- Ur förordet, sid. xv-xvi
Jag håller med Ross om vilken utmaning frågan om kvinnans juridiska, teologiska och sociala status i judendomen presenterar för det rabbinska etablissemanget. Vad jag däremot inte håller med henne om, och detta ämne återvänder Ross till gång på gång, är det "nya" i de beslut som jämställer kvinnans och mannens roller, t.ex. Rabbinical Assemblys takana om kvinnors halachiska jämbördighet med mäns eller Sara Hurwitzs eller Haviva Ner-Davids ortodoxa rabbinvigningar.
Jag menar att det inte är fallet att judisk lag haft en exkluderande juridik som sedan lättats upp under nittonhundratalet. Den rabbinska traditionen har visserligen haft stora problem med att placera kvinnor socialt, vilket märks tydligt i bland annat det faktum att inte en enda av judendomens stora teologer före Nechama Leibowitz (1905–1997) varit kvinna - man har inte ens en judisk motsvarighet till Hildegard av Bingen eller heliga Birgitta (med de små undantag som den kurdisk-judiska rabbinen Asenat Barzani, 1590–1670 och den chassidiska rebben Hanna Rachel Verbermacher, "Ludmirer Moyd", 1805-1888 utgör).
Att däremot mena att den rabbinska lagen alltid, eller ens länge, behandlat kvinnor så som de nu behandlas i ortodoxa kretsar är historierevisionism och resultatet av en tämligen ensidig diskurs. Dagens ortodoxi, i sig lika mycket ett barn av upplysning och emancipation som den judiska reformrörelsen, har med tiden antagit en kvinnosyn som långtifrån är så gammal som den själv vill hävda.
Tillåt mig att demonstrera med ämnet som avgör huruvida kvinnor kan räknas in i minjan, den församling á tio judar som behövs för att hålla en fullödig gudstjänst, och huvuddelen i frågan om de kan vara shlichot tzibbur, det vill säga leda gudstjänst, åt närvarande män.
Det finns kring frågan om en kvinna kan vara shaliach tzibbur tre komponenter, den om kvinnans förpliktelse att be, den om kevod hatzibbur, församlingens värdighet (det vill säga, om det på något sätt är opassande att släppa upp vissa personer som shaliach tzibbur) och frågan om qol isha, om kvinnans röst. Den sistnämnda är en mycket svag lag som många andra redan lyckats fälla, och frågan om kevod hatzibbur har på många håll lösts även den. Den viktigaste, och mest debatterade frågan, är dock om kvinnor i lika hög utsträckning som män är förpliktade att be. Detta avgör både frågan om de kan räknas in i minjan, då en minjan består av tio jämlikt förpliktade individer, och dessutom om hon kan befria andra från sina plikter som shaliach tzibbur, eftersom en person enbart kan vara motzi, sändebud, åt någon kring bud där både den utsände och den som representeras är jämlikt förpliktade ("Detta är principen: någon som inte är förpliktad i en sak kan inte befria de många från deras plikter", Rosh haShana 3:8).
En shaliach tzibbur måste vara jämlikt förpliktad med den minjan han eller hon leder för att kunna representera den i uppfyllandet av vissa mitzvot, och då framförallt den viktigaste judiska bönen, amidan, adertonbönen, som i äldre rabbinsk litteratur helt enkelt kallas "hatefilla", bönen. Det är också här frågan om förpliktande kommer in, eftersom kvinnor utan problem även i ortodoxa församlingar i teorin kan leda andra delar av gudstjänsten (P'zukei d'Zimra, Kabbalat Shabat, andra hymner och psalmer samt, om än omstritt, läsning av Tora).
Vad man främst måste se till är alltså om kvinnor är, eller kan göras, jämlikt förpliktade med män vad gäller framförallt två punkter: utropandet av trosbekännelsen, Sh'ma, morgon och kväll, och än viktigare: amidan morgon, middag och kväll, där den som är shaliach tzibbur dessutom kan uppfylla de andra bedjandes plikt om dessa inte kan göra det själva.
Om kvinnor är i lika hög grad förpliktade att utföra dessa två bud, trosbekännelsen och bönen, kan könsegalitära minjanim formas, och då kan kvinnor i praktiken även agera shlichot tzibbur åt de andra bedjande, oavsett dessas kön. Många har här försökt "ge" kvinnor denna status, men jag vill snarare argumentera för att de redan "har" den, och att allt man egentligen behöver göra är att gå tillbaka till de auktoritativa källor som finns. Men man måste från dem inte bara kunna bevisa att kvinnor är förpliktade att be utan, som sagt, att könen är jämlikt förpliktade till det.
Jag kommer i det här inlägget, underbyggt av rabbinerna Ethan Tuckers och Micha'el Rosenbergs responsum "Egalitarianism, Tefillah and Halakhah", att fokusera på och argumentera kring bönen.
Vi måste börja med att fastställa att samtliga rabbinska auktoriteter anser att kvinnor är förpliktade att be dagligen. Vi börjar med de tidigaste källorna, nämligen i lagtexten Mishna:
Kvinnor, slavar och minderåriga är undantagna från läsningen av Sh'ma och tefillin (böneremmar) och är förpliktade vad gäller bön (amidan), mezuza (de kapslar som sätts upp på dörrposter) och bordsbön.
- B'rachot 3:3
Många hävdar, med stöd i mishna Qidushin 1:7, att kvinnor är undantagna alla tidsbegränsade positiva ("du skall", motsatt negativa "du skall icke") bud. Denna princip är dock en sanning med modifikation, eftersom kvinnor är förpliktade till bordsbön och uppsättningen av mezuzot, som vi såg ovan, den årliga läsningen av Esters bok, utförandet av kiddush (helgandet av sabbaten över en bägare vin), tändandet av sabbatsljusen, reningsbad efter menstruation, och amidan, bland annat.
I Talmuds kommentar på mishnan, i B'rachot 20b, fastställs dessutom att bön inte är ett tidsbestämt bud, vilket gör att kvinnor oavsett är förpliktade att be.
Ser man till dessa källor är det tydligt att kvinnor är förpliktade att be amidan. Men det räcker inte med att bara gå till Mishna och Talmud för att se hur en lag ska appliceras idag - det ligger femtonhundra år mellan oss och de talmudiska diskussionerna och man måste se hur rabbinerna däremellan hanterat en lag.
Vi ska därför vända oss till medeltidens två rabbinska giganter, Maimonides (1137/8-1204) och Rashi (1040–1105).
Maimonides position håller fast vid att bön är ett positivt, icke tidsbestämt bud eftersom Toran inte fastställer vare sig tiden för eller innehållet i bönen utan att bönen i sin mest "bibliska" form är det dagliga sägandet av någon form av personlig bön, så länge denna bön innehåller de tre elementen lovprisning, petition och tacksägelse (de tre "blocken" i amidan). Enligt honom är den formella amidan med sina arton (i praktiken nitton) välsignelser deRabbanan, ett rabbinskt bud, medan själva uppmaningen att be i någon form är biblisk (deOraita). Detta innebär dock inte att ett bud som är deRabbanan är mindre bindande än ett bud som är deOraita, men de faller in under delvis olika juridiska principer, t.ex. huruvida man får upprepa en välsignelse om man är osäker på om man redan sagt den eller säga den i en situation där man inte är säker på om den är korrekt (i fallet deRabbanan ska den upprepas, i fallet deOraita ska den inte upprepas).
Det är ett positivt bud att be dagligen, som det står skrivet: "Ni skall tjäna Herren, er Gud" (2 Mos 23:25). Genom traditionen vet vi att denna tjänst är bön, som det sägs: "Och tjänar (Herren) av hela ert hjärta" (5 Mos 11:13). Rabbinerna säger: "Vad är hjärtats tjänst? Det är bön." (Sifre D'varim 41). Bönens antal är inte biblisk, bönens form är inte biblisk, och bönen har ingen bibliskt fastställd tidpunkt. Därför är kvinnor och slavar förpliktade att be eftersom detta är ett positivt bud utan tid, men plikten är denna: en person ska böna och be varje dag och förtälja den Heliges lov, och efteråt lägga fram sina behov som en efterfrågan och petition, och därefter ge pris och tack till Gud för det goda Han bestått henne, varje person efter förmåga.
- Hilchot Tefilla 1:1-2, men se även Sefer haMitzvot, mitzvot ose (positiva bud) 5 och 10
Vidare säger Maimonides uttryckligen (Hilchot Tefilla 6:10): "Kvinnor, slavar och minderåriga är förpliktade till bön och den man som är undantagen från Sh'ma är undantagen från bön."
Maimonides menar att bönen och trosbekännelsen hänger ihop och menar även att bönen är ett bibliskt bud men försedd med en rabbinsk struktur. Om båda könen är förpliktade att be, är båda förpliktade att be samma bön, eller uppfyller kvinnor budet på ett sätt och män det på ett annat?
En av dagens ledande israeliska halachister, Ovadia Yosef, menar att Maimonides här fastställer att kvinnor är förpliktade att be, men inte att be den rabbinskt fastslagna bönen (Responsa Yabia, Omer VI Orach Chaim #17.). Så länge de säger någon typ av bön under dagen har de enligt honom uppfyllt sin plikt, men denna läsning är av många anledningar mycket svag, och något Tucker och Rosenberg effektivt avskriver i sitt responsum (sid 9-10).
Ovadia Yosef tar dessutom inte hänsyn till en av den tyngsta juridiska auktoriteterna, Yosef Karos (1488-1575) lagkodex Shulchan Aruch, som menar att Maimonides ser såväl män som kvinnor som förpliktade till den rabbinskt utformade amidan.
På andra sidan tolkningsskranket har vi Rashi, Nachmanides (Polemik mot Sefer haMitzvot, mitzvot ose 5) och flertalet av medeltidens stora rabbiner, men jag tänker här enbart fokusera på Rashi, som i sin kommentar till B'rachot 20a menar att bön inte alls är bibliskt påbjudet, utan helt och hållet rabbinskt och att anledningen till att kvinnor och män är jämlikt förpliktade till bön är att den är ett rop på nåd, vilket alla människor är i behov av:
Och de är förpliktade att be, eftersom bön är (ett rop på) nåd, och det är från rabbinerna som fastställde det även för kvinnor och för att undervisa barn.Han hävdar uttryckligen, i samma kommentar: "Det är inte ett bibliskt bud". Han menar, till skillnad från Maimonides, att det inte finns någon biblisk kärna till bönen som rabbinerna sedan formaliserat utan att innehåll, form och förpliktande natur helt är deRabbanan, rabbinskt fastställd. För majoriteten av de medeltida rabbinerna, som höll med Rashi och Nachmanides, var Ovadia Yosefs resonemang att kvinnor och män är förpliktade till olika typer av bön, kvinnor till den bibliska och icke fastställda och män till den rabbinskt strukturerade och tidsbestämda, en omöjlighet - det fanns bara en typ av bön, den rabbinskt utformade amidan, och när de klassiska texterna talar om kvinnors plikt att be är det givetvis den dagliga, strukturerade bönen som omtalas. För att sammanfatta menar alltså Maimonides att bön är generellt påbjudet deOraita och gäller såväl män som kvinnor, då den inte är tidsbestämd och när rabbinerna lade till sitt "skikt" till bönebudet genom amidans struktur, behöll förpliktelsen sin status för såväl män som kvinnor.
Rashi, Nachmanides och andra menar istället att bön inte alls är deOraita utan helt och hållet deRabbanan och dess struktur (amidan) med tre dagliga recitationer är vad Mishna talar om då den säger att män och kvinnor är jämlikt förpliktade till bön (vilket också är troligt, eftersom amidan var utformad under tannaitisk tid, då Mishna sammanställdes och terminologin tefilla[bön]= amida redan fanns i bruk).
När då den senare Shulchan Aruch, den kanske viktigaste lagkodexen för såväl ashkenaziska som sefardiska judar, behandlar bönebudet säger den:
Och kvinnor och slavar, trots att de är undantagna från Sh'mautropet är förpliktade att be, eftersom detta är ett positivt bud utan fastställd tid.
- Shulchan Aruch, Orach Chaim 106:1
Så, om då alla de viktigaste källorna säger att män och kvinnor båda är jämlikt förpliktade att be amidan tre gånger dagligen - vilket innebär att kvinnor kan räknas in i minjan och även, om vi behandlar de två mindre problemen nämnda ovan med qol isha och kevod hatzibbur, agera shlichot tzibbur åt den, åtminstone för den viktigaste delen, nämligen amidan, även om Sh'ma är en delvis annan fråga - varför behöver vi då idag kämpa med näbbar och klor för kvinnors rätt att delta fullt ut i minjan? Att en minjan ska utgöras av tio män sägs dessutom inte tydligt i någon lagtext före Shulchan Aruch ("עשרה זכרים", Orach Chaim 55:1), även om detta knappast kan användas som argument för att inkludera kvinnor i den offentliga gudstjänsten idag.
Men om kvinnor och män är jämlikt förpliktade att be och kvinnor således, i lika hög utsträckning som män inte bara är tillåtna, utan även befallda, att delta i den offentliga gudstjänsten för att hjälpa en bönegrupp att uppnå antalet tio så att en fullödig gudstjänst kan hållas, hur kommer det sig då att de i majoriteten av dagens ortodoxa och ett mindre antal konservativa synagogor inte ens räknas till minjan och helt tydligt avråds från att delta i den fastställda offentliga bönen?
Varför måste The Committee on Jewish Law and Standards, den amerikanska konservativa rörelsens juridiska organ, ta till det tyngsta vapnet i den rabbinska arsenalen och 1973 utfärda en takana, det vill säga att utnyttja traditionens auktoritet till att skriva en helt ny lag utan bibliska eller talmudiska prejudikat? (ett tilltag jag för övrigt ser ganska stora problem i att de gjorde, men det är en annan historia)
Svaret hittar vi i i den process som inleddes i lagtexten Magen Avraham, skriven 1671, som kommenterar Shulchan Aruch med:
Ett positivt bud. Så skriver Rambam (Maimonides), som tänker att bön är ett positivt bibliskt bud, som det står skrivet "Och tjänar (Herren) av hela ert hjärta" (5 Mos 11:13). Men bibliskt är det nog att säga en bön om dagen, enligt vilken formulering man vill. Därför har de flesta kvinnor idag inte vanan att be regelbundet, eftersom de direkt efter att ha tvättat händerna på morgonen säger några petitioner, och det är nog, enligt bibeln, och det är möjligt att rabbinerna inte utökade budet mer än så. Men Ramban (Nachmanides) menar att bön är rabbinsk, och detta är den position de flesta lagauktoriteter tar.
- Magen Avraham på Orach Chaim 106:2
Detta är grunden för en senare utveckling som menar att kvinnor bara är bundna av den "bibliska delen" av bönebudet, medan män är bundna av både den bibliska och den rabbinska komponenten. Magen Avrahams försiktiga fundering ("det är möjligt att rabbinerna inte utökade budet mer än så") har i praktiken lett till att kvinnor idag i den ortodoxa världen inte bara i praktiken sällan leder gudstjänster utan att de rentav är förbjudna därtill, då de inte ses som jämlikt förpliktade att be, eftersom männen har en biblisk och en rabbinsk förpliktelse medan kvinnorna bara har en biblisk och den juridiska statusen således inte är identisk. Detta gör att de dels inte kan räknas in i minjan, och dels inte kan agera shlichot tzibbur.
Magen Avraham (även beteckningen för bokens författare, Avraham Gombiner) beskriver dock enbart en praktisk verklighet där kvinnor inte ber sina dagliga böner, och i enlighet med sedvandlig rabbinsk praktik försöker han att inte peka ut dem som syndare, utan snarare öppna upp för hur deras agerande kan ursäktas. Han undantar inte kvinnor från böneplikten, väl medveten om Maimonides uttalande i Hilchot Tefilla 6:10, men han håller med Maimonides, som i det här fallet är en minoritetsposition, om att där finns en biblisk kärna och ett rabbinskt utförande, och att kvinnorna i hans tid och plats mycket riktigt enligt denna logik uppfyller det bibliska budet genom sina personliga morgonböner. Han säger inte att "det är nog att säga en bön om dagen, enligt vilken formulering man vill" utan "men bibliskt är det nog att säga en bön om dagen, enligt vilken formulering man vill". Han påpekar endast att kvinnorna uppfyller åtminstone den delen, och leker sedan med tanken att det kanske räcker för att uppfylla hela budet, men drar aldrig saken till sin spets, medveten om att det inte bara vore radikalt enligt den maimonideanska hållningen utan även att Maimonides i sig inte är den normerande auktoriteten i denna fråga, eftersom judisk lag alltid avgörs av majoritetspositionen.
Snarast försöker han försvara de kvinnor han har runt omkring sig och menar att de åtminstone uppfyller budet deOraita, och att vad de gör kanske också är rabbinskt acceptabelt.
Det finns dock inga som helst prejudikat vad gäller en sådan position, vare sig i fallet majoritetspositionen att det bara finns en typ av bön eller minoritetspositionen att bön har två komponenter, en deOraita och en deRabbanan.
Magen Avraham menar dock även att hela Maimonides hållning är juridiskt ogiltig och att där inte finns något utrymme i normerande judisk lag för att anta honom, och därmed försvinner hela grundantagandet som skulle kunna särskilja kvinnors bön från mäns. Han säger själv senare att lagen håller med Nachmanides och inte Maimonides, kring frågan hur kvinnor bör avsluta sabbaten, då de flesta av dem inte säger kvällsbönen i vilken välsignelsen för det ingår.
Den för ashkenaziska judar viktigaste kommentatorn på Shulchan Aruch, den polske rabbinen Moses Isserles (1520-1572), skriver:
Och man ska också lära kvinnor som inte gör havdala (avslutar sabbaten) i amidan att säga (välsignelsen) "som skiljer heligt från vanligt" innan de utför några (enligt sabbatslagarna) förbjudna sysslor.
- HaMapa på Orach Chaim 299:10
Här säger Magen Avraham (a.a. 16) tydligt:
De som inte gör havdala. Trots att de är förpliktade att be amidan, som det står skrivet i siman 106 (den tidigare kommentaren på 106:2), har många för vana att inte be i slutet av sabbaten. Kanske är det för att kvällsbönen är frivillig, förutom att judarna själva tagit på sig den som förpliktande, och kvinnor kanske aldrig tog på sig själva att be i slutet av sabbaten.Här blir det tydligare att Magen Avraham inte försöker ändra lagen, utan utforskar vägar att försvara kvinnors fromhetsliv, i det här fallet, till skillnad från 106:2, genom att spekulera i om kvällsbönen (som enligt alla rabbinska källor är en bön judarna frivilligt tog på sig och som inte har någon biblisk grund alls, eftersom den inte motsvarar något tempeloffer) kanske är valfri. Han fastställer dock tydligt att "de är förpliktigade att be amidan", vilket ger oss ett tydligt lagbeslut: även i denna text, som vissa rabbiner senare sett som grunden för det könsuppdelade systemet, ser vi ett tydligt uttalande att kvinnor är jämlikt förpliktade att be den rabbinskt utformade amidan.
Ändå har ett par kommentatorer därefter tagit upp just denna tråd, en från 1753:
Enligt detta har en (halachisk) mildhet uppstått bland kvinnor som innebär att det räcker med en gång om dagen
- P'ri Megadim, Eshel Abraham 106:2
Och en annan, Aruch haShulchan, skriven av rabbi Yechiel Michel Epstein (1829-1908):
Enligt detta kan man med stora svårigheter försvara det faktum att våra kvinnor inte är noggranna vad gäller alla tre böner, i enlighet med Rashi och Tosafot (medeltida talmudister), men enligt Rif (rabbi Isak ben Jakob Alfasi haKohen, 1013-1103) och Rambam kan man förstå det.
- Aruch haShulchan på Orach Chaim 106:7
Vi kan här se en utveckling som ledde fram till en anpassning till en social verksamhet - vilket är en självklarhet i rabbinsk lag - men även rabbi Adin Steinsaltz, en av dagens mest inflytelserika ortodoxa talmudister, skriver:
Därför, trots att förpliktelsen att be för kvinnor aldrig formellt upphävdes, insåg de lärde att ett strikt påläggande av obligatoriska böner skulle bli överdrivet tungt för dem. En kvinna som tar hand om sina hushållsbestyr, och mer därtill - om sina barns uppfostran och utbildning - kan ses som att hon utför ett pågående bud och därför - i likhet med alla som är upptagna med utförandet av ett bud - undantas andra (Sukka 26a).
- HaSiddur vehaTefilla, A Guide to Jewish Prayer, 1994, Schocken, sid 29
Även här är det den reella verkligheten som styr men man frågar sig då hur det ortodoxa etablissemanget kan se mellan fingrarna på alla de ogifta kvinnor, och kvinnor som lever med män där de delar på ansvaret för barnen, som inte ber de dagliga bönerna. En man som hålls upptagen av de plikter och bördor barnuppfostran innebär skulle förstås också kunna ses som upptagen med ett annat bud, men man skulle knappast göra något undantag för honom när barnen var borta eller utflugna. Hur kan man då göra detsamma vad gäller kvinnor?
Om vi ser att kvinnor och män är jämlikt förpliktade att be och att kvinnor idag i högre utsträckning än på Gombiners och Epsteins tid vill medverka i det synagogala livet; be, leda gudstjänst och räknas in i minjan - hur kan man då hålla dem borta från ett bud de inte bara har rätt till, utan till och med är skyldiga att utföra?
Och, om man nu ser det som att kvinnor fått ett undantag, de facto om än inte formellt, kan man inom judendomen i nästan alla lägen vara s.k. machmir, gå utöver lagens bokstav. Så, om en kvinna vill göra mer än hon behöver, hur kan man hindra henne i det, när hon t.ex. kan få vara machmir kring hur hon ska klä sig?
När den sociala kontext i vilken de rabbinska försvaren för kvinnans "bristande fromhet" ändrats, är det då inte dags att släppa denna minhag, denna tradition sprungen ur kulturella omständigheter snarare än rabbinsk argumenation, och gå tillbaka till den ursprungliga juridiska grunden i enlighet med principen om Yeridat haDorot, att en lag har mer auktoritet ju äldre den är, och sluta försöka bortse från den samlade rabbinska tyngden av Magen Avraham, Shulchan Aruch, Rashi, Nachmanides, Maimonides, Talmud och Mishna - med andra ord, i stort sett samtliga större auktoriteter?
Man kan dessutom inte bortse från den verklighet som en gång fick dessa lagar att framträda, och som nu ändrats - i Stockholms stora synagoga, där jag är aktiv, har vi en egalitär minjan där kvinnor räknas och kan agera shlichot tzibbur, och detta innebär också att kvinnor dyker upp. När kvinnor ges chansen att be på lika villkor som män och känner sig bekväma vid det, blir bönen ett bud som faktiskt även uppfylls.
Mitt argument i debatten, även om det finns många fler, är alltså att kvinnors förpliktelse att be, och därmed deras fulla deltagande i gudstjänsten och i minjan, inte är ett "nytt påfund" utan att det är ett tillbakavridande av klockan, något som givetvis bör göras med respekt för de kvinnor som är vana vid systemet som det fungerar nu och inte försöker tvinga dem att delta i minjan, eftersom den sociala verklighet ovan nämnda källor beskriver faktiskt gäller än idag för vissa. Jag anser personligen att det även är vår uppgift att som samhällsmedborgare ändra på den verkligheten, men det får stå utanför den rent halachiska argumentationen.
Det är på detta sätt jag också kan svara på Ross' fundering ovan, hur man kan upprätthålla det juridiska systemets integritet och samtidigt ta hänsyn till samhället runtomkring, och i dessa fall är prejudikaten så starka att vi inte ens behöver oroa oss över upprätthållandet av systemets auktoritet - snarast är det i dagsläget, om jag får överdriva något, som halachans integritet hotas och balansen mellan gudomlig lag och mänskliga sociala förhållanden rubbats.
Nu önskar jag, efter detta kanske överdrivet långa inlägg, en stärkande och frimodig 8 mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar