En tanke kring det jag tog upp i ett tidigare inlägg, detta om Gud som det genustranscenderande; i Talmud (sota 17a) noterar rabbi Aqiva att både ordet för man (איש, ish) och ordet för kvinna (אשה, isha) innehåller ordet אש, "eish" - eld. Vad som skiljer dem åt i stavning är att ordet för man (ish) innehåller ett י, yud, och att ordet för kvinna innehåller ett ה, he.
Slår man ihop dessa, yud och he, får man Gudsnamnet י-ה, Ja, som i hallelu Ja - hylla Ja. Tillsammans bildar dessa två Gud får inte plats i våra bilder av manligt, som kung och far, eller kvinnligt, som moder och brud. Traditionen har många bilder av Gud, manliga som kvinnliga, men framförallt i kabbalan trycks det ofta på att dessa bara är halvor i det gudomliga - att det gudomliga hittas mellan dem, eller när halvorna slagits ihop*.
Men vi ska stanna upp här för att tänka över lite vad eld kan betyda i sammanhanget (och här frångår jag rabbi Aqivas tolkning, som ni själva kan leta på, om ni känner för det - den är inte alltigenom mysig), och kastar fram en skriftlig ledtråd; "Ty Herren, din Gud, är en förtärande eld." (5 Mos 4:24)
Det som förenar över könen, och som också är den källa ur vilken människor växer fram i olika riktningar, är Gud, i sig ren eld. Och, som rabbi Harold Kushner påpekar; vad är eld? Det är den process genom vilken lagrad energi frigörs från materia.
Gud, som är elden i busken på Sinai, genom vilken Mose blir laggivare, och som är elden i pelaren, genom vilken israeliterna blir ett fritt folk, är den som frisätter potential. Det kan göra ont, det kan vara farligt, och det är inte att leka med, men Gud är genom hela bibeln en befriare och en upprättare. Gud är den kraft som lyfter fram det meningsfulla, i sig uppmaningen till högre helighet, större rättfärdighet och mer kärlek.
Och för vår diskussion här är Gud det som frisätter potential bortom det som kroppen, materien, definierar. Där män och kvinnor skiljer sig åt fysiskt, och där olika kroppsliga funktioner därför ges, är Gud det som visar vägen bortom, för att fysiska kön inte ska få sätta gränser. Judendomen är väldigt förtjust i uppdelning och kategorisering; rent-orent, heligt-vanligt, shabat-veckodagarna, judarna-alla andra, man-kvinna, etc.
Detta har alltför ofta genom historien fått till följd att kvinnor stängts ute ur judisk fromhet, men jag vill se ordanalysen ovan som att Gud, Ja, inte kan nås, om inte både män (yud) och kvinnor (he) får sträcka sig ut i samma mån, på de sätt de själva vill.
Gud finns både i summan av delarna (yud och he blir Ja) men framförallt i det delade som med skarpt ljus bränner bort de ytligt liggande skillnaderna, de svaga argumenten och de sociala strukturerna. Nyligen i Israel greps en kvinna ur Women of the Wall, en grupp i Jerusalem som kämpar för kvinnors rätt att be och läsa Tora inför haKotel, den Västra muren kring Tempelberget. Hennes brott var att ha svept sig i en tallit, en bönemantel, och ha burit en sefer Tora, en Torarulle. Jag ska inte säga något, men jag hoppas att gudomlig eld ingriper här, inte för att bränna sönder, men för att lysa upp, och för att få folk att förstå att vår gudstjänst inte blir hel förrän även kvinnors potential får komma fram. Kvinnor måste få ta del av de traditionella mansbuden (och vice versa), och jag tror verkligen att det är en del av Guds väsen; att bringa fram detta. Jag tror inte att det här bara är ordlekar.
*=Vad man inte kan påstå om kabbalan är dock att den skulle vara särskilt feministisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar