måndag 28 mars 2011

Bön III - rabbi Soloveitchiks behov

Det går, som synes, upp och ned med bloggandet här. Det är svårt att sätta fingret på varför, men en anledning kan vara att det har varit mycket på gång som gjort det svårt att landa mellan varven. En annan skulle kunna vara att jag är ganska självmedveten kring det faktum att jag - trots att jag egentligen mest plitar ned mina personliga funderingar - skriver inför en grupp läsare, som jag också vet befinner sig på ett ganska stort geografiskt avstånd från mig. En tredje anledning kan vara att de gånger jag får kommentarer, vanligen får det i ett mail eller på facebook, och inte här, vilket får bloggen att kännas lite som en röst som ropar i vildmarken, så att säga. Detta är inte ett skuldbeläggande, men väl en hint ;)
Mest av allt handlar det nog mest om att det vore trevligt med lite diskussion på bloggen, även om jag uppdaterar ganska infrekvent nu och det därför som läsare kan vara svårt att hålla sig uppdaterad på ett normalt sätt.

Hursomhelst, låt mig komma till mitt inlägg, den tredje funderingen kring temat bön. Jag håller just på att läsa rabbi Joseph Soloveitchiks "Redemption, Prayer, Talmud Torah" från 1978 och smälta vad jag hittills förstått är hans huvudpoäng. Soloveitchik, amerikansk modern ortodoxis största figur, menar i denna artikel att ge'ula, frälsning, är oupplösligt sammanbunden med tefilla, bön. En av hans startpunkter i detta resonemang är b'rachot 4b:
"Rabbi Jochanan säger: vem ärver den tillkommande världen? Den som sammanför ge'ula med tefilla."

Detta har vanligen tolkats liturgiskt: välsignelsen över ge'ula, den sista välsignelsen runt sh'ma, ska åtföljas direkt av den första välsignelsen i amida, den stående adertonbönen. Det ska inte finnas så mycket som ett "amen" mellan "baruch ata Hashem, gaal Yisrael", välsignad är du, Herre, som befriat Israel, och "Hashem, s'fataj tiftach...", Herre, öppna mina läppar.
Soloveitchik menar dock att det ligger mer i detta än enbart en rituell anvisning, eller att den rituella anvisningen som allra minst pekar i riktning mot ett samband mellan koncepten bön och frälsning.
För Soloveitchik är exilen och slaveriet att leva i tystnad, att vara perifer, berövad sina ord. Han säger i inledningen: "frälsning är en centripetal rörelse. Att vara i periferin betyder att vara en ej-historieskrivande entitet, medan rörelse mot centrum ger samma entitet historieskrivande och historiemedveten."
Att vara stum är att vara bunden, och att ha sina egna ord är att vara frälst. Att kunna kommunicera sig själv, att kunna namnge sina behov, är att tillhöra friheten. Slaven, å andra sidan, är tyst, tystad, inte bara för att han inte kan uttrycka sitt lidande, utan för att han inte lider. Slaven känner smärta, men lidandet kräver enligt Soloveicthik ett språk. Lidandet kommer sig av att tillåtas känna och yttra mänskliga behov.
Israels barn i Egypten porträtteras som stumma slavar utsatta för smärta, men inte begåvade med ett språk för att kunna uttrycka sitt lidande. De kände sin smärta, men var omedvetna om sina egna behov. Den som ger dem ett språk är Mose, כי אתא משה אתא קול, ty du, Mose, du är röst. Den tysta omedvetna smärtan bryts och ett lidandets skrik hörs, ett skrik efter rättvisa och frihet, som resulterar i exoduståget och matan Tora, mottagandet av Tora på Sinai, då den stumme slaven enligt Soloveitchik fullt ut får sitt språk, sin röst, sitt yttrande, sin egen självbeskrivning.
Jag vill inte tro att Soloveitchik med detta menar att den förtryckte inte känner sitt lidande eller inte kan se sina behov. Jag tror snarare att den enligt Soloveitchik värsta formen av slaveri är att berövas sin röst, sitt språk, sitt eget perspektiv på sig själv. Den vars röst är tystad är inte fri, säger Soloveitchik, även om han eller hon lever mitt i politisk eller ekonomisk frihet. Där finns högst påtaglig ofrihet, men även mer subtil sådan. Spontant kommer jag att tänka på kvinnor, hbt-personer, muslimer - och judar - i västvärlden, men jag vill inte generalisera och säga att det bara handlar om grupper när det även kan handla om individer.

Jag tror även att vi måste se till vad Soloveitchik menar med behov, och hur dessa tillfredsställs i denna frälningsrörelse inåt, mot språket. Soloveitchik menar inte att ens fysiska och ekonomiska behov tillfredsställs genom att erövra ett eget språk - i så fall skulle varje självdefinierande grupp kunna ses som fri, och medelklassindividen i väst skulle aldrig kunna ses som ofri (grovt förenklat). De behov Soloveitchik åsyftar är inte det register av behov som vi fylls med via reklam och kulturella attityder, den aldrig sinande lista av prylar och bekvämligheter som vi dubbar "behov". De behov vi kallar behov är inte sanna, eftersom vi saknar språket att namnge vårt egenliga behov, och vårt lidande i längtan efter det. Språket pekar här, skrikande, lidande, i riktning mot ett helt annat behov, behovet att vara.
Han parafraserar Descartes och skriver: dolorem ferre ergo sum - jag lider, därför är jag. Den lidande människan, vars språk har avtäckt hennes sanna behov av att få vara ett jag, är den människan på väg mot frihet.
Vägen till detta språk, säger han, är bön. Bön ska till sin natur vara bedjande, den ska be om något, ropa till Gud att stilla behovet, det sanna behovet. Här kommer liturgin in - dess på förhand bestämda ord hindrar mig från att förvandla bönen till ytligheter och drar mig i riktning mot samma behov. Den tvingar mig att vända mig utåt och erkänna att mitt själv inte är tillräckligt och att jag behöver Gud för att tillfredsställa mitt innersta behov.

Det finns saker jag gillar med denna syn på bön: uppbrytandet av det egna självets syn på sig själv, vidgandet av ens horisonter till sådant jag i dagsläget inte ens kan namnge, lidandet som en del av förvärvande av språk och frihet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att Soloveitchiks teologi skaver lite mot den faktiskt liturgin. Jag kan inte se det som ett sant behov, kopplad till mitt varande, att Gud "förgör fiender och ödmjukar de högmodiga". Amidans böner är dessutom vanligen högst konkreta: om hälsa, om en god skörd, om frid, om Jerusalems återuppbyggande, om återupprättandet av tempeltjänsten, om Messias ankomst, et c.
Soloveitchik säger att amidans jordnära formuleringar handlar om att göra oss känsliga för våra egna behov, och därigenom andras, men det finns något som saknas.

Jag ser inte en tydlig förklaring till dessa behov i Soloveitchik, det vill säga, om han skulle säga att de behov som nämns i amidan är "sanna behov" och bör tas bokstavligt, eller om behovet av varande är ett annat men att amidans ord håller oss borta från att istället be om "falska behov". Kan inte många av amidans böner tolkas till att handla om egna bekväma behov?
En styrka i hans teologi är dock att den ger bön mening utan att ge sig in på frågeställningen om huruvida Gud besvarar bön eller ej, och det utan att reducera det till att vara "mindful" inför sina egna behov istället för att fokusera på bilar, kläder och gymkort.
Soloveitchik går djupare än så och ställer frågan om det inte bara är genom bön som vi kan upptäcka våra behov, och att bönen är det språk som lägger lidandets ord i vår mun, tills orden blir våra egna och vi utvecklar vårt eget lidandes språk.

Det finns dock även något påtagligt individualistiskt i Soloveitchiks soteriologi, att frälsningen inte är kollektiv utan tycks pågå i mig, att göra mig till en talande varelse, en sann människa. Visserligen går detta genom den kollektivt utformade bönen, men jag ser det som en självklarhet att den judiska frälsningstanken inte är individuell, att den inte handlar om huruvida jag kan få ett sjysst efterliv eller ej, utan om mänsklighetens långsiktiga väl och ve.
För närvarande tänker jag dock ta fasta på tanken om bönen som ber om något, och försöka se om det är fruktbar jord för mig att plantera mitt böneliv i. Experimentet fortsätter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar