Det är dock inte bara människobild som skiljer sig åt i dessa två berättelser (och det är verkligen en skillnad, där den ena grundar sig i ett synsätt där människan är en kosmisk härskargestalt i ett perfekt kosmos, och den andra grundar sig i tanken på människan som en slav och grovarbetare) - även Gudsbilderna som framträder här är helt olika.
I den första är Gud (Elokim) en avlägsen arkitekt som formar hela universum helt i enlighet med sin plan. I den andra är Gud (Hashem Elokim) en antropomorf, gudomlig humanoid som formar saker med sina händer, andas, ropar, planterar, gör misstag, korrigerar sina planer, har fiender och - är inte allvetande.
Det är viktigt att komma ihåg att den första berättelsens tradition (dubbad 'elohisten' eller P, av bibelforskare) om människans skapelse antagligen stod helt för sig själv utan kännedom om den andra, och vice versa, och att man inte ska komma att tänka på Adam och Eva i den första utsagan. Det är också viktigt att komma ihåg att för den andra skapelseberättelsens tradition (kallad 'jahvisten' eller J) är saker som sol och måne, stjärnor, kosmiska sammanhang, etc. inte så viktiga. Gud i den berättelsen är den störste spelaren på brädet, men långtifrån den enda, medan Han i den första inte ens befinner sig på brädet, utan håller det i sina (högst icke-antropomorfa) händer.
Två olika Gudsnamn används, och två olika syner på världsordningen, från två olika åldrar och kulturer. Många skulle också säga; från två olika religioner som vuxit ihop.
Det var bibelvetenskapens förklaring.
Traditionen har dock ett en annan förklaring, som jag hittade igår, i den väldigt matiga Or Hachaim skriven av den marockanskfödde Chaim ibn Attar (1696-1742), i kommentaren till 1 Mos 1:1
Vi ska anta en liknande hållning i tolkningen av de till synes motsägande verserna i 1 Mos 1:1 och i 1 Mos 2:4. Så länge som Toran använder Guds namn Elokim ensamt, betyder detta att bara Rättvisans attribut användes i den del av skapandeverket som Tora beskriver. Allt detta ägde rum innan Gud 'lade till' Nådens attribut. Rättvisans attribut användes i skapandet av himlarna eftersom himlarna inte är befolkade av någon som behöver Nådens attribut...
I den andra redogörelsen i 2:4, har Tora att göra med en jord befolkad av människan, en varelse som även är skapad av stoft och som därför inte kan fortsätta existera utan Nådens attribut...
Vi har förklarat varför Guds namn JHV-H inte dök upp förrän där fanns en mänsklig varelse.
I judisk tradition säger man att namnet Elokim (som även kan översättas "domare") betecknar Gud när Han verkar i sin rättvisa, medan det allraheligaste namnet, tetragrammet (JHV-H), betecknar Gud när Han verkar i sin nåd. Så länge Gud är universums arkitekt och ska lägga naturlagar, fysiska skeenden, kvantprocesser, etc. gör Han det som Elokim; den stränga laguppehållaren. När människan kommer in i bilden, när jorden faktiskt blir aktuell, avslöjar Gud ytterligare en aspekt, en som visar sig vara ännu högre och ännu mer sublim än Elokim; Han avslöjar sig som Hashem, Namnet (alltså JHV-H), och blir i det även den Gud som planterar trädgårdar, som går kvällspromenader i sin trädgård, som i människan andas in sin ande mun mot mun, som t.o.m. syr kläder. En annan sida i Gud måste komma fram då Han interagerar med människan än då Han med sitt ord formar planeter.
Det är lustigt att se hur två helt olika sammanhang, ett vetenskapligt och ett traditionellt teologiskt, båda tagit upp samma fråga, och se hur båda hanterat det.
Jag ser en stor poäng i att låta Robert Alter och Chaim ibn Attar ställas upp bredvid varandra, för att skänka nya djup åt varandras förklaringsmodeller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar