Att återvända - reflektioner inför Försoningsdagen

Efter en längre tids uppehåll och en flytt från Stockholm till Amsterdam kommer nu äntligen ett till inlägg på den här bloggen. Det finns många anledningar till min frånvaro, varav många varit religiösa, men jag kan inte undgå att känna mig stimulerad av att vara i en ny stad med ett brett urval av synagogor, från de allra mest ortodoxa till de allra mest liberala. Jag tror dock att det kan vara dags att lägga om kursen något och bredda bloggen till att inte enbart behandla halachiska och exegetiska frågor, utan även vara ett utrymme för mina spekulationer och funderingar.
Rosh haShana, det judiska nyåret, har precis varit och nu befinner vi oss i de tio botdagarna som leder upp till Yom Kippur, försoningsdagen, det judiska årets viktigaste dag.

Temat för Yom Kippur, är konceptet תשובה, "teshuva". Teshuva kan översättas med "botgöring", men även med "återvändande" och "svarande". Som begrepp ligger det också närmare grekiskans μετάνοια, metanoia, sinnesförvandling.
Teshuva är den process som minskar avståndet mellan oss och Gud och som möjliggör förändring i våra vardagsliv och relationer. Men teshuva är inte enbart viktigt för oss människor - det är även överväldigande viktigt för Gud (Mal 3:7).

Vänd tillbaka till mig (שובו אלי, shuvu elaj) så vänder jag tillbaka till er (ואשובה אליכם, ve’ashuva aleichem), säger Herren Sebaot.

Teshuva är återvändande, men från vad?
I 1 Mos 3:8-9 läser vi om hur ormen lurar människorna, och hur de sedan gömmer sig för Gud:

De hörde ljudet av Herren Gud röra sig i trädgården i kvällsvinden. Då gömde sig mannen och hans kvinna bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen och sade till honom: איכה

Detta ord, איכה, kan stavas ut "ayeka", som betyder "var är du?" men också "eicha", som betyder "ack!". Det vilar något dubbelt över detta rop, som om Gud sörjer att hen aldrig fick något egentligt svar: när Adam och Chava visar sig, gör de inget annat än skyller ifrån sig på varandra och på ormen, istället för att faktiskt ta ansvar för vad de gjort. Gud frågar var människan befinner sig, men människan ger inget svar, hon återvänder inte.
Men det är också så att Gud ropar, ett "ack!" som ekar genom människans levnad, men som hon inte svarar på. För att Guds röst ska kunna höras, måste människan stå i ett samtal med den men nu ropar Gud ensam.

Och vad är det då tänkt att människan ska svara? Om Gud kommer med frågan, vars eko hörs tydligt nu under botdagarna, vad är det då för svar människan ger?
Som jag ser det är svaret på Guds fråga "var är du?" inte ett långt och elokvent utan ett "här är jag", bibelns mystiska koncept הנני, hineini. Hon kan bara svara med sig själv, ett alldeles äkta och intimt Hier stehe ich.

Adam misslyckas med att ställa sig inför Gud då Gud söker honom – Guds rop, "var är du?" – har hängt över människan sedan dess, men där har också funnits de som svarat och som kan ge oss förebilder och vägledning.
Abraham gör det precis när han är på väg att offra sin son Isak, när allt i hans liv ställs på sin spets och hans tillit till Gud lär vara som mest sårad (1 Mos 22:11):

Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: "Abraham! Abraham!" Och han (Abraham) sade: "Här är jag (הנני, hineini)’".

Även om de två inte är ensamma om att ge Gud detta svar, är nästa viktiga besvarare av denna fråga ingen annan än Moshe rabbeinu som vid den flammande busken upplever (2 Mos 3:4):

Då Herren såg att han gick ut för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!" Han svarade: "här är jag" (הנני, hineini)

Likheterna dessa stycken emellan är förstås slående, där personen får sitt namn ropat, och ställer sig till förfogande genom ett enkelt: här är jag, med allt vad jag är, naken och utan något annat än mitt eget jag.
Och så, för att sluta cirkeln, en av de allra äldsta delarna av judisk liturgi, nämligen citatet från den gång Gud själv blottar sig inför människan, när Moshe rabbeinu säger (2 Mos 33:18-23): "Låt mig så se din härlighet!"

Herren svarade: "Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig… Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva… Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se."

Nästa dag händer mycket riktigt följande (2 Mos 34:5-6):

וַיֵּרֶד יְהוָה בֶּעָנָן, וַיִּתְיַצֵּב עִמּוֹ שָׁם; וַיִּקְרָא בְשֵׁם, יְהוָה.
וַיַּעֲבֹר יְהוָה עַל-פָּנָיו, וַיִּקְרָא, יְהוָה יְהוָה, אֵל רַחוּם וְחַנּוּן--אֶרֶךְ אַפַּיִם, וְרַב-חֶסֶד וֶאֱמֶת.
נֹצֵר חֶסֶד לָאֲלָפִים, נֹשֵׂא עָו‍ֹן וָפֶשַׁע וְחַטָּאָה; וְנַקֵּה, לֹא יְנַקֶּה--פֹּקֵד עֲו‍ֹן אָבוֹת עַל-בָּנִים וְעַל-בְּנֵי בָנִים, עַל-שִׁלֵּשִׁים וְעַל-רִבֵּעִים.

Då steg Herren ner i ett moln. Mose ställde sig nära honom och åkallade Herren. Och Herren gick förbi honom och ropade: "Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och sanning. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led."

Notera strukturen: "Abraham, Abraham", "Mose, Mose" och här, uppe på Sinai, där det judiska förbundet sluts, även: "Herren, Herren". Detta rop, detta "Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och sanning" har använts i tusentals år och i själva bibeln återanvänds uttrycket, ibland parafraserat och ibland i citat, många gånger. Jag tror inte att det är en slump att detta används precis när förbundet, äktenskapet mellan Gud och folket Israel, sluts, så att säga i den äktenskapliga sängkammaren.
Ser vi till en av mina favoritböcker i bibeln, Shir haShirim, hittar vi det märkliga citatet (Höga v 7:1, 6:13 i svenska biblar):

שׁוּבִי שׁוּבִי הַשּׁוּלַמִּית

Vänd dig till mig, vänd dig till mig, fulländande flicka!

Ordet som används, שובי, shuvi, vänd dig om mot mig/återvänd till mig/svara mig, är verbformen av teshuva, vad vi ägnar oss åt under de här dagarna. Men den store kommentatorn Rashi, som jag redan nämnt många gånger, fastlägger en exegetisk princip när man läser just Shir haShirim (Rashi på Höga v 1:1):

Våra rabbiner har lärt: varje שלמה Shlomo ("shlomo", kung Salomo) som nämns i Höga visan är heligt (hänvisar till Gud), kungen till vilken frid (שלום, "shalom") hör.

Vad Rashi säger är alltså att varje gång ordet שלמה, "shlomo", nämns så ska det inte läsas som Salomo, utan läsas hyperbokstavligt, nämligen som "hans frid", alltså Guds, lite som att läsa efternamnet Stark som ett adjektiv eller namnet Björn som ett substantiv.
Och שולמית, shulamit, då? Jag översatte det med "fulländade flicka", men i Bibel2000 översätts det med "flicka från Shulem" (det finns även spekulationer om att det handlar om kung Salomo i feminin form - mer om Salomos något märkliga inställning till genus och kön någon annan gång!). Ordet kommer av שלום, "shalom", frid eller fulländning, och kan alltså hänvisa till Gud.

Shir haShirim, som av Chazal användes som en mashal, en liknelse, för att tolka Andra Mosebok, kan här läggas som ett raster över stycket om Moses möte med Guds rygg (se mitt inlägg om liknelser och rabbinsk exegetik). Jag vill intertextuellt lägga orden från Höga visan i Moses mun så att han, som av traditionen omnämns som Guds make, får säga: "Vänd dig till mig, vänd till mig!"
Detta är då något han säger till Guds rygg, för att försöka förmå Gud att visa sitt ansikte. Men det finns ytterligare en dimension i bilden av att Gud visar ryggen och som inte har med avstånd att göra, inte förmedlar ett budskap av hemlighet eller distans, och som kanske är anledningen till att Guds formulering ("Herren, Herren...") är central i all judisk syndabotsbön, när vi gör teshuva och vänder till Gud: att Gud visar sin oskyddade rygg är något hen gör, inte för att hålla på någon himmels integritet utan för att visa sig i sin nakenhet och sårbarhet.
Människan skulle i detta läge kunna hugga henom i ryggen, ändå är det så Gud visar sig. Detta är ett avklädande, en Höga visan-älskare som ställer sig naken, frånvänd, med slutna ögon, i väntan på att hens älskade med sina händer ska utforska hens kropp, känna – men inte se – konturerna av hens ansikte . Hen kan inte annat än hoppas att hans älskare finns kvar då han vänder sig om och att hen inte blir sviken i detta utlämnade läge.

Kanske ser man en dubbel rörelse här: "Abraham, Abraham", "Herren, Herren", "här är jag, här är jag", "vänd dig om, vänd dig om". Gud och människan står i ett synergiskt förhållande här, där människan tar ett steg mot Gud och Gud ett (eller kanske tio) steg mot människan. Yom Kippur är dagen då såväl Nåd som Dom avtäcks som tydligast - Nåden: det rop som ekar ut från Eden, ett sorgesamt "var är du?", och Domen: den utmanande, även smärtsamma, process som det innebär att avklä sig sina skydd, sina fikonlöv, och träda ut ur busken för att ställa sitt intima jag inför Gud. Men det är inget människan klarar av att göra själv, för som rabbi Yochanan säger i B'rachot 5b när han får frågan varför han inte kan hela sig själv från sjukdom, trots att han har helande händer: ein chavosh matir atzmu mibeit ha’asurim – den fängslade kan inte befria sig själv ur fängelset.
Därför sitter Gud inte på något moln och väntar på att vi ska behaga krypa till henom, utan sitter själv i processen, ropar, svarar, lyssnar. Detta tvåvägsförhållande som utspelar sig nu under de tio botdagarna men också på Sinai, sammanfattas av Jesaja, vars profetiska påminnelse läses i Yom Kippurs allvarliga liturgi, mitt under fastan, och jag låter detta inlägg avslutas med de orden (Jes 58:59):

Kallar du det fasta, en dag som behagar Herren? Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok... Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas... Då skall Herren svara (תְּשַׁוַּע, teshava, från תשובה, teshuva) när du kallar, när du ropar säger han: Här är jag (הנני, hineini).