måndag 11 oktober 2010

Babels torn

Jag tänkte skriva en lite sen parashat hashavua här, på parashat Noach, veckans torastycke som sträcker sig från 1 Mos 6:9-11:32. Detta är Torans andra veckostycke (vi började om läsningen på Simchat Tora som var alldeles nyligen). Ur denna hade jag tänkt välja ett av guldkornen, nämligen den ofta så förytligade berättelsen om Migdal Bavel, Babels torn.
Jag hade dessutom tänkt ställa upp den berättelsen mot ett annat stycke, ur 4 Mos, som handlar om när Korach gör uppror mot Moshe i israeliternas läger. Varför jämföra Babels torn och Korachs uppror? Vi kommer förhoppningsvis till det.
På midrashiskt manér tänker jag också börja med stycket om Korach och försöka arbeta mig mot mitt mål, berättelsen om Babels torn.

I 4 Mos 16:1-40 gör leviten Korach uppror mot Moshe och Aharon och säger till dem (4 Mos 16:3):
Ni har gått för långt! Hela menigheten är helig, allesammans, och Herren finns mitt ibland dem. Varför vill ni vara förmer än Herrens församling?
Detta är i sig kanske inte en helt obefogad kritik, och Aharon och Mirjam konfronterar själva Moshe med liknande uttalanden senare. Men vad är det som gör att Korach och hans anhängare möter ett så hemskt slut som de gör, nämligen att jorden öppnar sig och sväljer dem?
Vi får en ledtråd i berättelsens inledning, i 4 Mos 16:1:
Och Korach, son till Yitzhars, son till Kehat, son till Levi, tog (ויקח, vajiqach) tillsammans med Eliavs söner Datan och Aviram och Pelets son On, Rubens ättlingar.
Det finns något märkligt här, nämligen ויקח קרח, vajiqach Qorach, ”Korach tog”. En av mina absoluta favoriter bland kommentatorer är, som vissa av er lär ha märkt, den innovativa och insiktsfulla Or haChaim, som på denna vers säger:
Vad menade Toran då den skrev "han tog" utan att berätta för oss vad det var Korach tog? Våra lärde i Bamid’bar Rabba 18 säger att han tog sig själv åt sidan. Detta implicerar att han därigenom förminskade sig själv. När vi tänker på Korach, tänker på vi på någon som avskiljer sig själv från huvudkroppen och därigenom förlorades.
Vad författaren Chaim ibn Attar menar med detta är kopplat till ett mycket större resonemang. En överlägset viktig del om man ska ha någon chans att försöka förstå den judiska människosynen är den princip som återfinns i en känd mishna:
הלל אומר, אל תפרוש מן הציבור
Hillel sade: avskilj dig inte från församlingen
Denna princip, al tifrosh min-hatzibbur, tillsammans med förbudet i 5 Mos 14:1: לא תתגדדו, lo titgodedu - av rabbinerna tolkat som "splittra er inte" gäller på såväl praktiska som andliga och sociala plan. Detta innebär exempelvis att böneledaren under en gudstjänst aldrig får göra någon åtskillnad mellan sig själv och församlingen. Därför är renodlade växelläsningar förbjudna i judisk liturgi och en judisk böneledare aldrig står vänd mot församlingen - för att visa att han eller hon är en del av den står böneledaren alltid vänd mot Jerusalem tillsammans med de andra.
Ett annat exempel är vad Stockholms tre synagogor gör: trots sina olika religiösa inriktningar bildar de tillsammans en enhetsförsamling som väljer att streta tillsammans istället för åt olika håll. När man bråkar, gör man det så att säga inom familjen, och även om det tar på både krafter och tålamod så har man hittills sedan 1870 inte delat upp sig.

För vad är det Korach gör? Han påpekar att alla Israels barn är en enhet, att de tillsammans är Herrens församling. Men sedan agerar han själv tvärtemot sina egna ord och splittrar folket i två. Istället för att hålla sig kvar hos Moshe och kritisera inifrån skapar han sin egen utbrytargrupp och delar församlingen. Den spricka som uppstår i enheten speglas enligt mig i själva jorden, vilket blir hans fall. Korachs agerande splittrar honom, folket Israel och naturen, med följden att han faller.

Låter det som en drastisk lösning? Låt oss då äntligen anlända i parashat Noach och se till berättelsen om Babels torn. En trogen läsare kanske minns att jag berättat om att judiska bud kan delas upp i två kategorier: ben Adam leChavero och ben Adam laMakom.
Ben Adam leChavero betyder "mellan människan och hans nästa, alltså de bud som handlar om intermänskliga relationer, de "horisontella buden".
Ben Adam laMakom, "mellan människan och Platsen (Gud)" handlar å sin sida om "det vertikala", det vill säga de bud som handlar om bön, välsignelser, heligt leverne: kort sagt det som handlar om relationen människa-Gud.
De två går förstås ofta ihop, men när de står i konflikt mot varandra finns det en viktig princip som säger: bud ben Adam leChavero, mellanmänskliga bud, har alltid företräde framför bud ben Adam laMakom, buden som rör människan och Gud. Ens nästa går alltid före Gud om man i ett givet ögonblick inte kan få dem att gå ihop.

I veckostycket Noach finns det två viktiga berättelser: den om floden, och den om tornet. I berättelsen om floden börjar jordens människor bete sig så vidrigt åt att Gud till slut tvingas översvämma hela världen och börja på ny kula. Kort därefter bygger människor dock ett torn för att utmana Gud och Hen förbistrar deras språk och sänder ut dem i olika riktningar. Man kan tro att båda berättelserna handlar om samma sak: människan visar högmod, Gud trycker till henne. Rabbinerna lär oss dock något annat:
Vilken är värst? Flodens generation eller förskingringens generation (de som byggde tornet)? De (flodens generation) sträckte inte ut sin hand mot Grunden (Gud), men de (förskingringens generation) sträckte ut sin hand mot Grunden för att strida mot den. De (flodens generation) sköljdes bort, medan de (förskingringens generation) inte förintades från jorden. Detta för att flodens generation var rövare och stred inbördes - därför förintades de - medan de (förskingringens generation) handlade i kärlek och vänskap mellan varandra, som det sägs (1 Mos 11:1): "(Och alla på jorden hade) ett språk och enade ting." Lär av detta att tvisten är hatad men att friden är stor.
- Rashi på 1 Mos 11:9, från Bereshit Rabba 38:6
Vad detta vill säga är att dor haMabul, flodens generation, inte gjorde uppror mot Gud, inte ruckade på buden ben Adam laMakom, men behandlade varandra illa, och att detta ledde till deras fall, medan dor haF'laga, förskingringens generation, gör öppet uppror mot Gud men behandlar varandra väl. Och dor haF'laga råkar inte ut för någon gudomlig katastrof - i all stillsamhet förskingras de helt enkelt ut över jorden. Dor haMabul, däremot, som tvistar inbördes och sår split och splittring, de går samma öde till mötes som Korach: naturen själv slukar dem.
Man kan nog ganska lätt dra ekologiska växlar på det här också, men för tillfället nöjer jag mig med att påpeka var prioriteringarna ska ligga, och att varken Moshe och Aharon i det första stycket, eller dor haF'laga i det andra, var några syndfria hjältar men att de åtminstone lyckades hålla fast vid respekten för medmänniskan - i Aharons och Moshes fall kanske lite mer långsiktigt än vad gäller de babblande byggmästarna, då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar