söndag 24 oktober 2010

Avskilj dig inte från församlingen

I ett tidigare inlägg skrev jag för ett tag sedan om den mishna i vilken rabbi Hillel säger:
אל תפרוש מן הציבור
Avskilj dig inte från församlingen
Då tog jag upp det ur ett mer teoretiskt perspektiv: att dor haF'laga, de som byggde Babels torn, "kom lättare undan" än dor haMabul, de som gick under i Floden, för att tornbyggarna höll sams med varandra då de hädade mot Gud medan de som gick under i Floden inte hädade mot Gud men behandlade varandra vidrigt.
Detta inlägg handlar dock mer om mina personliga funderingar. Jag har nämligen inte haft tid/råd/ro att ta mig till någon synagoga för vardagsbönerna sedan jag kom hit till Amsterdam. Jag har försökt be hemma men det är verkligen en helt annan sak än att be med en församling. Jag kommer osökt att tänka på den kända talmudiska hyperbolen:
תניא אבא בנימין אומר אין תפלה של אדם נשמעת אלא בבית הכנסת
Det har lärts ut: Abba Benyamin säger: Ingen bön (sagd) av ett människobarn hörs utanför församlingshuset.
På sitt typiska vis går Talmud senare vidare och säger att Gud visst hör bön även utanför synagogan, först att Gud är med tio som samlas, sedan tre, sedan två och slutligen en. Men den första öppningen är det utmanande: Gud lyssnar inte på dig om du inte ber med andra människor. Det räcker inte att be till Gud - du måste även be med människor.
På samma sätt är konceptet minjan centralt i judisk bön. Minjan är den grupp av tio judar (beroende på vem man frågar tio myndiga män, eller tio myndiga män och/eller kvinnor) som krävs för att hålla en fullödig bön med toraläsning, högläsning av huvudbönen, den tysta amidan, den prästerliga välsignelsen och en del andra moment.
Det åligger judar att prioritera att ta sig till en församling framför att be hemma, även om detta kommer att göra det svårare att koncentrera sig på sina böner. Det är viktigare att hjälpa till att försöka få ihop den grupp av tio som behövs än att själv be med maximal innerlighet. De andras gemensamma bön är viktigare än den personliga bönen.
Ni får ursäkta att jag inte kan källhänvisa till den lagen på studs, men jag har inte så många av mina böcker med mig här till Amsterdam. Det står hursomhelst någonstans i början av Kitzur Shulchan Aruch i kapitlet om böneplikterna, för den som skulle vilja kolla upp det finstilta.

Detta kan låta märkligt i moderna öron, att man ska hjälpa sin församling, även om det eventuellt kan gå ut över ens eget böneliv. Jag tycker dock att det är en extremt viktig del av vad judendomen är. Judendomen kan nämligen inte utövas i ensamhet. Toraläsning ska ske mellan människor, inte inuti ens huvud - tolkningen dallrar i luften mellan två personers åsikter, och bön ska sägas som en del av en församling, inte som en individualistisk ö.
Jag har sagt detta förut men det tål att upprepas: judendomen tillhör inte individen, utan kollektivet. Judendomens förhållande till Gud uttrycks inte genom tro utan genom förbund. Som jude står du framförallt annat i förbund - du står aldrig utanför dina relationer. Ett förbund till Gud, ett förbund till jorden, ett förbund till andra judar, ett förbund till alla människor. Du kan inte repa upp någon av dessa relationer eller mena att du kan utöva judisk andlighet utan att stå i de relationer judendomen är.

Så jag frågar mig: vad håller jag egentligen på med när jag står hemma på mitt studentrum och läser bönerna för mig själv? Avskiljer jag mig inte i det från församlingen?
Det är inte så min judiskhet ser ut, som något mellan mig och Gud i något sorts vakuum av intensiv andlighet. Jag måste stå i ett sammanhang för att kunna stå för mitt andliga sökande och kunna be med integritet. Om jag inte kan möta människor kan jag inte heller möta Gud, och kan jag inte se Gud i andra människor i en församling kan jag knappast se Henom i siddurn heller. Mishna och Talmud säger tydligt att Guds närvaro finns även med den ensamme, och att det personliga ropet till Gud är brinnande viktigt är något bibeln vittnar om gång på gång. Det är förstås något som också måste förutsättas om man vill kunna stå på egna ben som andlig varelse, att man kan ta ansvar för sin vardag, framförallt i en religion som till så stor del utspelar sig hemmavid. Men det är inte en jude som sluter förbundet vid Sinai, utan hela folket och det sluts inte enbart med Gud utan även med de andra judarna.
Svaret på mitt dilemma? Kanske att pallra mig iväg till en synagoga imorgon, nu när jag ändå har tre lektionsfria veckor framför mig. Jag hoppas att det är svaret.

4 kommentarer:

  1. Hej.
    Har funderat lite i liknande banor, apropå att leva på ett kloster med en fast bönerutin. Men har du några vidare tankar kring ett vettigt sätt att med någorlunda självbevarelsedrift hantera andliga sammanhang som dränerar en, som inte bara hindrar en från att närvara "maximalt" utan som faktiskt tycks en totalt meningslösa?

    Jag tänker att församlingstanken är vansinnigt central även inom kristendomen - detta har vi ju talat en del om. Jag kan också önska mig ett sådant vettigt och genomtänkt fokus på gemenskapen (speciellt som jag verkligen tänker att det är det som är Kyrkan och nyckel till gemenskap med Gud) - men jag kan uppleva fokuset på personlig tro som ett hinder för det.

    Kristna församlingar kan ju se vansinnigt olika ut, och jag tror att det går att hitta goda saker på de flesta ställen. Mina dagar nu ser ut som så att jag deltar i i princip allt vi gör här - regelbunden bön, meditation, bibelsamtal, mässor. Jag har inte en tanke på att backa undan - men hur agerar jag kärleksfullast i en församling när jag känner att jag ständigt saknar något? Är det en hisklig modern individualist som talar nu - eller hur göra för att dela andligt liv med andra på ett sätt som medger fortsatt ärlighet mot såväl dem som mot sig själv?

    SvaraRadera
  2. Alltså, jag tänker mig att det - judendomens pragmatism trogen - även finns andra perspektiv på detta. På ett annat ställe i Pirqei Avot (6:9) står det:
    Rabbi Yosei ben Qisma sade: En gång vandrade jag på vägen när en man mötte och han gav mig en fridshälsning och jag gav honom en fridshälsning.
    Han sade till mig: 'Rabbi, från vilken plats kommer du?'
    Jag svarade: 'Från en stor stad bestående av lärda och skrivare kommer jag."
    Han sade till mig: 'Rabbi, om du är villig att komma till oss på vår plats ska jag ge dig en miljon gulddenarer, tillsammans med juveler och pärlor.'
    Jag svarade: 'Om du så gav mig allt silver och guld och juveler och pärlor i världen så skulle jag inte vilja leva någon annanstans än en plats av Tora.'

    Jag tänker att detta har att göra med att rabbi Josei vill påtala att vi är beroende av våra sammanhang och påverkas av dem. En god församling kan hjälpa eller stjälpa ens andliga liv. Men som du skrev tidigare så finns det såklart en skillnad i att judiska gudstjänster i stort sett alltid ser likadana ut var man än kommer, och att de böner man ber hemma är samma som de man ber med andra. Kristna sitter inte på sina kammare och firar högmässa (oftast?).
    Jag tänker att det är viktigare att diskutera det som inte bara är meningslöst, för det kan ofta fyllas personligt, utan även det som är nedbrytande för en. Tror att man måste ha ärligheten att inse att det även finns dåliga församlingar. Den text man använt i sin exeges för att få fram hur många människor en "församling" består av är den "församling" av tio spioner som Jehoshua tar med sig in i Kanaan, och även Korachs - och den "församlingen" var uppenbarligen inte alls Gudi behaglig. Där måste man nog också vara uppmärksam på vem man är som människa och hur man närmar sig de gemensamma bönerna.
    Jag har någon dröm, som kanske är lite romantiserande, om att helt enkelt ha som vana att gå i en synagoga år ut och år in och liksom gro fast och bli en av inventarierna och sedan får det kanske kännas hur det nu känns så länge det är ett någorlunda stärkande eller iaf upprätthållande sammanhang. Men det kanske är en rotlös västerlänning som talar också, iofs.
    Som folk som romantiserar klosterfriden, kanske, som du ju ser både för- och nackdelarna av.
    Tror du att det här främst är en fråga om form eller om ngt mer, hur ska jag uttrycka det, "andligt"?

    SvaraRadera
  3. JO, jag har ju också den där drömmen om en stabil församlingstillhörighet - gärna både i form av en större, vidare församlingsgemenskap och en mindre, mer intim husgrupp eller liknande. Det har naturligtvis med att göra att även jag har rotlöshet att bråka med och att jag liksom aldrig lyckats ta mig in i ett (svenskkyrkligt, då) sammanhang och bli kvar. Och det är inte för att jag inte velat.

    Andlighet vs form? Jag tänker att jag, för att jag ska kunna känna mig hemma i en bönegemenskap, behöver rutin, trygghet och innerlighet, eller åtminstone utrymme för innerlighet (man måste inte vifta och sjunga jämt - men det är fint om man får). Rutin är ju definitivt en formfråga - och vissa former gör ju också vissa sorters innerlighet svårare - men det beror ju helt på hur gruppen funkar. Där tänker jag att sådant som delaktighet i liturgi och utformande av gudstjänsten (talar om kristna sammanhang, alltså) spelar större roll än om formen råkar vara exempelvis karismatisk eller kontemplativ.

    Sedan - och det här kan väl jag känna är något jag brottas med - är det ju inte alls i kristna sammanhang självklart att diskutera text och bön ur ett teologiskt eller filosofiskt perspektiv. Jag vill inte säga att man inte kan ha en levande och god gemenskap utan det - men för mig blir det liksom en hunger som aldrig riktigt stillnar. Jag behöver få både känna och tänka - annars känner jag mig inte delaktig med hela mig.

    SvaraRadera
  4. Där tänker jag att det beror mycket på församlingens sociala profil, men såklart också på rörelsen. Svenska kyrkans folkkyrkoprofil kan jag också uppleva som ganska utestängande eftersom den vanligen förutsätter att man inte är intresserad av att sätta foten i kyrkan annat än under vapenhot.
    Sedan tänker jag att det är en väldig skillnad på olika typer av gemenskap också. I stora synagogan förs till exempel otroliga diskussioner under frukost på måndags- och torsdagsmorgnar, men fredags- och lördagsgudstjänsterna är inte riktigt min stil. Man kan ju hitta sammanhang som är bra teologiskt och ideologiskt men faktiskt ger dåliga gudstjänster, och fantastiska gudstjänstsammanhang tillsammans med fradgande knäppon.
    Och sedan är det klart att en församling blir som en familj och att det inte går att undvika en viss hatkärlek, men jag tror att man också måste ha ärligheten att se när ett sammanhang inte fungerar, eller när man inte har en relation till sammanhanget. Jag kan inte ha en relation till am Yisrael om jag inte har en relation till min egen synagoga - jag kan inte ha en relation till idén om ett folk utan att uppleva den kontinuerligt där jag går. Tänker att det där finns en risk i det här med osynlig och synlig kyrka, att man tänker att man står i en relation till Kyrkan men sedan inser att man inte har en församling.
    Sedan kring form... tja, stora synagogan i Stockholm med sin orgel och sina tyska reformmelodier skiljer sig ganska drastiskt från en chassidisk liten sthiebel eller en sefardisk esnoga. Att man delar text ger en stabil grund att stå på men stämningen kan ju fortfarande variera drastiskt.

    SvaraRadera