Tefilla

Jag har funderat en del på bön på sistone. Bön är antagligen den märkligaste komponenten i judisk lag och följer på vissa sätt helt andra principer än de andra delarna.
Först och främst för att det inte är påbjudet*.
Det kanske kan låta underligt i sig, men Gud säger ingenstans i Tora att människan ska be till Honom. Detta är en grundläggande märklighet, eftersom bön inte är något Gud lagt på människan - tvärtom är det något hon lagt på sig själv. Bön är bindande för judar för att patriarkerna Avraham, Yitzchak och Ya'akov alla reagerade på det gudomliga mötet med att be, alternativt för att "kompensera" för de offer som offrades i Templet men som man nu inte kan bära fram (b'rachot 26b). Vare sig det är att följa patriarkernas exempel eller för att ge tempelkulten en fortsättning, är bön något människan utformat själv, inte något Gud påbjudit.

För att förtydliga detta kan vi ta exemplet med Ma'ariv, kvällsbönen, som tekniskt sett faktiskt inte är bindande. Ma'ariv har ingen offerkorrespondens (man offrade bara morgon- och middagsoffer i Jerusalems tempel, inget kvällsoffer) och dess bindande natur kommer helt av att judar under så lång tid frivilligt tagit på sig att be den.
Detta är märkligare än det först kan tyckas, för visserligen är halachan, lagen, ett amalgam av gudomligt och mänskligt; två av våra traditionella högtider, Purim och Chanuka, är inte alls torahitiskt påbjudna, utan uppfunna av människor.
Men detta att bön inte är påbjuden, utan kommer från människan, gör att den inte är en mitzva, ett bud, på samma sätt som till exempel budet att sätta tzitzits, skådetrådar, i hörnen på kläder.
Bön, som ligger i själva hjärtat av det religiösa livet, och som är ett unikum på så många vis (stora delar av gudstjänst kräver t.ex. rätt intention och mentalt fokus, vilket vanligen inte krävs för att man ska kunna räkna en mitzva som utförd), har ett helt annat ursprung än största delen av halacha - det är något mänskligt, inte gudomligt.

En annan egenhet är själva ordet för bön, תפלה, tefilla. Tefilla betyder nämligen inte "bön" på samma sätt som i svenskan, där ordet pekar i riktning mot koncept som "be om", "fråga om", "begära". Tefilla är så mycket mer än detta.
Ordet, i verbform, l'hitpalel, kommer ur stammen פלל, palal, vilket betyder "döma", och är reflexivt; "att be" betyder alltså, ordagrant, "att bedöma/döma sig själv".

הַקְשִׁ֤יבָה ׀ לְקֹ֬ול שַׁוְעִ֗י מַלְכִּ֥י וֵאלֹהָ֑י כִּֽי־אֵ֝לֶ֗יךָ אֶתְפַּלָּל׃

Ge akt på mitt rop, min konung och Gud, till dig går min bön.

- Ps 5:3

De sista orden i denna davidiska psalm, avslutas med "ki elecha et'palal" - för till dig ber jag - och kan även översättas: "för till dig bedömer jag mig" (jag ber om ursäkt för den inte helt snygga översättningen här). Ordet palal har även andra konnotationer; strid. Det finns nyanser i ordet som pekar mot "att strida med sig själv".
Judisk bön är inte en bön om något - den är ett inåtvändande inför Gud i självrannsakan och introspektion. Bön är, i sin idealform, något svårt och utmanande, inte ett tiggande inför en jultomteaktig figur i himlen, som håller lotterivinster i sin ena hand, och cancer eller motorhaveri i sin andra.

Och hur ser bön ut, när man betänker det? Bön är ett bud människan lagt på sig, men själva utförandet är långtifrån grundat i det vardagligt mänskliga.
Som dr David Hausdorff skriver i förordet till Siach Jitzchak, en siddur jag just lyckats lägga vantarna på i Amsterdam (s. IV):

Tefillan är ett komplex av Torastycken, av psalmer, av prosa och poesi från alla tider, av tacksägelse, av bön, av filosofiska funderingar. Och tefillans mål är att lossa oss från det dagliga livets hjulspår, för att låta oss besinna vår livsuppgift, det ansvar vi har för våra handlingar och för att låta oss inse och ställas inför det Gud förväntar sig av oss.

Tefilla/l'hitpalel är alltså inte bara ett "bud" från ett märkligt håll - människan - det är även grammatiskt märkligt, men består till sin form främst av stycken från bibeln; skriften som i judiska ögon inspirerats av Gud.
Och höjdpunkten i judisk bön tar märkligheterna ett steg till; kedushan. Kedushan är en del av upprepningen av den tysta adertonbönen - gudstjänstens mystiska klimax - och består i grunden av två citat; ett från Jesaja 6:3: קדוש קדוש קדוש יהוה צבאות מלא כל־הארץ כבודו, "Helig, helig, helig, är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet!" och ett från Hesekiel 3:12 : ברוך כבוד־יהוה ממקומו, "Välsignad är Herrens härlighet från sin plats!"(försök inte hitta den i 2000-översättningen - av någon anledning har de översatt det här stycket helt uppåt väggarna, men i 1917 översätts det med: "Lovad vare Herrens härlighet, där varest den är!").

Kedushan är den heligaste punkten i judisk gudstjänst och kan endast utföras om man har en hel minjan (en församling á tio judar eller fler), och inbegriper reciterandet av de två styckerna ovan under stor högtidlighet - man ställer sig på tå för varje "helig" och vid "välsignad"**.
Så vad är då det speciella med dessa två texter?
Ser vi till de bibelstycken de är hämtade ur ser vi att de båda är lovsånger uttalade, inte av människor, utan av änglar. Kedushan består av ord som människan inte författat själv, utan av ord hon "tjuvlyssnat" sig till - profeterna Yeshayahu (Jesaja) och Yechezkel (Hesekiel) får en glimt av den himmelska gudstjänsten och tar med orden ned till människorna, där de sedan reciteras. I fallet Yeshayahu används hans ord än idag av både judar och kristna, i båda fallen i centrala delar av gudstjänsten (kedushan i judisk liturgi, och Sanctus i kristen).

Om vi då ska summera vad som sagts hittills;
1. Tefilla, bön, är ett bud människan lagt på sig själv.
2. Ordet "l'hitpalel" betyder "att döma sig själv"/"att strida med sig själv", och är en reflexiv böjning.
3. Själva bönen är dock, i sitt praktiska utförande, till stor del uppbyggd av citat ur bibeln, och dess höjdpunkt är med ord hämtade ur änglarnas gudstjänst.

Det finns, i bönen, något som övergår vanliga gränser mellan människa och Gud - det finns hela tiden en rörelse mellan det jordiska och det himmelska, där subjekt och objekt skiftar plats. Budet är mänskligt, men riktat mot Gud - orden är himmelska, men uttalade av människor - bönen är ett verb, men ett verb riktat mot subjektet självt. Det tycks som om bönen till sitt väsen är något som utspelar sig i ett gränsland, i ett stort Mellan, i det nanometerstora avståndet mellan människa och Gud som gör att de båda parterna inte är identiska, det avstånd som möjliggör relation. Bön är upprättandet av just relation, och konceptet är så mycket djupare än vad det svenska verbet "att be" uttrycker.
Jag nämnde tidigare att "Israel" kan läsas "Gudsbrottare", men bönen i sig är det högsta uttrycket för denna brottning, med sig själv (att döma/bedöma sig själv) och med Gud.
Låt oss nu bara orka befinna oss i detta komplicerade spänningsfält som bönen utgör.



*=Det finns de som inte skulle hålla med mig, med stöd i Ta'anit 2a.
**= Det bör dock påpekas att en judisk gudstjänst innehåller tre kedushot; Kedushat Yotzer, Kedusha deAmida och Kedusha deSidra, där endast Kedusha deAmida, den tillhörande adertonbönen, kräver minjan, då den är den kedusha under vilken man inte enbart hör änglarnas ord, utan även imiterar dem.