Från häl till huvud

Internetbrist har hållit mig borta härifrån ett tag, men nu måste jag i alla fall kasta ur mig sista delen av Ya'akov innan shabat faller på.

Ya'akov kom, som vi såg i förra inlägget, till "platsen", samma plats som redan var indränkt i hans egen släkthistoria, och som senare skulle komma att bli centrum för all judisk kult, samma berg som idag är fokus för den fruktansvärda israelisk-palestinska konflikten - runt bergets västra sida löper haKotel, den västra muren, den enda stående delen av Jerusalems tempel och judendomens heligaste plats, och uppe på själva berget står al-Aqsamoskén och Klippdomen, två muslimska helgedomar.
Men Ya'akov får, långt senare i livet, uppleva ett annat nattligt möte.

Hela berättelsen om Ya'akov, som jag ser den, är en berättelse om förvandling. Ya'akov föds med handen kring sin bror Esavs häl (och får därför namnet Ya'akov, från hebreiskan "akev", för häl), och därefter följer ett helt liv av ränker, lögn och lurendrejeri. Han lurar Esav på dennes förstfödslorätt, och blir sedan själv bedragen av sin morbror Lavan på just det temat; han luras att gifta sig med Lea, den äldre dottern, istället för Rachel, den yngre, som han var förälskad i.
Och sedan, när han lyckats lura Lavan en sista gång (1 Mos 30:25-43) smyger han ut för att lämna morbrodern och återvända hem, och vet att han måste konfrontera sin bror Esav, som han bedrog två gånger i sin ungdom.
Men innan han möter sin bror händer något, i 1 Mos 32:22-32: en okänd man börjar brottas med honom under natten, och Ya'akov griper tag i honom och ber om hans välsignelse. Den mystiske mannen säger: "'Vad är ditt namn?' - 'Jakob', svarade han. Då sade han: 'Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.' Jakob bad honom: 'Låt mig få veta ditt namn.' Han svarade: 'Varför frågar du mig om mitt nam?' Och han välsignade honom där." (1 Mos 32:27-29)

Om Ya'akov är patriarkens lägre jag, hans minst sagt tvivelaktiga historia, så är Yisrael, detta nya, vita ark, hans högre. Detta blir än tydligare om man ser till vad som finns i namnet Ya'akov; Abulafia påpekar att man kan göra ett anagram på Ya'akov; ak'vi - min häl.
Och på namnet Yisrael kan man göra ett annat anagram; leroshi - till mitt huvud.
Ya'akov lyckas genom brottningsmatchen med den man som visar sig vara Gud själv (!) förvandla sitt gamla jag och lyfta upp det till detta nya, till Yisrael. I början av sitt liv höll han fast vid sin bror Esavs häl, men genom att hålla fast vid Gud får han ett nytt namn, och det ädla i honom kan komma fram - och han kan också till slut försonas med sin bror.

Och det finns en till hemlighet i hans båda namn: när Esav i vild ilska förbannar honom säger han: "Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse." (1 Mos 27:36)
Detta för att Ya'akov även är en anspelning på akav, att bedra, och akuv - vriden, lömsk, lögnaktig. Yisrael, däremot, kan även vara sprunget ur Yashar El - Guds rake, Guds rättfärdige.
Det krokiga kan bli rakt, trots Predikarens ord (Pred 1:15), men bara i mötet med Gud.
För vad är det då Ya'akov förvandlas till? Att gå från krokig, något bundet till hälen, till något rakt, något som hör det upphöjda huvudet till, det sammanfattas lustigt nog i ordet Yisrael - han som brottas med Gud. Ya'akovs förvandling är från den lömske, opålitlige som hugger folk i ryggen till den som upprätt möter sina rädslor om natten och konfronterar Gud själv. Och Gud väljer detta namn åt honom, och låter detta namn föras vidare till det judiska folket - am Yisrael, Israels folk. Ett folk av Gudsbrottare.

Det finns en intressant detalj i judisk liturgi som är värd att ta upp här; man får inte buga när man säger Guds namn, eftersom Gud är den som rätar krökta ryggar. Därför avbryts alltid de bugningar som finns i liturgin så snart Gudsnamnet nämns. Och här finns det något otroligt viktigt; när Ya'akov blir den han är tänkt att vara, är det i brottningsmatch med universums skapare. Och att vara jude är att förvalta det arvet; att ständigt, i alla lägen, fortsätta brottas med Gud. Judendomen är inte en religion för lyssnare - förbundet manar till, kräver, att man står upp och möter Gud, öga mot öga. Gud och Israel står i en relation där de måste kunna närma sig varandra helt öppet, med fräckhet, med uppstudsighet, med ilska och besvikelse om så är fallet, utan att förhållandet går i kras. Och folket Israels högre natur är då att brottas med Gud, med sina bilder av Gud, med världens orättvisor, med Skriftens märkligheter, och med sina egna tillkortakommanden. Men det är ett arv jag gärna ser att fler tar del av.