Människa och Gud emellan I

וַיְדַבֵּ֥ר יְהוָ֖ה אֶל־מֹשֶׁ֥ה לֵּאמֹֽר׃

דַּבֵּר אֶל־כָּל־עֲדַת בְּנֵי־יִשְׂרָאֵל וְאָמַרְתָּ אֲלֵהֶם קְדֹשִׁים תִּהְיוּ כִּ֣י קָדֹושׁ אֲנִי יְהוָה אֱלֹהֵיכֶם׃

Herren talade till Mose: Säg till hela Israels barns församling: Ni skall vara heliga, ty helig är jag, Herren, er Gud.

-3 Mos 19:1-2

Det är intressant att det finns ett bud som säger att man ska vara helig. Framförallt när det riktas till ett helt folk. Detta bud befinner sig i djupet av Vayiqra, Tredje Mosebok, i det avsnitt bibelforskare kallar Helighetskoden, som sträcker sig mellan kapitel 17 och kapitel 26.
Helighetskoden tar upp regler om helighet, om sexuell renhet, om renhet för präster, om ritobjekt, om de årliga högtiderna. Det är här vi både hittar det omstridda förbudet för män att ha analsex med varandra (18:22 och 20:1 - men den striden får jag ta en annan gång) och stycket känt som Tochacha (26:3-45) - en serie hårresande varningar och hotelser från Guds håll. I korthet tar Helighetskoden upp allt som berör temat helighet eftersom ett av Torans märkliga drag, och som skiljer den från många andra lagtexter från samma period, är att det inte bara är upp till en särskild kast av präster att upprätthålla ett visst mått av helighet, utan budet faller på alla medlemmar av folket. Detta är en av de allra enklaste läsningarna av "och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig." (2 Mos 19:6)

Men var innebär helighet egentligen, i det här sammanhanget? Helighet är något som inom judendomen självklart tillfaller Gud, kommer från Gud och är en av Hans beskrivna egenskaper; "helig, helig, helig, härskarornas Herre" sjunger serafim kring Guds tron, och ett av Guds namn är קדוש, Kadosh, helig (t.ex. Job 6:10, Hos 11:9). Jag har också nämnt att Gud i rabbinsk tradition vanligen rätt och slätt kallas HaKadosh, baruch Hu, den Helige, välsignad vare Han. Guds tempel är Miqdash haKodesh, hans heliga helgedom, och det innersta rummet där Arken med förbundstavlorna förvarades är känt som kodesh kodashim; det allraheligaste. Veckans sjunde dag, Guds dag, är "shabat kodesh", en helig sabbat (2 Mos 16:23). Och så även Israel då, goy kadosh, ett heligt folk.

När bibeln talar om helighet är det något som kommer från Gud, men som "färgar" av sig på det som kommer i kontakt med Honom. Allt som kommer för nära Gud tar del av denna helighet, men så kommer då detta bud som uppmanar människan att aktivt vara helig, som en spegelbild till Gud, och inte bara mottagaren av Guds helighet.
Man skulle förvänta sig att vägen till denna helighet skulle gå genom de bud som hör helighetslagarna till; tempeloffer, rituell renhet, kosherregler, etc.
Men det första Tora säger efter detta är (vilket James Kugel påpekar):
"Var och en skall vörda sin mor och sin far och hålla mina sabbater. Jag är herren er Gud."

Vad har ens föräldrar med helighet att göra?
När man förväntar sig renhetsföreskrifter kommer faktiskt en hel radda bud som inte tycks ha något med varandra att göra vid en första anblick - efter denna 'rubrik' följer en vild blandning av etiska bud, moralföreskrifter - och de förväntade renhetsbuden. Där talas om hur man offrar ett gemenskapsoffer, att man ska lämna åkerkanten åt de fattiga, frukta Herren, döma rättvist, älska sin nästa som sig själv, och att man inte ska gjuta sig avgudabilder, stjäla eller bedra, svära falskt, fördröja utbetalningen av en lön så mycket som en natt, förbanna en döv eller lägga något i vägen för en blind, för att nämna huvuddragen (3 Mos 19:4-18).

Det första konkreta budet efter helighetsuppmaningen är något helt och hållet mellanmänskligt; att vörda sina föräldrar. Därefter slår texten över till att tala något som rör sig en mer "vertikalt" dimension, alltså mellan den ensamma människan och Gud. Till den kategorin hör även förbudet mot avgudabilder och hur man hanterar offer, men sedan slår det över igen till att ta hand om fattiga, inte stjäla, etc.
Texten, som binder ihop dessa bud - de mellanmänskliga, "horisontella", och de människo-gudomliga, "vertikala" - tycks vilja säga; ja, allt detta ingår i att vara helig.
Inom judendomen finns det ett par olika sätt att kategorisera bud på (deOraita-deRabbanan; chukim-mishpatim-edyot, etc.), och ett dem är att, lite grovt, dela upp dem i:
1) Mitzvot ben adam lechavero - "bud mellan människa och hennes nästa"; de etiska bud som handlar om hur man beter sig mot sina medmänniskor - tz'daka (välgörenhet), förbudet mot leshon hara (förtal och skvaller), för att ge två exempel.
2) Mitzvot ben adam laMakom - "bud mellan människa och Gud"; de bud som rör individens privata förhållande till Gud - bön, renhet, shabat, etc.

Båda är givetvis viktiga och går ofta in i varandra - ett rituellt bud har ofta etiska budskap, och ett moraliskt bud kan utföras på ritualiserad väg. Men det intressanta att notera här är den egenhet som säger att bud ben adam lechavero - mellan en människa och hennes nästa - alltid har företräde framför ett bud ben adam laMakom - mellan människa och Gud. Den horistonella, mellanmänskliga, axeln, prioriteras alltid.
Mer om detta i nästa inlägg, dock, då jag i förhållande till detta tänker ta upp just det allra heligaste: Templet.