Jag hade i den här drashan (tolkningen, textutläggningen) tänkt utgå från ett enda ord, vilket återfinns alldeles i början av vår parasha (3 Mos 1:1), och ger namn åt både den och hela tredje Mosebok: ויקרא, vajiqra, ”och kallade” (♂).
Den första av två anledningar till att jag fokuserar på det ordet är den märkligt formulerade fras den ingår i, som bokstavligt översatt lyder: "Och kallade på Mose och Herren talade till honom från uppenbarelsetältet och sade…"
Chaim ibn Attar lägger märke till den udda fraseringen och kommenterar i Or haChaim på 3 Mos 1:1:
Varför identifierar inte Toran kallaren? (varför står det: "Och kallade på Mose och Herren talade till honom" och inte: "Och Herren kallade på Mose och talade till honom..."?) Även om det är sant att Toran senare identifierar kallaren som Gud… är utlämnandet av Gud som subjekt i början av denna mening iögonfallande. Kanske ville Toran låta oss känna essensen av Guds röst, som är sådan att även om den ropas extremt högt endast är hörbar för någon som är instämd med den och som väntar på att få höra den. Orden ’Och kallade på Mose’ måste betyda att även om Gud kallade ut till alla, var det bara Moshe som hörde det och inte ens någon person som stod framför honom (närmare tabernaklet)Men det finns ytterligare en aspekt av ordet, som man märker om man läser den masoretiska texten, nämligen den att det א (alef, hebreiskans första bokstav, som är en tyst glottisstöt) som står i slutet av ordet ויקרא är otroligt litet, medvetet skrivet mycket mindre än de andra bokstäverna.
Om detta säger Zohar (Zohar 1:234b): "vidare, ett litet א, som kommer från en liten plats, ska bli stort när det binds samman med det ovan."
Vad som talar om här, även om det kan vara svårt om man inte är van vid det zohariska språket, är inte en bokstav, utan något mycket mer radikalt: den pratar om shechinan, Guds närvaro på jorden. Gud är liten, och ska bli stor när han binds samman med det ovan.
Jag ska jämföra detta med en annan midrash, som säger (Shemot Rabba 2:9): "Det finns ingen plats tom på שכינה – närvaro – inte ens törnbusken" , vilket såklart är en referens till 2 Mos 3:2 där Moshe finner Gud i en brinnande törnbuske.
Vi ska bara helt kort se till den episoden och försöka komma ihåg att det är något med Moshe som gör att han hör vad andra inte kan höra. Vad för typ av man är Moshe egentligen?
Jag tänker högt här: hur lång tid tar det upptäcka att en buske står i låga utan att brinna ned?
Jag skulle gissa att det tar åtminstone tio minuter innan man märker något sådant. Och här kan vi få en liten insikt: Moshe var en man som faktiskt satte sig och studerade busken den tid som krävdes. Han hade ett särskilt sätt att se världen på, och ett särskilt perspektiv att uppfatta den från. Han såg i busken, inte bara eld, utan Guds subtila närvaro. Och det var då han för första gången hörde Guds kall.
Jag ska bara kort jämföra med en annan text, när Eliyahu haNavi, profeten Elia, efter fyrtio dagars vandring kommer till Horeb (Sinai) och får sin uppenbarelse:
"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom en tystnadens stilla röst. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: "Varför är du här, Elia?"
- 1 Kung 19:11-13
Moshe och Eliyahu, våra största profeter, får höra Guds röst, inte främst i det stora, i eld och under, utan i det lilla, tysta – ”i tystnadens stilla röst”. Det finns, trots den bibliska dramatiken, också något påtagligt tomt och oansenligt med Gud – och inte bara i bibeln, utan även i våra vardagliga liv.
Det är som om Gud, om människan inte ser honom, på ett sätt inte är där. Detta budskap står i skarp kontrast till ”den starka teologins” Gud, där han är en väldig metafysisk kraft, en maktfaktor som kan, och ibland även behagar, ingripa i naturens gång.
Mot denna tämligen antropomorfa bild av en härskare och undergörare står då den Gud som i interaktion med sin skapelse inte har någon ”makt” eller ”styrka”. Gud är, åtminstone i förhållande till människan inte en kraft utan en uppmaning, en närhet, ett kall.
Gud håller således inte tillbaka någon kraft för att vid ett senare tillfälle visa vem som bestämmer, utan är snarare – i brist på bättre ord – svag; ett försvinnande litet א. Att Moshe kunde höra detta tysta א ledde till den judiska uppenbarelsen, med kristendomen som dotterreligion, och i förlängningen till den västerländska civilisationens ryggrad, med följder som inte går att börja mäta. På så vis lyckades han med det Zohar nämner: att Guds närvaro, detta lilla א, från en liten plats – en liten törnbuske – blir stort när det binds samman med det ovan, det vill säga; när konturerna av det formlösa och kallet från ’tystnadens stilla röst’ får ta plats i det mänskliga medvetandet, när Guds lågmälda närvaro får höras i sin ohörbarhet, och ses i sin osynlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar