Ab initio - in medias res

Nu, efter skapelsens födelsedag Rosh haShana och innan Yom Kippur, hade jag tänkt ta mig en snabb titt på en skapelseteologi som gått och grott på mig ett tag.

בְּרֵאשִׁית, בָּרָא אֱלֹהִים, אֵת הַשָּׁמַיִם, וְאֵת הָאָרֶץ.
וְהָאָרֶץ, הָיְתָה תֹהוּ וָבֹהוּ, וְחֹשֶׁךְ, עַל-פְּנֵי תְהוֹם; וְרוּחַ אֱלֹהִים, מְרַחֶפֶת עַל-פְּנֵי הַמָּיִם.
וַיֹּאמֶר אֱלֹהִים, יְהִי אוֹר; וַיְהִי-אוֹר

I början (בְּרֵאשִׁית, bereshit) av när Gud skapade himlarna och landet, när jorden var oformad och kaotisk och mörker låg över djupets ansikte, och Guds vind fladdrade över vattnens ansikte, då sade Gud: "varde ljus!" Och ljus blev till

- 1 Mos 1:1-3

Med dessa ord inleds Tora, och vår värld, och ur dem har kristen och judisk exegetik hämtat många olika infallsvinklar på tanken om en skapande Gud och hens skapade universum.
Jag har här valt att översätta versen enligt Rashis modell:

Men Skriften försöker inte lära oss Skapelsens ordning, att dessa kommer först, för om den försökte lära oss det, hade den skrivit "i begynnelsen (בָּרִאשׁוֹנָה, barishona) skapade han himlarna och jorden", för det finns ingen början (רֵאשִׁית, reshit) i Skriften som inte hänger samman med de därpå följande orden (det vill säga, som inte står i status constructus), som i Jer 27:1: בְּרֵאשִׁית, מַמְלֶכֶת יְהוֹיָקִם, bereshit mam'lechet Jehojakim, "i början av kung Jehojakims styre".

- Rashi på 1 Mos 1:1

Vad jag vill ha sagt med detta, såhär i början (בְּרֵאשִׁית, bereshit) av mitt inlägg, är att man inte ens i Tora kan finna den absoluta begynnelsen, den är en onåbar horisont även för Genesis. Som många judiska kommentarer (t.ex. Bereshit Rabba 1:10) uppmärksammat, så börjar Toran inte med hebreiskans första bokstav, det tysta א, alef, utan med dess första uttalbara, nämligen ב, beit. Där fanns någonting innan בְּרֵאשִׁית, bereshit - Toran börjar in medias res.

Vidare har judiska och kristna teologer vanligen vidhållit att universum skapades ex nihilo, ur intet. Låt oss ta en titt på vad en sådan skapelse egentligen innebär. Man tenderar nämligen att, vanligen outtalat, se detta "intet" som ett något som existerade före universums tillblivelse, som potentialen för skapelse, som om man innan skapelsen hade Gud och "intet". Detta går i sig inte ihop med monoteismen, att det bredvid Gud skulle finnas något sorts urklegg, eller prekosmiskt hål eller mörker. Det "intet" som talas om ser jag som ett icke-något, ett rent ontologiskt ingenting.

Att Gud skapade världen ur intet har således en alltigenom negativ innebörd: det finns ingen extragudomlig grund för verkligheten. Utöver Gud finns där ingenting som kan stå utan språk, utan att uttalas med ב, beit, och allt som följer på det. Gud, däremot, är det förspråkliga, fördiskursiva, den vars namn är outtalbart.
Det är omöjligt för oss människor att erfara א, alef, det fördiskursiva (därav att Toran börjar med ב, beit), eftersom alla våra upplevelse, hela vår verklighet, medieras genom språk. Språk förklarar, definierar, skapar förväntningar, avgränsar. Det outtalbara ligger kanske inte enbart utanför den mänskliga kulturens ramar, utan även utanför den mänskliga existensens, eftersom vi utan språk inte kan förklara, förstå eller hantera något.

Och enligt Tora skapar Gud kosmos genom att tala. Genom framsägandet av sitt eget, hemliga namn skapar hen och i och med det sägandet tar det form. Varje ting är sålunda ett Guds ord.

Hela världen är en bok som den Helige, välsignad vare han, skapat, och Toran är den kommentar han skapade och band till den boken.

- Machshavot Charutz 44a

En bild man då kan applicera på materia är Guds röst, och på hebreiska finns det passande nog inget inhemskt ord för "ting" - man säger: דברים, d’varim, ord.

Genom Herrens ord blev himlen till och rymdens här på hans befallning. Som i en lägel samlade han havet och lade djupens vatten i säkert förvar. Må hela jorden bäva inför Herren, alla som bor där frukta honom. Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde.

- Ps 33:6-9

Detta betyder även att allt vi kan namnge, greppa och förstå - allt som ligger inom gränserna för vårt språk, inom ordens och tankens räckvidd, inte är givet eller evigt eller tillhörande Guds sfär. Det hebreiska ordet för ”universum” (men även för "evighet", så vi kan här läsa det som "tid och rum") är עולם, olam, vilket är besläktat med ordet העלים, he’elim, att gömma eller dölja. Allt skapat, alla ord, allt språk, är en plats för Gud att gömma sig i. Eller, låt mig uttrycka det tydligare: allt som är, är jordiskt och således en konsekvens av Guds skapande akt. Detta innebär att Gud inte är den klassiska hellenistiska ontoteologins kärnkraftverk av varande som hela tiden pumpas in i skapelsen, en ström av existens som matas ut i världen, eller en Big Bang av plötsligt varande. Nej, Gud befinner sig bortom varande, före varande - ett skyggt א, alef, som inte ens Genesis förmår fånga, därav att skapelseberättelsen tar vid in medias res. Jag tror att detta kan vara en vidareutveckling på idén om skapelse ex nihilo, men steget bortom en apofatisk teologi.
För oss människor, ord i Guds bok, föregår existens allt annat, alla andra egenskaper och förståeliga uttryck men Gud är inte skapelsens existensgrund och är inte först och främst varande, som många skolastiker tjatat så mycket om.

Gud transcenderar även varandet, och inte på det sätt att hen är bortom varande, fläckfritt upphöjd bortom det likt de grekiska filosofernas obehagligt rena skapare, utan för att hen inte har existens. Endast det icke-varande kan kallas transcendent, men denna transcendens är då inte någon sorts hyperexistens, utan snarare det enda fördiskursiva och givna, det enda och outtalbara som stör språkets yta, och sveper fram som en krusning över urhavet, en ingentingets retning av det som är.

Detta innebär dock i praktiken att frågan om Guds transcendens visserligen kan föras på det ontologiska planet, om Gud är eller inte, men egentligen kan tas ned på det epistemologiska planet, vad vi vet och vad vi ser. Gränserna för vår värld är nämligen då vårt språk, vår förståelse, våra ord och våra tankar och detta innebär att Gud, som alltid rör sig retande bortom detta men hela tiden talar till det, uppmuntrar det och låter det träda fram i mening och medvetenhet, främst transcenderar oss fenomenologiskt, inte ontologiskt. Guds transcendens är främst en transcendens av vårt medvetande och vår förståelse. Gud är då det som upprör, inte enbart vårt varande utan även vår förståelse. Allt vi kan namnge är en skugga av Gud, ett Guds ord, men vi får då aldrig tillåta oss den arrogans det innebär att namnge något vi kan förstå "Gud". Det är nämligen inte vi som kan namnge Gud - det är Gud som namnger oss (Jes 43:1):

Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ett namn, du är min.

Guds namn i sig är outtalbart och bortom oss, bortom vad vi kan kalla vår värld, det vill säga vårt språk och vår förståelse. Men Gud är den vind som fladdrar genom denna vår värld och ständigt kröker den, belyser den och talar i den.
Genesis beskriver då inte Guds bombastiska skaparakt i begynnelsen av allt som är, utan beskriver vår förståelse av allt som är, och uttrycken för den. Gud förs på samma gång både närmare och längre från vårt mänskliga medvetande, som grunden för det men även det som evigt gäckar det. Detta innebär ju även att Gud inte befinner sig på säkert avstånd från skapelsen utan rör sig helt och hållet inom den, men att gränserna för vad vi uppfattar är gränserna för var immanensen går.
Det är min trevande skapelseteologi år 5771. Den såg inte ut såhär för ett år sedan och jag vet inte hur den kommer att se ut om ett år. Men nu väntar Yom Kippur och jag önskar de judiska läsarna en lätt fasta och må Gud skriva in oss alla i livets bok.