Avskilj dig inte från församlingen

I ett tidigare inlägg skrev jag för ett tag sedan om den mishna i vilken rabbi Hillel säger:

אל תפרוש מן הציבור

Avskilj dig inte från församlingen

Då tog jag upp det ur ett mer teoretiskt perspektiv: att dor haF'laga, de som byggde Babels torn, "kom lättare undan" än dor haMabul, de som gick under i Floden, för att tornbyggarna höll sams med varandra då de hädade mot Gud medan de som gick under i Floden inte hädade mot Gud men behandlade varandra vidrigt.
Detta inlägg handlar dock mer om mina personliga funderingar. Jag har nämligen inte haft tid/råd/ro att ta mig till någon synagoga för vardagsbönerna sedan jag kom hit till Amsterdam. Jag har försökt be hemma men det är verkligen en helt annan sak än att be med en församling. Jag kommer osökt att tänka på den kända talmudiska hyperbolen:

תניא אבא בנימין אומר אין תפלה של אדם נשמעת אלא בבית הכנסת

Det har lärts ut: Abba Benyamin säger: Ingen bön (sagd) av ett människobarn hörs utanför församlingshuset.

På sitt typiska vis går Talmud senare vidare och säger att Gud visst hör bön även utanför synagogan, först att Gud är med tio som samlas, sedan tre, sedan två och slutligen en. Men den första öppningen är det utmanande: Gud lyssnar inte på dig om du inte ber med andra människor. Det räcker inte att be till Gud - du måste även be med människor.
På samma sätt är konceptet minjan centralt i judisk bön. Minjan är den grupp av tio judar (beroende på vem man frågar tio myndiga män, eller tio myndiga män och/eller kvinnor) som krävs för att hålla en fullödig bön med toraläsning, högläsning av huvudbönen, den tysta amidan, den prästerliga välsignelsen och en del andra moment.
Det åligger judar att prioritera att ta sig till en församling framför att be hemma, även om detta kommer att göra det svårare att koncentrera sig på sina böner. Det är viktigare att hjälpa till att försöka få ihop den grupp av tio som behövs än att själv be med maximal innerlighet. De andras gemensamma bön är viktigare än den personliga bönen.
Ni får ursäkta att jag inte kan källhänvisa till den lagen på studs, men jag har inte så många av mina böcker med mig här till Amsterdam. Det står hursomhelst någonstans i början av Kitzur Shulchan Aruch i kapitlet om böneplikterna, för den som skulle vilja kolla upp det finstilta.

Detta kan låta märkligt i moderna öron, att man ska hjälpa sin församling, även om det eventuellt kan gå ut över ens eget böneliv. Jag tycker dock att det är en extremt viktig del av vad judendomen är. Judendomen kan nämligen inte utövas i ensamhet. Toraläsning ska ske mellan människor, inte inuti ens huvud - tolkningen dallrar i luften mellan två personers åsikter, och bön ska sägas som en del av en församling, inte som en individualistisk ö.
Jag har sagt detta förut men det tål att upprepas: judendomen tillhör inte individen, utan kollektivet. Judendomens förhållande till Gud uttrycks inte genom tro utan genom förbund. Som jude står du framförallt annat i förbund - du står aldrig utanför dina relationer. Ett förbund till Gud, ett förbund till jorden, ett förbund till andra judar, ett förbund till alla människor. Du kan inte repa upp någon av dessa relationer eller mena att du kan utöva judisk andlighet utan att stå i de relationer judendomen är.

Så jag frågar mig: vad håller jag egentligen på med när jag står hemma på mitt studentrum och läser bönerna för mig själv? Avskiljer jag mig inte i det från församlingen?
Det är inte så min judiskhet ser ut, som något mellan mig och Gud i något sorts vakuum av intensiv andlighet. Jag måste stå i ett sammanhang för att kunna stå för mitt andliga sökande och kunna be med integritet. Om jag inte kan möta människor kan jag inte heller möta Gud, och kan jag inte se Gud i andra människor i en församling kan jag knappast se Henom i siddurn heller. Mishna och Talmud säger tydligt att Guds närvaro finns även med den ensamme, och att det personliga ropet till Gud är brinnande viktigt är något bibeln vittnar om gång på gång. Det är förstås något som också måste förutsättas om man vill kunna stå på egna ben som andlig varelse, att man kan ta ansvar för sin vardag, framförallt i en religion som till så stor del utspelar sig hemmavid. Men det är inte en jude som sluter förbundet vid Sinai, utan hela folket och det sluts inte enbart med Gud utan även med de andra judarna.
Svaret på mitt dilemma? Kanske att pallra mig iväg till en synagoga imorgon, nu när jag ändå har tre lektionsfria veckor framför mig. Jag hoppas att det är svaret.