Det här blir det första inlägget i en serie inlägg där jag försöker utforska vilka olika modeller för bön som finns inom judendomen. Jag kommer i varje inlägg att ställa två olika modeller mot varandra, och i detta första inlägg tänker jag försöka se till de teologiska förklaringarna till bön.
Först och främst vill jag påminna om att Gud aldrig säger åt människan att be till Henom. Jag är medveten om att meningarna kan gå isär här (vissa läser budet att "tjäna" som att be, men jag går på Rashis linje i detta, som menar att Gud aldrig ålägger människan att be). Istället är bön något människan själv svarar med, något som kommer inifrån människan.
Så mycket viktigare då att det verkligen gör det också, att det finns något personligt och meningsfullt i det, vad det nu än kan vara.
Jag tror att jag innan jag går in på Talmud och textanalyser vill starta i en öppnare ände, nämligen med varför man egentligen ber. Redan här upplever jag nämligen en inre konflikt, i syftet med bön. Jag kan förenkla denna konflikt som en mellan de två parterna Maimonides och Zohar.
Den store rationalisten Maimonides menade att de formulerade bönerna givetvis var påbjudna, men att de var en sorts krycka att stödja sin Gudskontemplation på, eftersom många människor finner det svårt att bara befinna sig i kontemplation. Maimonides såg alltså böneformuleringarna som pedagogiska redskap och kunde även tänka sig en dag i framtiden då Gud avskaffat inte bara offer utan även bön (More nevuchim 32:1-2). Ur ett sådant perspektiv är den rituella läsningen av Tora en stund av undervisning och liturgin kring det ett sätt att smycka detta och få tillbedjarna i "rätt stämning".
Zoharförfattaren, å andra sidan, intar en helt annan position. Bön enligt kabbalisterna är inte något pedagogiskt eller symboliskt, utan något performativt och mystikt. Rätt ord är lika viktiga för bön som rätt material och teknik är för en rymdfärja, och därför gjorde man ibland minimala ändringar i siddurn för att få i egna ögon "rätt" antal ord i ett stycke eller rätt ordningsföljd på en serie ord. Där var orden knutna till verkligheter och var i sig något magiskt. I Zohars ögon var ritualerna inte symboliska utan mer - om man får säga så - sakramentala. Ur det perspektivet är läsningen av Tora en mystik anamnes där man återuppför uppenbarelseögonblicket på Sinai och uttagningen av rullen ur den heliga arken en akt med makrokosmiska anknytningar - man spelar upp något högst "verkligt" och riten har inte främst ett pedagogiskt syfte utan finns där för att skapa denna mystika verklighet.
Var står jag mellan dessa poler?
Å ena sidan vänder jag mig mot att religionens roll enbart skulle vara pedagogisk, att lära oss etik och rätt uppförande. Detta tycker jag är ett av modern västerländsk religions akuta problem idag - att etablerade synagogor och kyrkor inte utmanar världen de sitter i utan egentligen bara med ett annat språk försöker lära folk FN:s mänskliga rättigheter och vikten av sammanhållning. Som om de bara vore kvasisocialistiska konklaver med ovanligt mustig men bökig propaganda. Samtidigt som religionens praktiska roll ofta är - och ska vara - pedagogisk och själavårdande så tror jag också att det är det som kommer att ha ihjäl modern judendom om den inte vågar visa att den är mer än en arkaisk upprepning av samhället omkring den.
Å andra sidan tycker jag att den zohariska vägen också är full av mumbo-jumbo och speglar den pythagoreanska filosofi som så tydligt utmärker tidig kabbala. I det perspektivet blir bönerna inte längre böner utan trollformler och vidskepliga ramsor, och kabbala har ofta tippat över i sådant genom åren. Jag har inte det behovet av att besöka häxdoktorn så jag kan inte ställa mig bakom den vägen fullt ut heller, och jag köper inte heller att bön skulle vara någon sorts vetenskap eller som att mina böner inte "funkar" om jag utelämnar något, ungefär som som jag skulle glömma @ i ett mail och därför inte kunna skicka iväg det.
En diskussion som dök upp när jag studerade i Jerusalem var om ljuständningen på sabbatskvällen "skapar" shabat eller om de påminner om den. Hur performativ är egentligen akten? Ser man till de halachiska aspekterna får man dubbla budskap. Å ena sidan: om du tänder ljusen tidigare än den utsatta tiden så tar du på dig shabatlagarna och på så vis skapar du shabat. Å andra sidan: om du istället är i synagogan då så gäller shabatlagarna från och med barechu, böneutropet, och även från den faktiska solnedgången. Så vi får dubbla budskap från halacha: vi kan skapa shabat, men shabat kommer även av sig själv. En av de som satt i gruppen utbrast efter ett tag: "Vi är väl inte kristna heller? Allt det där låter som mässan eller något!"
Människan utför riten och då - pang! - händer på ett verkligt, ontologiskt plan någonting. Det händer kanske inte fysiskt, men på ett annat plan.
Jag kan förstå den invändningen, att judendomen inte har den typen av mysterier och att gudstjänsten vanligen setts som symbolisk. Samtidigt måste man säga orden i gudstjänsten - om man inte åtminstone mimar orden i amidan, huvudbönen, räknas det inte som att man bett alls. Så någon form av verklighet har liturgin ändå.
Konflikten mellan "inre mening" och liturgi hoppas jag kunna gå in på i ett annat inlägg, så jag lämnar det därhän nu och håller mig inom det liturgiska.
För att försöka reda ut mina egna tankar kring det här kan jag genast säga att jag inte köper att judendom bara är pedagogik för att få oss att bete oss som folk - då är den inte mycket mer än en avancerad självhjälpsbok. Jag är inte heller intresserad av att se liturgin som ett i grunden värdelöst medel för att få oss att tänka på Gud.
Samtidigt är jag inte hugad att se tomtar och troll i varje hörn heller. Jag är stolt över judendomens intellektuella tradition och blir alltid sur när jag känner att folk nedgraderar det midrashiska språket till att bli någon sorts helgonlegender när de är något så mycket mer avancerat och finstämt än så. Den sortens fishy "mirakler" som liturgin enligt vissa kristna men även kabbalistiska strömningar tänks orsaka har jag svårt att förlika mig helt med, i alla fall på ett direkt sätt.
Men jag kan också känna: var ska mystik och andlighet få plats om inte just i bön?
Ska även det bara handla om pikanta utsmyckningar och lagrade trevliga associationer? Det är klart att jag måste erkänna att jag inte alltid uppskattar bön för vad det är, utan för att jag just då verkligen saknat att sjunga en viss sång eller just då vill ha talliten på mig. Men jag kan inte vattna ur själva definitionen av bön till att stå där och inte försöka komma i kontakt med det gudomliga.
Och varför ska man annars - på ett mer personligt plan - hålla fast vid ritualerna? Varför inte bara plocka fram en pocketbibel och hålla en liten föreläsning mitt i gudstjänsten istället för det svåra och komplicerade ritualblocket som Toraläsningen innebär?
Jag tycker om tanken på att man i bönen, i språket, kan hoppa i tid och rum. Att man under Pesach verkligen upprepar uttåget ur Egypten, att man under Toraläsningen verkligen återupplever matan Tora, Sinaiteofanin, och att man under kiddush på shabatkvällen till och med finns med vid universums skapelse. Att man kan befinna sig vid Sävhavet (Shirat haYam), i Jerusalems tempel (Halachot Korbanot), i franska Blois (Aleinu), ja till och med med änglarna (Kedusha). Att språket är större än våra positioner och vår tid, att vi i det kan bli större än lokalitet och timlighet.
Betyder det att jag står närmare Zohar? Delvis ja. Men det finns mycket att invända mot där också. Jag återkommer med fler problem snart.
Shavua tov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar