Avgudadyrkan i Amsterdam (eller snarare tvärtom)

Idag kikade jag efter lektionerna in i Westerkerk, en reformert kyrka byggd i början av 1600-talet. En spännande syn: höga, vita väggar och mörkt trä. Det var allt. Inga bilder, inga statyer, inte ens något altare. Det enda som var rikligt utstmyckat var den gigantiska orgel som man ändå har ryggen till. Kyrkan var avgjort vacker, men arkitekturen fick mig oundvikligt att tänka på... Esnogan (den portugisiska synagogan), min närmaste granne här i staden.
Vilket kanske inte är så överraskande, eftersom kalvinisterna då de i enlighet med sin regulativa gudstjänstprincip, dvs. att en kristen gudstjänst endast får innehålla element som direkt kan härledas till bibeln (se t.ex. Westminster Confession kap 21), letade efter en kyrkoarkitektur, närmade sig synagogan.
Kalvinisterna, som inte gick med på vare sig de katolska eller lutherska doktrinerna om eukaristisk förvandling - att bröd och vin faktiskt blir Kristi kropp och blod - ville flytta fokus från mässan till den del av den kristna gudstjänsten som är tydligast utformad efter judisk mall, nämligen Ordets liturgi. Textläsning, bön och predikan skulle stå i fokus och detta skulle även synas i kyrkorummet. Utöver läsplattformar och predikstolar hölls inredningen till ett minimum.

Reformationen nådde bara de norra delarna av Nederländerna, men där gick den också mycket längre än i t.ex. Sverige. Här ser man inte mycket av det katolska arv i form av konst och arkitektur som Svenska kyrkan förvaltar. Och visst kan man argumentera för att det kan bli torftigt men i valet mellan spartansk och prålig estetik vet jag vilket jag håller mig till. Gudstjänstlokaler ska vara vackra - men det är viktigt att det inte är byggnaden som lockar till bön.
Bland alla färger, mönster och motiv kan jag ibland känna att det är något som drunknar i all konstnärlig iver. I det mer sparsmakade rummet bildas ett vakuum där något annat - Guds tystnad - får utrymme, något som inte alltid kan hända när man bäddas in i andra, av människor konstruerade, intryck. Frågar man mig så är man då ute på hal is vad gäller 2 Mos 20:4:

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.

Nu gäller det här en väldigt praktisk fråga, där man faktiskt kan applicera förbudet mot avgudadyrkan, men jag tror inte att det förbudet handlar om en grinig "gammaltestamentlig" Guds svartsjuka, och att en så enkel förklaring ligger bakom det faktum att "avoda zara" (främmande tjänst), som avgudadyrkan kallas, är det värsta brott man kan begå i judisk lag. I Talmud (Megilla 13a) står det till och med, tämligen radikalt:

För alla som avsäger sig avgudadyrkan kan kallas "jude".

Det har också varit (och är) en av de allra största stötestenarna i judisk-kristen religionsdialog, frågan om kristna är avgudadyrkare på grund av sin tro på Treenigheten, sin inkarnationslära, sin eukaristiska teologi (även om den knappast är enhetlig med transsubstantiation, konsubstantiation, unio sacramentalis, impanation, et c.) - och sin syn på konst.
Judendomen har på det praktiska planet varit mer enhetlig där, men som sagt tror jag inte att avoda zara främst är en fråga om arkitektur. En synagogas, moskés eller t.ex. puritansk kyrkas avsaknad på avbildande konst är i mina ögon viktig, men det går djupare än så.
Guds befallning till Israel handlar nämligen inte bara om att man inte får avbilda och böja sig inför andra gudabilder - det handlar även om att man inte får avbilda och böja sig inför bilder av Gud. Svartsjukeargumentet faller här, känner jag.
Israels Gud är en Gud som visar ryggen men inte ett ansiktet, och hen har ett namn - tetragrammet - men vi kan inte uttala det. En beskrivning ur Tora fångar mycket (5 Mos 4:12-16):

Herren talade till er ur elden. Ljudet av ord hörde ni, men ni såg ingen gestalt, enbart röst. Han förkunnade sitt förbund för er och befallde er att hålla det: de tio uttalandena, som han skrev på två stentavlor... Håll vakt och mer därtill, för era själars skull för ni såg ingen gestalt den dagen, då Herren er Gud talade till er ur elden på Horeb. Gör därför inte något så förfärligt som att tillverka en bild, en gudabild av vilken gestalt det vara må: en bild av en man eller en kvinna.

Genom hela Tanach är Gud en retsamt gäckande figur, och i texten finns inte många beskrivningar eller avbilder ens i bemärkelsen mental bild. Detta är dock något jag uppskattar, på samma sätt som jag uppskattade Westerkerks ekande stramhet. Den återhållsamheten möjliggör nämligen en annan sorts frihet: fantasins.
Men det finns en annan anledning till alla dessa hemligheter kring Gud.
Denna anledning är: den största risken för avgudadyrkan rör Gud själv. Avgudadyrkan är viktigt, inte främst för att vi inte ska gå och tillbe Ba'al eller någon annan sedan länge övergiven levantgud, utan för att vi inte ska missförstå Gud.
Vi har hört Guds röst, men vi kan inte säga hurdan hen ser ut. Vi känner till Guds namn, men i våra munnar kan det inte rymmas - där blir det istället ersatt (inte översatt) med "Herren". Vi anar konturerna av Gud, men kan inte nå botten av de mysteriets djup som finns innanför.

Det är därför jag personligen inte kan gå med på Treenighetsläran, eller för den delen någon lära som anser sig veta hurdan Gud är, inom eller utanför den bibliska uppenbarelsens ramar. Gud är inte ett område att kartlägga, och Tora är inte turistguiden till det området. Avgudadyrkans tempel kan byggas på många håll: i fysisk form, i text, i mentala föreställningar. Och den tar sig även uttryck i att inte kunna låta tomhet vara tomhet utan att fylla upp den med mänskliga små idéer, och att inte se skogen för alla dogmatiska träd. Tora är inte en bok i systematisk teologi och inte en självsäker, logiskt sammanhållen FAQ-bok om hurdan Gud är. Istället är den en inbjudan till en relation, kontraktet i ett förbund och uppenbarar inte det som människan kan klura ut själv, utan just det hon inte kan nå på egen hand.
Och just av samma anledning som Westerkerk ekar vit och tom så har den även en påfallande tystnad vad gäller slutsatser, system och trossanningar.
I en av mina favoritdelar av sabbatsgudstjänsten, Shir haKavod, sjunger man inför den öppna arken ett citat som jag tycker kan korrigera vår "bild av våra egna bilder" något, så att säga, och låter det avsluta det här inlägget:

Jag berättar om din härlighet men har inte sett dig, fantiserar och föreställer mig dig fast jag inte känner till dig. Genom dina profeters hand, genom dina tjänares hemlighet, har du låtit ana din sköna härlighets majestät.
Din storhet och din styrka förtäljde de om, om dina verk. De avbildade dig, inte som du är, utan som du gör: dina akter talar.
De talade om dig i liknelser, i många uppenbarelser, men se! Du är en utan bilder. De såg dig, gammal men också ung, med ditt huvudhår grått men också svart.