-style: italic;">b’racha</span>: ”som ger av sin vishet till dem som fruktar honom” (när man ser en toralärd), ”som i sin nåd bygger upp Jerusalem” (del av bordsbönen), ”som kommer ihåg förbundet, är trogen sitt förbund och står fast vid sitt ord” (när man ser en regnbåge), ”som helgat oss genom sina bud och befallt oss att…” (sägs innan många <span style="font-style: italic;">mitzvot ben adam laMakom</span>).<br /><br />Det finns en grammatisk märklighet här som är tydligare på hebreiska men som syns på svenska i exemplen ovan. Om man tar <span style="font-style: italic;">b’rachan</span> för en toralärd, ”Du är välsignad, Herre, vår Gud, alltets konung, som ger av sin vishet till dem som fruktar honom”, märker man att den inte riktigt lyder som man hade förväntat sig. Det finns ett grammatiskt gupp: den går från andra person, <span style="font-style: italic;">nochach</span>, till tredje person, <span style="font-style: italic;">nistar</span>. Den lyder inte ”Du är välsignad, Herre, vår Gud, alltets konung, som ger av Din vishet till dem som fruktar Dig.”<br />Den går från direkt närhet, <span style="font-style: italic;">nochach</span>, till något mer dolt, <span style="font-style: italic;">nistar</span>.<br />Rabbin Bachaya ben Asher (1276-1340) ger en förklaring till detta: då vi i <span style="font-style: italic;">b’rachans</span> första stycke talar om Gud kan vi ha det mer intima perspektiv <span style="font-style: italic;">nochach</span> innebär – till Guds essens har vi en direkt relation. Så snart vi börjar beskriva konsekvenserna av Guds närvaro i skapelsen, hur han uttrycker sig i kosmos, ”backar” vi dock till <span style="font-style: italic;">nistar</span>. När vi beskriver Gud som skapare, laggivare, förbarmare, gör <span style="font-style: italic;">b’racha</span>formuleringen en poäng av att lägga mer grammatisk distans, för att visa att vi som människor med dessa ord inte kan fånga Guds väsen utan att de bara är mänskliga sätt att försöka förstå honom på (<span style="font-style: italic;">Shulchan shel Arba</span> 1).<br /><br />Den chassidiska rebben Elimelech av Lizhensk (1717-1787) å andra sidan ger formuleringen en mer psykologisk innebörd – enligt honom handlar det hela om den religiösa människans ständigt pågående kamp och strävan i <span style="font-style: italic;">avodat Hashem</span>, tjänande av Herren. Ibland är Gud nära, i det direkta mötet – <span style="font-style: italic;">nochach</span> – men ibland upplevs han som långt borta, eller helt frånvarande – <span style="font-style: italic;">nistar </span>(<span style="font-style: italic;">Noam Elimelech</span> på <span style="font-style: italic;">parashat Bechukotai</span>).<br />Jag vill till detta lägga ytterligare en språklig detalj som Maharalen av Prag (ca. 1525-1609) tar upp: ordet <span style="font-style: italic;">b’racha</span> kommer från stammen ברך bestående av bokstäverna ב, <span style="font-style: italic;">bet</span>, כ, <span style="font-style: italic;">chaf</span> och ר, <span style="font-style: italic;">resh</span>.<br />ב har talvärdet 2, כ talvärdet 20 och ר 200, ett ökande genom det hebreiska alfabetet. Vad denna egenhet innebär förklaras i användandet av ordstammen ברך på ett ställe i Tora (2 Mos 23:25):וברך את־לחמך, <span style="font-style: italic;">uverach et lachmecha</span> – och han kommer att välsigna/öka ditt bröd”. Maharalen pekar på sambandet mellan ”välsigna” och ”öka” – välsignelse är ökandet av något (<span style="font-style: italic;">Tiferet Yisrael </span>34 och <span style="font-style: italic;">Netzach Yisrael</span> 45).<br /><br />Jag vill binda ihop detta med de tidigare kommentatorerna; att <span style="font-style: italic;">b’racha</span>formuleringarna lyder som de gör, inte bara för att påpeka att det finns en strävan där vågorna går fram och tillbaka, utan att man också kommer någonstans – att man ökar det gudomliga i sitt liv genom sin strävan efter självförbättrande, efter att komma närmare Gud. Man ökar välsignelse genom att komma nära välsignelsens källa och som jag nämnt tidigare är judendomen en religion som i belöning för ett väl grävt dike ger dig den större spade.<br />Vi kan i vårt tjänande, <span style="font-style: italic;">avodat Hashem</span>, komma allt närmare Gud, och – med ett bett av mystik här – inte bara Guds yttre manifestationer, utan även Guds väsen, komma allt närmare hans essens.Unknownnoreply@blogger.com0