Vad man snabbt kan konstatera att detta är prästernas motsvarighet till att ta ut soporna. Ändå visade jag i förra inlägget att prästerna i Jerusalems tempel tävlade med varandra för att få utföra den här tidiga morgonsysslan och t.o.m. var så ivriga att ett dödsfall inträffade (Yoma 2:1-2).וְלָבַשׁ הַכֹּהֵן מִדּוֹ בַד וּמִכְנְסֵי-בַד יִלְבַּשׁ עַל-בְּשָׂרוֹ וְהֵרִים אֶת-הַדֶּשֶׁן אֲשֶׁר תֹּאכַל הָאֵשׁ אֶת-הָעֹלָה עַל-הַמִּזְבֵּחַ וְשָׂמוֹ אֵצֶל הַמִּזְבֵּחַ. וּפָשַׁט אֶת-בְּגָדָיו וְלָבַשׁ בְּגָדִים אֲחֵרִים וְהוֹצִיא אֶת-הַדֶּשֶׁן אֶל-מִחוּץ לַמַּחֲנֶה אֶל-מָקוֹם טָהוֹר
Prästen skall ta på sig linnerock och bära linnebyxor för att skyla sig. Han skall samla upp askan efter brännoffret som elden har förtärt och lägga den vid sidan av altaret. Därefter skall han ta av sig kläderna, sätta på sig andra och bära ut askan till en ren plats utanför lägret.
De följde onekligen ben Azzais uppmaning att springa efter att utföra även små mitzvot (Avot 4:2), men det finns mer än bara den läxan att lära sig ur detta bud. Notera att det specificeras att prästen enbart ska bära linnekläder, precis som översteprästen då han på Yom Kippur, försoningsdagen, steg in i det allraheligaste för att uttala Guds namn (3 Mos 16:4). Bärandet av linnekläder ingår i själva utförandet av budet.
Tzfatrabbinen Chaim Vital (1543-1620) påpekar att ordet för linne, בד, bad, kan genomgå en kabbalistisk metod kallad atbash som innebär att man byter ut bokstäver enligt mönstret: den första (א) mot den sista (ת), den näst första (ב) med den näst sista (ש), osv. De två första paren (א״ת ב״ש) har gett metoden dess namn. För man in ordet בד, bad, här, får man שק, saq, som betyder säckväv (Shaar haMitzvot på parashat Tzav).
Här framträder Terumat haDeshen som ett ödmjukhetsbud framför allt annat. Låt oss också se till vad aska faktiskt är.
Ska man förenkla saker lite skiljde sig offertjänsten egentligen inte mycket från en vanlig måltid, och prästerna inte mycket från vanliga slaktare. Man dödade, slaktade och tillagade ett djur och åt det. Inget konstigt med det, i sig. Det som skiljde offertjänsten från vilken middag som helst var hur det gjordes. Genom ritualerna höjdes måltiden från något mundant till något heligt, och djuret som offrades ’höjdes’ (ett ord för offer är עלה, ola, vilket har med upphöjande att göra som i verbet ole, att stiga). En judisk tolkning av detta är att liksom djuret höjdes upp till Gud genom de mänskliga ansträngningarna och Guds eld som kom ned från himlarna för att förtära offret (3 Mos 9:24), så finns en parallell i det mänskliga livet.
Människan lyfter genom egna ansträngningar upp ’djuret’ i sig, de delar som är helt fysiska och moraliskt neutrala, och Gud å sin sida sträcker sig ned genom sin nåd och förtär dessa ’djurdelar’; Guds förtärande eld (5 Mos 4:24) renar människan och upphöjer henne till sig.
Men det finns något som inte kan höjas – offret lämnar aska efter sig på altaret, och på samma sätt kommer människan stöta på problem i sin strävan efter ett moraliskt och heligt leverne; delar av henne kommer att motarbeta henne, stå stilla utan utveckling, och frustrera henne. Vissa dåliga drag tycks helt enkelt inte gå att bli av med.
Denna aska, denna restprodukt, tas dock om hand på ett annat sätt. Den kan kanske inte brännas, så då får andra metoder tillämpas. Här klär sig prästen i linne (säckväv) och gräver runt i askan. Parallellen, som jag ser den, är att människan inser att hon inte kan göra allt själv; att hon kan offra upp sig själv till Gud, men att det också finns en punkt där hon måste klä sig i djupaste ödmjukhet och se hur dessa problematiska och envisa drag eller vanor kan komma till användning, och bemötas på andra sätt än hur man själv tänkt sig – där Gud kan hjälpa henne att hitta nya vägar, som hon själv kanske aldrig kommit att tänka på. För detta krävs den avskalade säckväven, linnet som översteprästen bär i litenhet på Yom Kippur, till skillnad från sin vanliga, rikt utsmyckade dräkt.
Och notera vad mitzvan kallas; terumat haDeshen, upphöjandet av askan. Även de envisa restprodukterna kan höjas, men det finns här en pekare i riktning mot det faktum att man som människa inte kan tillämpa en och samma metod för alla sina beteenden och personlighetsdrag, utan måste behandla dem på olika, specificerade sätt. Och att ödmjukhet är en nyckel till allt arbete med sig själv; Mose var värdig att motta Tora inte på grund av sin rättfärdighet eller sin långa meritlista utan på grund av sin ödmjukhet (4 Mos 12:3: ”Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.”). Det är genom ödmjukheten Gud får plats i en människa och kan göra en skillnad, låta sitt ord bli hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar