Sångernas Sång

לא נחלק אדם מישראל על שיר השירים שלא תטמא את הידים
שאין כל העולם כלו כדאי כיום שנתנה בו שיר השירים לישראל
שכל הכתובים קדש ושיר השירים קדש קדשים

Ingen människa i Israel har någonsin haft invändningar mot att Shir haShirim gör händerna orena (=är en helig skrift), för hela universum har aldrig varit så dyrbart som den dag Shir haShirim gavs, för alla (bibelns) skrifter är heliga (kodesh), men Shir haShirim är det allraheligaste (kodesh kodashim).

- Yadayim 3:4

Jag ska börja med att erkänna att Shir haShirim, Sångernas sång (tack vare Luther översatt till "Höga visan") tillsammans med Qohelet, Predikaren, är min favorit bland bibelns böcker. Det kan låta ytligt att rangordna heliga böcker, och jag sätter själva Toran över den typen av bedömningar, men jag måste ändå säga att Shir nog är den bok jag oftast återvänder till i bibeln. Om man inte redan läst den rekommenderar jag det starkt. Den är bara åtta bibelkapitel lång, så det lär gå på högst tio minuter.

Citatet ovan, sagt av rabbi Aqiva, var ett inlägg i striden om kanoniseringen av Shir haShirim som tillsammans med Ester och Qohelet kom med innanför bibelpärmarna med andan i halsen. Det finns några saker som utmärker Shir från andra bibelböcker och som fick folk att tveka kring om den skulle tas med; tillsammans med Ester är Shir den enda bibelbok som inte innehåller Guds namn, vilket gör att en nedskriven Shir i teorin skulle kunna behandlas hursomhelst - man skulle inte behöva tänka på hur man hanterade den av respekt för Gudsnamnet.
Sedan är Shir den enda bok som varken tar upp en berättelse, vishetslära eller lagar - religionen lyser faktiskt med sin frånvaro. Där finns varken Gud, bön, änglar, tempel, lagar, eller teologiska spekulationer.
Ändå är det så att Shir inte bara kanoniserades - den fick dessutom en status utöver vad den borde ha. Precis som en sefer Tora, en nedskriven Tora på pergament, överför den orenhet på den som vidrör den med sina bara händer, och den får inte läggas på golvet, i sitthöjd, under något annat eller uppochned. Den får inte heller slängas, utan måste begravas, allt detta precis som om den faktiskt innehållit Gudsnamnet.

Hur har detta gått till? Om Shir krasst sagt inte tar upp något religiöst alls, hur kan den då hamna i samma helighetsfack, rent kultiskt, som Toran? Och vad är det Shir handlar om, om inte något religiöst?
För att besvara den sista frågan först; Shir handlar om sex. Jag skulle säga att Shir är ett utmärkt exempel på biblisk erotik. Givetvis innehåller den mer än så; den är en serie kärlekssånger mellan en ung kvinna och hennes älskare, men man kommer inte ifrån att den är ett alldeles otroligt fysisk bok - vad sägs om: "ditt sköte är en kupad skål - må vinet aldrig saknas!" (7:2), eller: "din växt liknar palmens, dina bröst är som klasar. Jag tänker: jag vill upp i den palmen, gripa tag i dess krona. Dina bröst skall vara som druvklasar, din andedräkt som doften av äpplen, din mun som det finaste vin, som flödar över i min och fuktar läppar och tänder" (7:7-9), eller varför inte: "min älskade sticker sin hand i hålet, och får mitt inre att skälva" (5:4)?

Allt detta är väldigt vackert, och språket i Shir är på sina ställen helt otroligt.
Men vad är det som ger Shir helighet då? Och inte bara helighet - rabbi Aqiva säger att Shir är "kodesh kodashim" - det heligaste av de heliga, att jämföra med det innersta rummet i Jerusalems tempel, där förbundsarken en gång stod.
Vi frågar oss först vad som menas med helighet här - hur kan någon del av bibeln, Tora undantagen, vara heligare än någon annan? Och hur kan det komma sig att det är Shir, och inte Tora, som beskrivs som kodesh kodashim?
Jag tror inte att vi talar om en "kvantitativ helighet" här, som i att Shir skulle ha mer helighet än t.ex. Rut eller Job. Snarare tror jag att det handlar om en "kvalitativ helighet"; att något i Shirs helighet är av ett annat slag än de andra texternas helighet (det var Yehuda Sarna som fick mig att tänka i dessa banor, så jag ska inte ta allt cred själv, om någon skulle fastna för förklaringen). Men låt mig brodera ut detta.

'Kodesh', heligt, är något som är avskilt, vigt, undeförstått åt det gudomliga. Templet var utan tvekan heligt, och de kultobjekt som fanns där var också heliga. Vi har shulchan, bordet med skådebröd, menoran, den sjuarmade ljusstaken, altaret, rökelsekaret, etc.
Allt detta är heligt, och liturgin är helig, och gudstjänsten är helig. De mänskliga religiösa yttringarna är heliga, vigda åt Gud och uttryck för människans längtan efter Honom.
Men det finns något som går bortom detta, för i Templet fanns ytterligare något, innanför altaret och bortom den dagliga offertjänsten och psaltarsångerna. Detta är kodesh kodashim, det allraheligaste, rummet längst in. Det används inte i gudstjänsten och fyller ingen funktion. Istället är denna lilla kammare Guds del i Templet - där resten av gudstjänsten är människors längtan efter Gud, är den innersta kammaren Guds längtan efter människan.
När översteprästen steg in där på Yom Kippur kunde han inte använda något därinne kultiskt - han kunde bara stå inför Guds närvaro, bortom bön och liturgi.

Detta kan även överföras på Shir haShirim, sångernas sång; något framträder i jämförelse med de nio andra sånger den rabbinska traditionen funnit i bibeln; Adams sång under världens första shabat (Ps 92), Moses sång när Sävhavet delades (2 Mos 15:1-19), israeliternas sång över Mirjams brunn (4 Mos 21:17-18), Moses dödssång (5 Mos 32:1-43), Jehoshuas sång vid Gibeon som fick sol och måne att stanna (Jos 10:12-15), Devora och Baraks segersång (Dom 5:1-31), Chanas jubelsång (1 Sam 2:1-10), Davids sång efter att han räddats från Saul (Ps 18, jfr. 2 Sam 22) och den sång man kommer att sjunga tillsammans med Messias, när han kommer (Jes 9:2-7 och Jes 26).

Shir haShirim, som är den nionde av dessa sånger (Messias sång är den tionde, men har inte sjungits än) skiljer sig från de andra på så vis att de andra alla är bundna till en särskild händelse, som tack för något, eller i bön om något specifikt. De sjungs alla till följd av något, medan Shir haShirim saknar sammanhang. Traditionen säger att Shir haShirim sjöngs av kung Salomo samma dag som Templet stod färdigbyggt, men Chazal menar att det viktigaste med den dagen faktiskt var sången, och inte Templet! Zohar menar att det inte är så stor skillnad mellan dem, eftersom båda är ett tecken på att himmel och jord kan förenas. Men Shir sjungs inte som en följd av att Templet byggdes - den har faktiskt inget tydligt syfte.
Och här kan vi se en likhet med det allraheligaste; den fyller ingen funktion. Och om man jämför den med andra bibelböcker, istället för sånger, måste vi fastslå att den till skillnad från de andra inte beskriver hur man ska leva sitt liv eller framför en berättelse. Det enda den egentligen gör är att beskriva en relation. Ingen annan bibelbok går in för att bara beskriva en relation, helt fristående.
På sin mest grundläggande nivå är ju Shir en serie kärleksdikter mellan två parter, och både kristen och judisk tradition har fastslagit att de två parterna förstås är Gud och människan - i kristendomens fall mellan Gud och kyrkan, i judendomens mellan Gud och folket Israel. Denna beskrivning av kärleken mellan Gud och människan går bortom bön och bortom vad som är praktiskt "användbart" eller påtagligt. Precis som kodesh kodashim i Templet bara var ett rum där människan ordlöst mötte Gud, är Shir haShirim en bibelbok där Gud och människa kravlöst möts i drastisk, erotisk kärlek.

Vad som definierar judendomen, om man frågar mig, är att den är ett förbund, och ett förbund med Gud. De båda parterna, Israel och Gud, bor i ett hus definierat av Toran, men den kärlek som binder samman dem uttrycks i Shir haShirim, sångernas sång, liksom man förut möttes i kodesh kodashim, det heligaste av de heliga. Och detta är vad som skiljer Shir från de andra bibelböckerna, och länder den en alldeles särskild helighet - dess brist på mål, användningsområde, sammanhang. Den är bara ett rent uttryck för denna relation, för detta förbund, och det är inte förvånande att det är just i och genom Shir haShirim som kristen och judisk exeges möts så överraskande väl - i just denna bok, bortom former och språk, kan vi mötas i vår gemensamma kärlek till Gud, och förstås Guds kärlek till oss.