Bakade Gud världen?

Det finns många sätt att se Guds skapelseakt på, och alla ger de nya perspektiv på förhållandet Gud-världen-människan. Där finns arkitekten, planteraren, formaren, drejaren - men också bagaren. Tillåt mig förklara hur, när vi ändå är på ämnet 1 Mos 1.
Det hela börjar med 1 Mos 2:5: "när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den."

Det är tydligt att scenen redan är uppställd; jorden finns, men det saknas en rad viktiga ting på den, däribland människan, och det för att Gud s.a.s. inte "tryckt på startknappen" genom att bevattna marken. I en klassisk bibelläsares ögon finns det ett märkligt upprepande och utelämnande i allt detta (och här lämnar vi för ett ögonblick bibelvetenskapens förklaring att det rör sig om två olika berättelser); varför nämns det inte redan i 1 Mos 1:27, när Gud skapar människan, att Han skapar henne med jorden som material, när det å andra sidan talas om människan två gånger på raken här? Först nämns det att det inte finns någon människa som kan odla jorden, sedan förklaras det att Gud formade människan ur jorden (1 Mos 2:7). Om Tora bara hade velat upplysa oss om att materialet till människan var hämtat ur jorden hade det väl kunnat sägas på samma sätt som: "Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter" (1 Mos 1:24)?
"Jorden skall frambringa människan, skapad till vår avbild," eller något i den stilen. Och varför är det bara människan som kallas 'Adam' ('jordling'), när alla andra landdjur också kommer ur jorden? Det tycks finnas något mer i det här märkliga fokuset på Adams tillblivelse.
Or haChaim åberopar den rabbinska traditionen då den säger att Adam omnämns som "Challat haOlam" - jordens avskilda gåva. Men vad betyder detta?

I 4 Mos 15:20 sägs: "Den första brödkakan (challa) ni bakar skall vara er offergåva... det första som ni bakar skall ni genom alla släktled ge som en gåva åt Herren."
Detta är anledningen till att judisk lag säger att man, då man bakar, ska avsätta en del (challa) av degen, symboliskt åt prästerskapet som en gång tjänade i Jerusalems tempel och levde på denna avsatta del. Detta görs dock först när man tillsatt vatten till mjölet och knådat en deg (Yore De'a 329:8), och även i Mishna sägs att man ska avdela challan från faktisk deg, inte bara mjöl, för att det ska räknas som helgat (Challa 2:5).
Or haChaim drar en parallell till 1 Mos 2:5:

Regnet som föll på jordens växtlighet är lik tblandandet (knådandet) av degen av vilken man bakar bröd. Detta är anledningen till att man inte äter spannmålsprodukter, bröd eller kakor, förrän man har avsatt challa... Jorden var oförmögen att frambringa växtlighet utan att Gud bidrog med regn. Slutsatsen är att det är förbjudet att äta eller på annat sätt njuta av jordens frukter förrän man avsatt en lämplig gåva åt Gud. Människans tillkomst (med jorden som råmaterial) var denna gåva, denna challa. Innan människan skapats var jorden förbjuden att avnjutas (eftersom ingen challa tagits från den för att helga den)...
Människans tillkomst, universums challa, möjliggör att alla jordens varelser kan njuta av jorden.

Det är intressant att se hur författaren, Chaim ibn Attar, ser världen som en stor, ofärdig deg, ännu orörd och oanvänd; det torra mjölet som inte kan bli ett bröd förrän något tillkommit. Så ger Gud den vätska som behövs för att sätta liv i degen, och den jäser, och frambringar växter. Och då den nu ses som en fullödig deg måste challa tas ur den för att helga den, och denna challa är människan, Guds avskilda portion av jorden, liksom prästerna fick sin avskilda portion av bröddegen. Jag kan väl inte påstå att människan i praktiken hjälpt de övriga varelserna på jorden att avnjuta sin planet, men man kan åtminstone se det som att det är tanken med oss; att vara det helgande elementet som ger tillåtelse, är själva tillåtelsen, åt allt levande att avnjuta Guds jäsande, växande universum. Och det är på det sättet människan är Adam, av jorden, ur jorden, och för jorden.

De två namnen i Genesis

Jag tog i förra upplägget upp de två skapelseberättelserna (1 Mos 1:1-2:3) och (1 Mos 2:4-24), och de olika versioner de ger.
Det är dock inte bara människobild som skiljer sig åt i dessa två berättelser (och det är verkligen en skillnad, där den ena grundar sig i ett synsätt där människan är en kosmisk härskargestalt i ett perfekt kosmos, och den andra grundar sig i tanken på människan som en slav och grovarbetare) - även Gudsbilderna som framträder här är helt olika.
I den första är Gud (Elokim) en avlägsen arkitekt som formar hela universum helt i enlighet med sin plan. I den andra är Gud (Hashem Elokim) en antropomorf, gudomlig humanoid som formar saker med sina händer, andas, ropar, planterar, gör misstag, korrigerar sina planer, har fiender och - är inte allvetande.
Det är viktigt att komma ihåg att den första berättelsens tradition (dubbad 'elohisten' eller P, av bibelforskare) om människans skapelse antagligen stod helt för sig själv utan kännedom om den andra, och vice versa, och att man inte ska komma att tänka på Adam och Eva i den första utsagan. Det är också viktigt att komma ihåg att för den andra skapelseberättelsens tradition (kallad 'jahvisten' eller J) är saker som sol och måne, stjärnor, kosmiska sammanhang, etc. inte så viktiga. Gud i den berättelsen är den störste spelaren på brädet, men långtifrån den enda, medan Han i den första inte ens befinner sig på brädet, utan håller det i sina (högst icke-antropomorfa) händer.
Två olika Gudsnamn används, och två olika syner på världsordningen, från två olika åldrar och kulturer. Många skulle också säga; från två olika religioner som vuxit ihop.
Det var bibelvetenskapens förklaring.

Traditionen har dock ett en annan förklaring, som jag hittade igår, i den väldigt matiga Or Hachaim skriven av den marockanskfödde Chaim ibn Attar (1696-1742), i kommentaren till 1 Mos 1:1

Vi ska anta en liknande hållning i tolkningen av de till synes motsägande verserna i 1 Mos 1:1 och i 1 Mos 2:4. Så länge som Toran använder Guds namn Elokim ensamt, betyder detta att bara Rättvisans attribut användes i den del av skapandeverket som Tora beskriver. Allt detta ägde rum innan Gud 'lade till' Nådens attribut. Rättvisans attribut användes i skapandet av himlarna eftersom himlarna inte är befolkade av någon som behöver Nådens attribut...
I den andra redogörelsen i 2:4, har Tora att göra med en jord befolkad av människan, en varelse som även är skapad av stoft och som därför inte kan fortsätta existera utan Nådens attribut...
Vi har förklarat varför Guds namn JHV-H inte dök upp förrän där fanns en mänsklig varelse.

I judisk tradition säger man att namnet Elokim (som även kan översättas "domare") betecknar Gud när Han verkar i sin rättvisa, medan det allraheligaste namnet, tetragrammet (JHV-H), betecknar Gud när Han verkar i sin nåd. Så länge Gud är universums arkitekt och ska lägga naturlagar, fysiska skeenden, kvantprocesser, etc. gör Han det som Elokim; den stränga laguppehållaren. När människan kommer in i bilden, när jorden faktiskt blir aktuell, avslöjar Gud ytterligare en aspekt, en som visar sig vara ännu högre och ännu mer sublim än Elokim; Han avslöjar sig som Hashem, Namnet (alltså JHV-H), och blir i det även den Gud som planterar trädgårdar, som går kvällspromenader i sin trädgård, som i människan andas in sin ande mun mot mun, som t.o.m. syr kläder. En annan sida i Gud måste komma fram då Han interagerar med människan än då Han med sitt ord formar planeter.
Det är lustigt att se hur två helt olika sammanhang, ett vetenskapligt och ett traditionellt teologiskt, båda tagit upp samma fråga, och se hur båda hanterat det.
Jag ser en stor poäng i att låta Robert Alter och Chaim ibn Attar ställas upp bredvid varandra, för att skänka nya djup åt varandras förklaringsmodeller.

Som man och kvinna skapade Han...

וַיֹּאמֶר אֱלֹהִים, נַעֲשֶׂה אָדָם בְּצַלְמֵנוּ כִּדְמוּתֵנוּ; וְיִרְדּוּ בִדְגַת הַיָּם וּבְעוֹף הַשָּׁמַיִם, וּבַבְּהֵמָה וּבְכָל-הָאָרֶץ, וּבְכָל-הָרֶמֶשׂ, הָרֹמֵשׂ עַל-הָאָרֶץ

וַיִּבְרָא אֱלֹהִים אֶת-הָאָדָם בְּצַלְמוֹ, בְּצֶלֶם אֱלֹהִים בָּרָא אֹתוֹ: זָכָר וּנְקֵבָה, בָּרָא אֹתָם

Och Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden." Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade Han henne. Som man och kvinna skapade Han henne."

- 1 Mos 2:7

För att redan från början avslöja min agenda; detta är det obligatoriska stångandet mot skapelseberättelsen som varje hygglig feminist måste ge sig in på. Jag hoppas att jag lyckas föra åtminstone något litet tankeväckande korn till detta uttjatade bord.

Den uppmärksamme bibelläsaren lär ha noterat att det finns två skapelseberättelser i 1 Mos 1 och 2; en (1 Mos 1:1-2:3) där en kosmisk Gud (Elokim) genom sitt ord skapar ett ordnat universum under sig på sex dagar och vilar på den sjunde, och en (1 Mos 2:4-24) där en klart mer antropomorft uppfattad Gud (Hashem Elokim) vattnar en tom jord, planterar en trädgård och formar människan med sina händer, för att sedan få sitt verk förstört av yttre krafter.
I den första berättelsen, som anses vara av prästerligt ursprung och som omnämner Gud med namnet Elokim, skapar Gud människan i sin avbild, som man och kvinna (1 Mos 1:26-30).
I den andra, som är sprungen ur en annan tradition och omnämner Gud med tetragrammet (JHV-H), formar Gud först en man, och tar sedan ur honom en kvinna (1 Mos 2:7-23).

Chazal hade förstås ingen modern bibelvetenskap på sin sida, som kunde ge en förklaring i form av att det handlar om två olika historiska skikt som slagits ihop, så hur löste de saken? De, som ju lusläste Tora, märkte förstås att berättelserna inte gick ihop, framförallt inte kring detta att människan tycks skapas två gånger, och på två olika sätt.
Modern bibelkritik i all ära, men för tillfället kommer jag inrikta mig på den rabbinska läsningen, då den innehåller lite fler tankenötter. För i sin jakt på konsekvens gav Chazal oss även en biprodukt; en intressant och tämligen befriande syn på kön. Låt mig demonstrera:
I Bereshit Rabba 8 ges en förklaringsmodell som kan lösa Toras knixiga uppgifter, och som antagligen påverkats av Platons hermafrodit:

Rabbi Yermia ben Elazar sade: När den Helige, välsignad vare Han, skapade den första människan, skapade Han honom androgyn, som det är sagt: 'man och kvinna skapade Han dem.'
Rabbi Shmuel bar Nachman sade: När den Helige, välsignad vare Han, skapade den första människan, skapade han den som diphrosophon (med två ansikten), sedan sågade han itu den och gjorde en rygg åt denna och en rygg åt denna.
De invände: men det sägs att '(Gud tog) ett av hans revben' (צֵּלָע). Han svarade (att det betyder): 'en av hans sidor', i likhet med hur det används i 'uppenbarelsetältets sida' (צֵּלָע).

Eftersom ordet tzela betyder både 'revben' och 'sida' kan Chazal föreställa sig denna hermafroditvarelse Adam-Eva, skapad till Guds avbild, utan att detta går isär för iögonfallande med den senare berättelsen där bara en av dem tycks skapas.
De finner dessutom extra stöd i det faktum att ordet för 'forma' i 1 Mos 2:7, וַיִּיצֶר, vayitzer, inte stavas som det brukar, וַיִּצֶר, med ett יּ, yud, utan med två, vilket de tog som ett bevis för att det i denna människa som formas finns två - ett yud för Adam, ett yud för Eva (Eruvin 18a). Man citerar dessutom "Du skyddar/formar mig framför och bakom" (Ps 139:5) för att ge läsningen ytterligare tydlighet.

Detta ger förstås en helt annan bild av människan - och av Gud - för vad är innebörden i en sådan läsning? Att Gud är lika mycket kvinna som man.
I en sådan läsning är Adam och Eva bara olika komponenter i ett väsen - Adam, från hebreiskans אֲדָמָה, adama, jord, är det fysiska, och Chava (Eva), från hebreiskans חַיּ, chai, liv, är mer arketypiska figurer för vad som finns i en människa. Utan en kropp kan inget uttrycka sig, och utan den där mystiska livsgnistan kan en hög materia, även den består av precis rätt ämnen i precis rätt mängd, inte leva och vara en människa. Här blir det intressant att Gud formar (med två yud, kom ihåg) människan från jorden (Adam) och blåser in livets ande (Eva) i henne. I detta, den animerade (levandegjorda) materien, kan Guds avbild visa sig.

Vänder vi oss sedan till Talmud ser vi ytterligare något intressant om Gud, i Nidda 31a:

תנו רבנן שלשה שותפין יש באדם הקב"ה ואביו ואמו אביו מזריע הלובן שממנו עצמות
וגידים וצפרנים ומוח שבראשו ולובן שבעין

אמו מזרעת אודם שממנו עור ובשר ושערות ושחור שבעין והקב"ה נותן
בו רוח ונשמה וקלסתר פנים וראיית העין ושמיעת האוזן ודבור פה והלוך רגלים ובינה
והשכל וכיון שהגיע זמנו להפטר מן העולם הקב"ה נוטל חלקו וחלק אביו ואמו מניח לפניהם

Våra rabbiner har lärt ut: Det finns tre medskapare i människan; den Helige, välsignad vare Han, hennes far och hennes mor.
Fadern ger den vita säden ur vilken barnets ben, senor, naglar, hjärna och ögonvitor formas. Modern ger den röda säden ur vilken barnets skinn, kött, hår, blod och´pupiller formas.
Och den Helige, välsignad vare Han, ger barnet ande och själ, skönhet, syn, hörsel och tal, förmågan att gå, förståelse och skarpsinne. När det är dags för henne att lämna världen kommer den Helige, välsignad vare Han, och tar tillbaka sin del och lämnar faderns och moderns delar med dem.

Jag tycker särskilt bra om det här stycket (inträngt mellan en hel del otrevliga delar om kvinnor, dock), eftersom vad det säger är att Aristoteles m.fl. har fel och att kvinnan inte alls är något slags behållare åt mannens säd, utan själv bidrar med lika mycket som mannen (något senare i traktat Nidda sägs att en son endast föds om kvinnan får orgasm först under ett samlag, vilket är intressant med tanke på att en son givetvis var att föredra i det antika judiska samhället).
Det gäller också alla barn - det är inte som Filon menade, att kvinnan ger kroppen och att mannen sedan ger den en själ, om barnet råkar vara en pojke 'in spe'.

Vad som är mer intressant är dock synen på Gud - Gud är här en tredje part som står bortom kön. De könsneutrala i en människa är det som också är gudomligt, och intressant nog även är vad som är meningsgivande åt det andra. Ögat får en människa av sin biologiska far (ögonvitan) och sin biologiska mor (pupillen), men synen får människan av Gud. Och när denna gudomliga del försvinner, ja, då kollapsar hela varelsen. Utan denna extra dimension upphör den materiella biten att vara en levande människa.
Det tycks som om Guds avtryck i människan, och den avbild av Gud människan är, inte är så manligt och onyanserat som man gärna försöker få det till. Snarare tycks Gud vara något helt bortom eller inom mänskliga kön och genus, och en människas väsen tycks vara kopplat till detta gudomliga.
Jag vet inte hur stark slutklämmen var, men där har vi det då.

Såsom ovan, så ock nedan

א"ר אבין בר רב אדא א"ר יצחק מנין שהקב"ה מניח תפילין שנאמר: נשבע ה' בימינו ובזרוע עוזו בימינו זו תורה שנאמר: מימינו אש דת למו ובזרוע עוזו אלו תפילין שנאמר: ה' עוז לעמו יתן ומנין שהתפילין עוז הם לישראל דכתי: וראו כל עמי הארץ כי שם ה' נקרא עליך ויראו ממך ותניא ר' אליעזר הגדול אומר אלו תפילין שבראש א"ל רב נחמן בר יצחק לרב חייא בר אבין הני תפילין דמרי עלמא מה כתיב בהו א"ל: ומי כעמך ישראל גוי אחד בארץ ומי משתבח קוב"ה בשבחייהו דישראל אין דכתיב: את ה' האמרת היום <וכתיב> וה' האמירך היום אמר להם הקב"ה לישראל אתם עשיתוני חטיבה אחת בעולם ואני אעשה אתכם חטיבה אחת בעולם אתם עשיתוני חטיבה אחת בעולם שנאמר: שמע ישראל ה' אלהינו ה' אחד ואני אעשה אתכם חטיבה אחת בעולם שנאמר ומי כעמך ישראל גוי אחד בארץ

Rav Abin bar rav Ada sade i rav Yitzchaks namn: Hur vet vi att den Helige, välsignad vare Han, lägger tefillin? För det är sagt: 'Herren svär vid sin högra hand, vid sin starka arm' (Jes 62:8).
'Vid sin högra hand': detta är Toran, så som det är sagt: 'på hans högra hand en brinnande lag för dem' (5 Mos 33:2).
'Och vid sin starka arm': detta är tefillin, så som det är sagt: 'Herren ger styrka åt sitt folk' (Ps 29:11).
Och hur vet vi att tefillin är Israels styrka? Därför att det står skrivet: 'Alla jordens folk skall bli varse att Herrens namn har utropats över dig, och de skall frukta dig' (5 Mos 28:10), och vi har lärt oss att rabbi Rav Eliezer den Store säger: detta handlar om den tefillinlåda man bär på huvudet.

Rav Nachman bar Yitzchak sade till rav Chiya bar Abin: Vad står skrivet i de tefillin universums mästare bär?
Han fick svaret: 'Och vilket folk är som ditt, huset Israel, ett enda folk på jorden' (1 Krön 17:21).
Sjunger då den Helige, välsignad vare Han, Israels pris?
Ja, för det står skrivet: 'Du har idag försäkrat Herren... Herren har idag försäkrat dig' (5 Mos 26:17-18). Den Helige, välsignad vare Han, sade till Israel: 'Du har gjort mig till en unik entitet i världen, och jag skall göra dig till en unik entitet i världen.'
'Du har gjort mig till en unik entitet i världen', som det är sagt: 'Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en' (5 Mos 6:4, den judiska trosbekännelsen).
'Och jag skall göra dig till en unik entitet i världen', som det är sagt: 'Och vilket folk är som ditt, huset Israel, ett enda folk på jorden' (1 Krön 17:21).

- B'rachot 6a

Ni får ursäkta att rubriken är taget från hedniskt håll; Tabula Smaragdina, som hermetikerna gärna använder, men den sammanfattar den här exegesen lite för väl.
En av anledningarna Chazal (de klassiska rabbinerna) gett för Torans bud är att alla bud juden utför egentligen är en form av Imitatio Dei, ett imiterande av vad Gud själv gör. Juden ska t.ex. hålla sabbaten för att Gud håller sabbat och skänka pengar till fattiga för att Gud själv tar hand om de behövande.
Denna princip grundar sig i uttalandet: 'Ni ska vara heliga, för jag, Herren er Gud, är helig' (3 Mos 19:2) och i Talmud går man långt för att uttrycka denna tanke; Israel ska läsa Tora för att Gud själv läser Tora, Israel ska be för att Gud själv ber (se b'rachot 7a om ni inte tror mig!), Israel ska bära tallitot, bönemantlar, för att Gud själv bär tallit, etc.
Och här lär vi oss att Gud, väldigt antropomorft beskriven, alltså även bär tefillin, bönekapslar, och sjunger lovsånger till Israel.
I ett par tefillin finns pergamentstycken med fyra bibeltexter som alla handlar om just tefillinbudet 'du skall binda (dessa ord) som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna' (2 Mos 13:1-10, 2 Mos 11-16, 5 Mos 6:4-9 och 5 Mos 11:13-21). Bland dessa texter återfinns även Sh'ma (Hör Israel...), den judiska, monoteistiska trosbekännelsen.
Man 'bevisar' exegetiskt att Gud verkligen har tefillin genom att peka på ett stycke i Jesaja där Gud svär vid sin högra hand och sin starka arm, där den högra handen är Toran (som diskuterades i förra inlägget) och den starka armen är den vänstra, som man som jude virar tefillin om. Detta är en associativ läsning, då Gud i 2 Mos 13:9 och 13:16 med sin starka hand sägs ha fört Israel ur Egypten, och att det är en av anledningarna till att man ska bära tefillin.
Vad rav Eliezer den Store sedan fortsätter med är att säga att detta handlar om den tefillin man bär på huvudet (den ena lådan bärs på armen, den andra på huvudet), men det är en annan diskussion som jag måste skippa.

Sedan dyker frågan upp vad som står på pergamentet i Guds tefillin, då man har lite svårt att tänka sig att Han skulle ha Sh'ma och tefillinbuden. Chazal kommer fram till att Gud inte har ett bibelstycke som talar om sin egen enhet ('Herren är en'), utan ett som talar om Israels ('ett enda folk på jorden'). Och här rör vi oss från Imitatio Dei till något annat, mer intressant, som de senare kabbalisterna utvecklade; vi rör oss in på teurgins område. Judendomen spred det monoteistiska budskapet över världen att Gud är en, och därför gör Gud judarna till ett folk (en tanke inom den midrashiska kulturen är att kosmos skulle vara deistiskt uppbyggt, med Gud utanför sin skapelse, om det inte varit för spridandet av det monoteistiska budskapet). Det är inte bara människan som försöker spegla vad som pågår i den heliga världen - de två står i en relation där de påverkar varandra.

En intressant detalj i riten är att man, innan man lägger tefillin, bör säga en l'shem yichud, som
uttrycker den intention med vilken man utför mitzvan:
För att ena den Helige, välsignad vare Han, och Hans shechina (Guds närvaro på jorden - mer om Henne senare någon gång), i fruktan och kärlek, för att ena Namnet - J, H med V, H - i perfekt enhet, i hela Israels namn.

Det finns en viktig princip inom kabbalan, som bland annat finner stöd i Talmudstycket ovan, den som menar att människan och Gud står i ett teurgiskt förhållande, där människan är en mikrokosmisk spegling av ett makrokosmiskt universum. Vad människan gör påverkar Gud - i Zohar går man t.o.m. så långt att man säger:

Det kan inte finnas någon fulländning ovan utan en fulländande påverkan från människor när de är rättfärdiga och verkar i kärlek.

- Zohar 2:155a

Man läser det då som att Israel bokstavligen gör Gud till en, och att konsekvensen av detta är att Israel blir ett folk. Israel lovsjunger Gud, och då lovsjunger Gud Israel. Den tungt antropomorfa bilden av Gud uttrycker plötsligt något väldigt radikalt:

Den Helige, välsignad vare Han... skapade denna värld överensstämmande med världen ovan, och allt ovan har sin motsvarighet här nere, och allt här nere har en motsvarighet i havet, och ändå ugör allt detta en enhet.

- Zohar 2:20a

Varje mitzva sägs motsvara en del i människokroppen, en nerv, ett ben, en muskel, etc., och motsvarar också en del av den himmelska världen, så att allt speglar allt, och varje mitzva påverkar verkligheten på olika sätt (se Ta'amei haMitzvot). Man kan vända sig mot det närmast magiska tankesättet som menar att varje mitzva teurgiskt påverkar den gudomliga världen, men det är en vacker bild av universum man finner här, en där Gud har satt sig i en situation där Han behöver människan, och är beroende av människans uppförande. Maimonides skulle kanske inte hålla med mig, men Gud och människa står här verkligen i ett partnerförhållande där Gud låter sig vara påverkbar av människan och så verkligen står i ett utbyte. Gud kan vara långt bortom, transcendent, och onåbar, men är samtidigt, på ett mystiskt plan, utlämnad åt människan och står i en relation där båda parter kan påverkas av den andre.

Att diskussionen går om just tefillin känns inte heller som en slump; tefillin är ett förbundstecken (vilket f.ö. är anledningen till att man inte bär tefillin på shabat eller högtider, som i sig är förbundstecken), och det är inte bara Israel - som bär Guds namn i sina tefillin - och Gud - som bär Israels namn i sina tefillin - som enas, utan även Gud själv, eftersom tefillin läggs för att koppla ihop själ, hjärta och kraft (efter Sh'ma följer 'du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ och av all din kraft'). Genom människans strävan efter enhet enas inte bara människan och Gud, utan även Gud själv - genom människan kan Gud bli en.

Detta, om något, är en förbundsteologi, och frågar man mig vad bibeln handlar om så är det förbund, många olika - det noakidiska, det abrahamitiska, det mosaiska, det davidiska och, om man frågar somliga märkliga uttolkare (förlåt, jag var tvungen), det kristna -men främst det Stora förbundet, det mellan människan och Gud.

En välsignelse över Gud

תניא ,אמר רבי ישמעאל בן אלישע:
פעם אחת נכנסתי להקטיר קטורת
לפני ולפנים ,וראיתי אכתריאל יה ה
צבאות שהוא יושב על כסא רם ונשא

!ואמר לי :ישמעא לבני , ברכני
אמרתי לו: יהי רצון מלפניך שיכבשו
רחמיך את כעסך ויגולו רחמיך על
מדותיך ותתנהג עם בניך במדת
הרחמים ותכנס להם לפנים משורת
הדין, ונענע לי בראשו

Vi har lärt oss: rabbi Yishmael ben Elisha sade:
En gång gick jag in i det allraheligaste för att bränna rökelse i den innersta helgedomen, och jag såg Achteriel Ya Hashem Tz'vaot (Achteriel Ja härskarornas Herre) som satt på en hög och upphöjd tron. Han sade till mig: "Yishmael, min son, välsigna mig!"
Jag sade: "Universums mästare! Må det vara din vilja att din nåd besegrar din vrede, att din nåd överträffar dina strängare attribut, att du handlar i nåd mot dina barn och för deras skull går bortom din rättvisas gränser."
Han nickade på sitt huvud.
Och detta lär oss att även en vanlig persons välsignelse aldrig får tas lätt.

- B'rachot 7a

Okej, bered er på en riktigt lång en den här gången.
Frågar man mig är detta en av de märkligaste berättelserna i hela Talmud. Rabbi Yishmael ben Elisha, en av de sista översteprästerna i Jerusalems tempel innan det förstördes av romarna, går in i kodesh kodashim, det allraheligaste, där Guds ande bor, och möter Gud själv.
Det fanns bara en person i världen som fick gå in där, översteprästen, och även han fick bara gå in en gång om året, på Yom Kippur, försoningsdagen, då han efter fem reningsbad steg in och uttalade tetragrammet, Guds heliga och hemliga namn för att bringa försoning för Israels skull. Då han gick in bar han vita linnekläder och hade ett rep bundet kring midjan för att man skulle kunna dra ut honom om han dog därinne (ingen annan fick ju gå in för att hämta liket).
Det är alltså inte vilken dag som helst vi pratar om här, utan själva Yom Kippur, och rabbi Yishmael träder in som representant för hela folket.
Väl därinne, redo att uttala det outtalbara namnet, i vilket den judiska traditionen menar att kraften att förinta eller skapa universum ligger, ser han plötsligt Gud på sin tron.
Och något ytterst märkligt inträffar - Gud säger till honom: "Yishmael, b'ni, bar'cheni!" - Yishmael, min son, välsigna mig!
På den dag man sjunger bönen Avinu Malkeinu - vår fader, vår kung - uppmanar Gud, som en far, sin son att uttala en välsignelse över honom.

Det finns något otroligt märkligt här - hur kan en människa välsigna Gud, som själv är all välsignelses källa? Än märkligare blir det när man ser till judiska välsignelser i stort, som alla börjar med: baruch ata Hashem, välsignad är du, Herre. Välsignelser uttalas innan man utför bud, som att ta på sig tallit eller tefillin, äta bröd, tända sabbatsljusen och så vidare. De uttalas även som tack eller uppskattning; när man vaknar, efter att man ätit, i bön, när man känner goda dofter, när man möter en vis person, när man når vissa punkter i livet, etc. eller t.o.m. när man har det jobbigt, som när man får reda på att någon dött.
Det finns välsignelser över i stort sett allt, från toalettbesök och handtvätt till att man ser vårens första blomstrande träd. Det finns t.o.m. en välsignelse man säger när man ser en ovanligt ful människa!
Man kan säga att välsignelser används för att bringa helighet till det man gör; man helgar måltiden man är i stånd att äta, man helgar sabbaten man är på väg att träda in i, man helgar sina sinnesupplevelser, man helgar sina kroppsfunktioner, man helgar givna ögonblick i livet - man tar en mundan akt och låter den bli ett fönster mot den heliga världen.
Men, för vår diskussion finns det en intressant detalj; alla dessa välsignelser börjar med: "välsignad är du, Herre..."
Och även i bibeln finner vi detta märkliga uttryck:

David välsignade Herren inför hela församlingen och David sade: välsignad är du, Herre, vår fader, Israels Gud, från evighet till evighet.*

- 1 Krön 29:10

På samma sätt står det i den uppskattade frasen: "välsigna Herren min själ" (återfinns i Ps 103, 104 0ch 146 och kanske någon annanstans också, men jag kommer inte på det nu), och vi hittar det även i t.ex. Ps 41:14, där det står: "välsignad är Herren, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen och amen." (se i alla dessa fall fotnoten till 1 Krön 29:10)
I den rabbinska litteraturen omnämns Gud dessutom av respektskäl för gudsnamnets helighet vanligen som "haKadosh, baruch hu" - den Helige, välsignad är Han.
Vad är det egentligen som försiggår här? Hur kan människan, som är mottagare, möjligen kanaliserare, av välsignelser, själva rikta en välsignelse till Gud? Och hur kan man säga att Gud ens är välsignad? Hur kan Gud ha en egenskap som till sitt väsen överförs på något av Honom själv?

Och hur går resten av Talmudstycket? Yishmael lyder honom och uttalar en välsignelse som ger oss en väldigt märklig bild av Gud - han säger att Guds nåd ska övervinna Guds stränghet, och ordet som används är יכבש, yichbosh, besegra eller erövra. Den Gud vi ser här är på något sätt delad, och i den senare kabbalan finns en tanke om att Gud hela tiden väger mellan sin dom, Din, och sin kärlek eller nåd, Chesed, "mellan sin vänstra och sin högra hand", som det uttrycks. Samtidigt finns där ett balanserande element, eftersom Toran, Guds lag, kommer från Hans högra hand (5 Mos 33:2: "på hans högra hand en brinnande lag för dem" - finns dock inte i alla versioner, då den masoretiska texten är skadad - och Höga V 2:6: "hans högra [hand] omfamnar mig" - det är genom Tora, sitt ord, som Gud och människan kommer nära - omfamnar - varandra), och i enlighet med det bärs Torarullar på höger axel med höger hand. Samtidigt är det mot denna lag Gud definierar sin rättvisa - Tora är Guds rättvisa och nåd på samma gång, även om den är sprungen ur, och given i, nåd.

Ändå hävdar judendomen bestämt att Gud är gudomligt enkel - att Gud inte har konflikter inom sig och inte har enskilda egenskaper som så (ta t.ex. Bachya ibn Paqudas Chovot haLevavot 1:8), så till den grad att den ofta backar in i apofatisk teologi - att Gud inte kan beskrivas i positiva termer som "Gud är god" eller "Gud är stark".
Vi kan inte gå alltför djupt in på detta, men en kabbalistisk förklaring är att Gud i sig är helt utan egenskaper, men att Han, då Han interagerar med skapelsen, delas upp i olika aspekter, som ljus i ett prisma (se Dov Ber av Lubavitchs Shaar haYichud, kap 10).
Rabbi Yishmael påtalar dock behovet av denna märkliga balans, där nåd måste väga tyngre än rätt, även om de i Guds transcendenta väsen inte är skilda åt. Guds svar på detta är att nicka, vilket Rashi förklarar vara Guds sätt att säga amen.
Det finns så mycket att gå in på i detta stycke att ett inlägg egentligen inte är nog (jag kan komma att återvända till det senare någon gång); dels idén om att människan kan välsigna Gud, dels idén om att Gud har en inre, olöst konflikt mellan sina olika attribut. Jag måste dock avrunda med funderingar kring själva välsignelsen.

Den etiska sensmoralen är förstås att varje människas välsignelse är viktig - att en tiggares välsignelse väger lika tungt som påvens, även när tiggaren välsignar påven, och detta uttrycks radikalt med att en människa välsignar Gud. Men teologiskt står konflikten kvar.
En lösning, som vi även får en antydan om i rabbi Yishmaels formulering "må det vara din vilja" (att välsigna dig själv med x), står dock att finna i kung Davids ord:

Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

- 1 Krön 29:14

Likaså står det i 2 Mos 20:24: "På varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt skall jag komma till dig och välsigna dig." Det är visserligen upp till människan att åkalla Gud, och välsigna Gud, och det gör människan av sin egen fria vilja. Men grundförutsättningarna för att människan ska kunna göra detta, är att Gud redan från början gett den möjligheten. Utan Guds nåd har människan ingenting; inga ögon att läsa Tora med, ingen mun att läsa välsignelser med, inget hjärta att be med.
Chaim Volozhiner säger i Ruach Chaim 3:7:

Människan är inte förmögen att utföra någon gärning utan Hashems hjälp. All rörelse kräver energi och all energi är en gudomlig gåva. Alla bud en människa utför, och all Tora han studerar, utförs egentligen av Hashem. 'På varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt - trots att det är min energi som används för att studera Tora och utföra bud - skall jag komma till dig och välsigna dig'.

Gud är visserligen målet för rabbi Yishmaels välsignelse, men Han är också den som från första början uppmanar honom att välsigna, och den som själv är välsignelsens ursprung. Gud är, med sina egna ord "början och slutet" (Jes 48:12) - upphovet och slutmålet.
När människan så välsignar Gud för det ena eller det andra sluter hon s.a.s. kretsen som går från Gud till Gud. Det är här intressant att det är just översteprästen, som representant för hela folket, som uttalar välsignelsen - vad Gud lägger ned i mänskligheten ger mänskligheten tillbaka till Gud. Guds kraft går från transcendent i himlarna till immanent i människan och sedan tillbaka, och i detta flöde kanske vi även finner svaret på hur Guds två olika egenskaper kan vara en? I detta flöde mellan jordiskt och himmelskt rör man sig mellan den vita ljusstrålen och den delade regnbågen, och ser hur det första kommer till uttryck i det andra, och hur det andra har sitt upphov i det första.
Och Gud nickar.


*= I bibel 2000 har de mesat lite och översatt vayvarech och baruch med "prisade" och "prisad", vilket faktiskt är rena dumheterna. Vad som står är uttryckligen "välsignade" och "välsignad".

Tora; budet över alla andra

שמעון הצדיק היה משיירי אנשי כנסת הגדולה. הוא היה אומר, על שלושה דברים העולם עומד--על התורה, ועל העבודה, ועל גמילות החסדים

Shimeon haTzadik var bland de sista av den Stora församlingen. Han brukade säga: "på tre ting står världen; på Tora, på (guds)tjänsten och på kärleksgärningar."

- Pirqei Avot 1:2

Vi har här att göra med tre olika typer av tjänst, där den första är att ta emot Guds ord, den andra att tvåvägskommunicera med Gud och den tredje att leva ut Guds lag på jorden. I studiet av Tora är det Gud som talar till oss, som genom sin lära instruerar oss och upplyser oss, i tjänsten är det inte bara Gud som talar till människan utan även människan som talar med Gud (denna tjänst är nämligen inget annat än bön, eftersom bön enligt Talmud, Ta'anit 2a, är "hjärtats tjänst"). I den sista är det upp till människan att leva efter Guds lag, att utföra de gärningar hen lärt sig genom Tora och inspirerats till genom bönen.
I patriarkerna Avraham, Yitzchak och Ya'akov finner vi tre arketyper för dessa tre typer av tjänst; Avraham, som var känd för sin gästfrihet (hans hus i Beer Sheva hade enligt tolvhundratalsrabbinen Yona ben rav Avraham Gerondi i en kommentar till Avot 1:5 fyra dörrar, en i varje väderstreck, som alltid stod öppna för gäster*), Yitzchak, som var sin far Avrahams offerlamm (se 1 Mos 22 för akeidat Yitzchak, berättelsen om hur Isak binds - dagens judiska bön är modellerad efter offertjänsten i Jerusalems tempel) och Ya'akov, som bodde i tält (1 Mos 25:27, där han studerade Tora, som ett förebud om det senare uppenbarelsetältet i vilket tavlorna med budorden förvarades - det står att Yaakov "yoshev ohalim" - bodde i tält - alltså inte i ett tält, utan två; det han satt i just då, och det uppenbarelsetält som Toran flera hundra år senare skulle finnas i).
Patriarkerna sammanfattar alltså hela tjänsten - men varför nämns Tora först av dem, när Yaakov ju är den sista av patriarkerna?
I Chaim Volozhiners Ruach Chaim 1:2 sägs:

Tora är först på listan. För om där skulle uppstå ett ögonblick utan Torastudier skulle världen återgå till det kaos som härskade under skapelsens första dag. Men utöver det definierar Tora gudstjänst och kärleksgärningar. Innan Sinai kunde en person resa ett altare var han än ville och offra ett offer. Detta hade varit en god gärning. Efter Sinai var en sådan akt, offer, bara tillåten i Templet...
En som reser på en okänd väg i natten bär både en fackla och ett ljus. Den ljusa facklan lyser upp i allmänhet medan det mindre, mer precisa ljuset används för att man ska kunna upptäcka stenar, gropar och liknande hinder. 'Ditt ord är ett ljus för mina fötter, en fackla på min stig' (Ps. 119:105). Tora är både facklan och ljuset, eftersom den definierar buden och deras detaljer för att leda oss på livets stig.

Senare i Pirqei Avot (2:6) sägs: "en obildad kan inte vara from". Ett exempel på detta är när den store rabbi Aqiva först började lära sig Tora och träffade på ett övergivet lik. I tron om att det var det bästa att göra plockade han upp liket och bar med sig det till närmaste by för att begrava det. Lagen är dock sådan att ett okänt lik måste begravas där man finner det, och varje steg Aqiva tog var fel i lagens ögon (Semachot 4). För att kunna leva efter Torans lag måste man kunna den, och goda intentioner måste kompletteras med kunskap. Därför nämns Toran först av de tre, eftersom man utan studiet av den inte kan utföra de andra. Att studera Tora är ett av Torans bud, men det måste sättas i en särställning eftersom studiet av Tora är vad som leder till allt annat.
Chaim Volozhiner avslutar med:

Torastudiet är inte bara en av de tre pelarna som världen vilar på; den formar och definierar dessutom de andra två.

Studiet av Tora är alltså budet par excellense - om vi ska ta bilden med Toran som ett träd ("för dem som håller sig till henne är hon ett livets träd", Ords. 3:18) så är den både rot, stam och frukt åt sig själv. Jag skulle kanske argumentera för att världen då vilar på detta träd och dess tre starka grenar.


*= Ofta tror man att denna midrash har talmudiskt ursprung, men så är ej fallet; i Avot deRabbi Natan 7 sägs att Job har ett sådant hus, men att Avraham är ännu mer gästfri då han även lämnar sitt hus för att finna gäster. En parallell tradition med Avraham som ägare till huset med fyra dörrar tog dock under medeltiden över så att man nu förknippar huset med honom. Checka rabbi Monique Susskind Goldberg angående detta.

Ab Initio

בָּרוּךְ אַתָּה ה' אֱלהֵינוּ מֶלֶךְ הָעולָם אֲשֶׁר קִדְּשָׁנוּ בְּמִצְותָיו וְצִוָּנוּ לַעֲסוק בְּדִבְרֵי תורָה:

וְהַעֲרֶב נָא ה' אֱלהֵינוּ אֶת דִּבְרֵי תורָתְךָ בְּפִינוּ וּבְפִיּות עַמְּךָ בֵּית יִשרָאֵל. וְנִהְיֶה אֲנַחְנוּ וְצֶאֱצָאֵינוּ. (וְצֶאֱצָאֵי צֶאֱצָאֵינוּ) וְצֶאֱצָאֵי עַמְּךָ בֵּית יִשרָאֵל. כֻּלָּנוּ יודְעֵי שְׁמֶךָ וְלומְדֵי תורָתֶךָ לִשְׁמָהּ:
בָּרוּךְ אַתָּה ה' הַמְלַמֵּד תּורָה לְעַמּו יִשרָאֵל

Välsignad vare Du, Herre vår Gud, universum konung, som helgat oss genom sina bud och befallt oss angående Torans ord.
Snälla Herre, vår Gud, gör din Toras ord söta i vår mun och i ditt folks, Israels hus, mun, så att vi och våra efterföljande och alla efterföljande av ditt folk, Israels hus, kommer att känna ditt Namn och studera din Tora för dess egen skull.
Välsignad vare Du, Herre, som lär ut Tora till sitt folk Israel.

Låt denna välsignelse över studier vila över det här projektet, som kommer att vara mitt försök att uppfylla budet att studera Tora - Guds lära. Låt uppfyllandet av detta bud inte bara fördjupa min egen förståelse av Toran, utan även vara något som kan komma andra till gagn. Denna blogg är en del av en mitzva, ett bud, och jag hoppas innerligt att jag kan genomföra det l'shem hashamayim, för himlens skull, och inte min egen.
Må det vara din vilja att det för den här bloggen blir som det sägs i Mishna, Peah 1:1 (och som i morgonbönen följer direkt på ovan nämnda välsignelse):

אֵלּוּ דְבָרִים שֶׁאֵין לָהֶם שִׁעוּר. הַפֵּאָה וְהַבִּכּוּרִים וְהָרְאָיון וּגְמִילוּת חֲסָדִים וְתַלְמוּד תּורָה

Dessa är de ting som det inte finns något bestämt mått för: (att lämna) åkerkanten (åt de fattiga), förstlingsfrukten, pilgrimsoffret, kärleksgärningarna och studiet av Tora.