Ett ämne jag ofta återkommer till är b’rachot, välsignelser, en av grundstommarna i judisk bön och utlevt vardagsliv. Jag har tidigare tagit upp både den välsignelse Talmud berättar sägs över Gud, och det faktum att det alltid är Gud eller människan som välsignas.
I det här inlägget hade jag tänkt titta närmare på själva strukturen i hur en b’racha formuleras.
Jag har påpekat att alla b’rachot inleds med: baruch ata Hashem, elokeinu, melech haolam…, ”du är välsignad, Herre, vår Gud, universums konung…”
Hur de sedan fortsätter skiljer sig åt för varja b’racha: ”som ger av sin vishet till dem som fruktar honom” (när man ser en toralärd), ”som i sin nåd bygger upp Jerusalem” (del av bordsbönen), ”som kommer ihåg förbundet, är trogen sitt förbund och står fast vid sitt ord” (när man ser en regnbåge), ”som helgat oss genom sina bud och befallt oss att…” (sägs innan många mitzvot ben adam laMakom).
Det finns en grammatisk märklighet här som är tydligare på hebreiska men som syns på svenska i exemplen ovan. Om man tar b’rachan för en toralärd, ”Du är välsignad, Herre, vår Gud, alltets konung, som ger av sin vishet till dem som fruktar honom”, märker man att den inte riktigt lyder som man hade förväntat sig. Det finns ett grammatiskt gupp: den går från andra person, nochach, till tredje person, nistar. Den lyder inte ”Du är välsignad, Herre, vår Gud, alltets konung, som ger av Din vishet till dem som fruktar Dig.”
Den går från direkt närhet, nochach, till något mer dolt, nistar.
Rabbin Bachaya ben Asher (1276-1340) ger en förklaring till detta: då vi i b’rachans första stycke talar om Gud kan vi ha det mer intima perspektiv nochach innebär – till Guds essens har vi en direkt relation. Så snart vi börjar beskriva konsekvenserna av Guds närvaro i skapelsen, hur han uttrycker sig i kosmos, ”backar” vi dock till nistar. När vi beskriver Gud som skapare, laggivare, förbarmare, gör b’rachaformuleringen en poäng av att lägga mer grammatisk distans, för att visa att vi som människor med dessa ord inte kan fånga Guds väsen utan att de bara är mänskliga sätt att försöka förstå honom på (Shulchan shel Arba 1).
Den chassidiska rebben Elimelech av Lizhensk (1717-1787) å andra sidan ger formuleringen en mer psykologisk innebörd – enligt honom handlar det hela om den religiösa människans ständigt pågående kamp och strävan i avodat Hashem, tjänande av Herren. Ibland är Gud nära, i det direkta mötet – nochach – men ibland upplevs han som långt borta, eller helt frånvarande – nistar (Noam Elimelech på parashat Bechukotai).
Jag vill till detta lägga ytterligare en språklig detalj som Maharalen av Prag (ca. 1525-1609) tar upp: ordet b’racha kommer från stammen ברך bestående av bokstäverna ב, bet, כ, chaf och ר, resh.
ב har talvärdet 2, כ talvärdet 20 och ר 200, ett ökande genom det hebreiska alfabetet. Vad denna egenhet innebär förklaras i användandet av ordstammen ברך på ett ställe i Tora (2 Mos 23:25):וברך את־לחמך, uverach et lachmecha – och han kommer att välsigna/öka ditt bröd”. Maharalen pekar på sambandet mellan ”välsigna” och ”öka” – välsignelse är ökandet av något (Tiferet Yisrael 34 och Netzach Yisrael 45).
Jag vill binda ihop detta med de tidigare kommentatorerna; att b’rachaformuleringarna lyder som de gör, inte bara för att påpeka att det finns en strävan där vågorna går fram och tillbaka, utan att man också kommer någonstans – att man ökar det gudomliga i sitt liv genom sin strävan efter självförbättrande, efter att komma närmare Gud. Man ökar välsignelse genom att komma nära välsignelsens källa och som jag nämnt tidigare är judendomen en religion som i belöning för ett väl grävt dike ger dig den större spade.
Vi kan i vårt tjänande, avodat Hashem, komma allt närmare Gud, och – med ett bett av mystik här – inte bara Guds yttre manifestationer, utan även Guds väsen, komma allt närmare hans essens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar