En välsignelse över Gud

תניא ,אמר רבי ישמעאל בן אלישע:
פעם אחת נכנסתי להקטיר קטורת
לפני ולפנים ,וראיתי אכתריאל יה ה
צבאות שהוא יושב על כסא רם ונשא

!ואמר לי :ישמעא לבני , ברכני
אמרתי לו: יהי רצון מלפניך שיכבשו
רחמיך את כעסך ויגולו רחמיך על
מדותיך ותתנהג עם בניך במדת
הרחמים ותכנס להם לפנים משורת
הדין, ונענע לי בראשו

Vi har lärt oss: rabbi Yishmael ben Elisha sade:
En gång gick jag in i det allraheligaste för att bränna rökelse i den innersta helgedomen, och jag såg Achteriel Ya Hashem Tz'vaot (Achteriel Ja härskarornas Herre) som satt på en hög och upphöjd tron. Han sade till mig: "Yishmael, min son, välsigna mig!"
Jag sade: "Universums mästare! Må det vara din vilja att din nåd besegrar din vrede, att din nåd överträffar dina strängare attribut, att du handlar i nåd mot dina barn och för deras skull går bortom din rättvisas gränser."
Han nickade på sitt huvud.
Och detta lär oss att även en vanlig persons välsignelse aldrig får tas lätt.

- B'rachot 7a

Okej, bered er på en riktigt lång en den här gången.
Frågar man mig är detta en av de märkligaste berättelserna i hela Talmud. Rabbi Yishmael ben Elisha, en av de sista översteprästerna i Jerusalems tempel innan det förstördes av romarna, går in i kodesh kodashim, det allraheligaste, där Guds ande bor, och möter Gud själv.
Det fanns bara en person i världen som fick gå in där, översteprästen, och även han fick bara gå in en gång om året, på Yom Kippur, försoningsdagen, då han efter fem reningsbad steg in och uttalade tetragrammet, Guds heliga och hemliga namn för att bringa försoning för Israels skull. Då han gick in bar han vita linnekläder och hade ett rep bundet kring midjan för att man skulle kunna dra ut honom om han dog därinne (ingen annan fick ju gå in för att hämta liket).
Det är alltså inte vilken dag som helst vi pratar om här, utan själva Yom Kippur, och rabbi Yishmael träder in som representant för hela folket.
Väl därinne, redo att uttala det outtalbara namnet, i vilket den judiska traditionen menar att kraften att förinta eller skapa universum ligger, ser han plötsligt Gud på sin tron.
Och något ytterst märkligt inträffar - Gud säger till honom: "Yishmael, b'ni, bar'cheni!" - Yishmael, min son, välsigna mig!
På den dag man sjunger bönen Avinu Malkeinu - vår fader, vår kung - uppmanar Gud, som en far, sin son att uttala en välsignelse över honom.

Det finns något otroligt märkligt här - hur kan en människa välsigna Gud, som själv är all välsignelses källa? Än märkligare blir det när man ser till judiska välsignelser i stort, som alla börjar med: baruch ata Hashem, välsignad är du, Herre. Välsignelser uttalas innan man utför bud, som att ta på sig tallit eller tefillin, äta bröd, tända sabbatsljusen och så vidare. De uttalas även som tack eller uppskattning; när man vaknar, efter att man ätit, i bön, när man känner goda dofter, när man möter en vis person, när man når vissa punkter i livet, etc. eller t.o.m. när man har det jobbigt, som när man får reda på att någon dött.
Det finns välsignelser över i stort sett allt, från toalettbesök och handtvätt till att man ser vårens första blomstrande träd. Det finns t.o.m. en välsignelse man säger när man ser en ovanligt ful människa!
Man kan säga att välsignelser används för att bringa helighet till det man gör; man helgar måltiden man är i stånd att äta, man helgar sabbaten man är på väg att träda in i, man helgar sina sinnesupplevelser, man helgar sina kroppsfunktioner, man helgar givna ögonblick i livet - man tar en mundan akt och låter den bli ett fönster mot den heliga världen.
Men, för vår diskussion finns det en intressant detalj; alla dessa välsignelser börjar med: "välsignad är du, Herre..."
Och även i bibeln finner vi detta märkliga uttryck:

David välsignade Herren inför hela församlingen och David sade: välsignad är du, Herre, vår fader, Israels Gud, från evighet till evighet.*

- 1 Krön 29:10

På samma sätt står det i den uppskattade frasen: "välsigna Herren min själ" (återfinns i Ps 103, 104 0ch 146 och kanske någon annanstans också, men jag kommer inte på det nu), och vi hittar det även i t.ex. Ps 41:14, där det står: "välsignad är Herren, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen och amen." (se i alla dessa fall fotnoten till 1 Krön 29:10)
I den rabbinska litteraturen omnämns Gud dessutom av respektskäl för gudsnamnets helighet vanligen som "haKadosh, baruch hu" - den Helige, välsignad är Han.
Vad är det egentligen som försiggår här? Hur kan människan, som är mottagare, möjligen kanaliserare, av välsignelser, själva rikta en välsignelse till Gud? Och hur kan man säga att Gud ens är välsignad? Hur kan Gud ha en egenskap som till sitt väsen överförs på något av Honom själv?

Och hur går resten av Talmudstycket? Yishmael lyder honom och uttalar en välsignelse som ger oss en väldigt märklig bild av Gud - han säger att Guds nåd ska övervinna Guds stränghet, och ordet som används är יכבש, yichbosh, besegra eller erövra. Den Gud vi ser här är på något sätt delad, och i den senare kabbalan finns en tanke om att Gud hela tiden väger mellan sin dom, Din, och sin kärlek eller nåd, Chesed, "mellan sin vänstra och sin högra hand", som det uttrycks. Samtidigt finns där ett balanserande element, eftersom Toran, Guds lag, kommer från Hans högra hand (5 Mos 33:2: "på hans högra hand en brinnande lag för dem" - finns dock inte i alla versioner, då den masoretiska texten är skadad - och Höga V 2:6: "hans högra [hand] omfamnar mig" - det är genom Tora, sitt ord, som Gud och människan kommer nära - omfamnar - varandra), och i enlighet med det bärs Torarullar på höger axel med höger hand. Samtidigt är det mot denna lag Gud definierar sin rättvisa - Tora är Guds rättvisa och nåd på samma gång, även om den är sprungen ur, och given i, nåd.

Ändå hävdar judendomen bestämt att Gud är gudomligt enkel - att Gud inte har konflikter inom sig och inte har enskilda egenskaper som så (ta t.ex. Bachya ibn Paqudas Chovot haLevavot 1:8), så till den grad att den ofta backar in i apofatisk teologi - att Gud inte kan beskrivas i positiva termer som "Gud är god" eller "Gud är stark".
Vi kan inte gå alltför djupt in på detta, men en kabbalistisk förklaring är att Gud i sig är helt utan egenskaper, men att Han, då Han interagerar med skapelsen, delas upp i olika aspekter, som ljus i ett prisma (se Dov Ber av Lubavitchs Shaar haYichud, kap 10).
Rabbi Yishmael påtalar dock behovet av denna märkliga balans, där nåd måste väga tyngre än rätt, även om de i Guds transcendenta väsen inte är skilda åt. Guds svar på detta är att nicka, vilket Rashi förklarar vara Guds sätt att säga amen.
Det finns så mycket att gå in på i detta stycke att ett inlägg egentligen inte är nog (jag kan komma att återvända till det senare någon gång); dels idén om att människan kan välsigna Gud, dels idén om att Gud har en inre, olöst konflikt mellan sina olika attribut. Jag måste dock avrunda med funderingar kring själva välsignelsen.

Den etiska sensmoralen är förstås att varje människas välsignelse är viktig - att en tiggares välsignelse väger lika tungt som påvens, även när tiggaren välsignar påven, och detta uttrycks radikalt med att en människa välsignar Gud. Men teologiskt står konflikten kvar.
En lösning, som vi även får en antydan om i rabbi Yishmaels formulering "må det vara din vilja" (att välsigna dig själv med x), står dock att finna i kung Davids ord:

Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

- 1 Krön 29:14

Likaså står det i 2 Mos 20:24: "På varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt skall jag komma till dig och välsigna dig." Det är visserligen upp till människan att åkalla Gud, och välsigna Gud, och det gör människan av sin egen fria vilja. Men grundförutsättningarna för att människan ska kunna göra detta, är att Gud redan från början gett den möjligheten. Utan Guds nåd har människan ingenting; inga ögon att läsa Tora med, ingen mun att läsa välsignelser med, inget hjärta att be med.
Chaim Volozhiner säger i Ruach Chaim 3:7:

Människan är inte förmögen att utföra någon gärning utan Hashems hjälp. All rörelse kräver energi och all energi är en gudomlig gåva. Alla bud en människa utför, och all Tora han studerar, utförs egentligen av Hashem. 'På varje plats där jag låter mitt namn bli nämnt - trots att det är min energi som används för att studera Tora och utföra bud - skall jag komma till dig och välsigna dig'.

Gud är visserligen målet för rabbi Yishmaels välsignelse, men Han är också den som från första början uppmanar honom att välsigna, och den som själv är välsignelsens ursprung. Gud är, med sina egna ord "början och slutet" (Jes 48:12) - upphovet och slutmålet.
När människan så välsignar Gud för det ena eller det andra sluter hon s.a.s. kretsen som går från Gud till Gud. Det är här intressant att det är just översteprästen, som representant för hela folket, som uttalar välsignelsen - vad Gud lägger ned i mänskligheten ger mänskligheten tillbaka till Gud. Guds kraft går från transcendent i himlarna till immanent i människan och sedan tillbaka, och i detta flöde kanske vi även finner svaret på hur Guds två olika egenskaper kan vara en? I detta flöde mellan jordiskt och himmelskt rör man sig mellan den vita ljusstrålen och den delade regnbågen, och ser hur det första kommer till uttryck i det andra, och hur det andra har sitt upphov i det första.
Och Gud nickar.


*= I bibel 2000 har de mesat lite och översatt vayvarech och baruch med "prisade" och "prisad", vilket faktiskt är rena dumheterna. Vad som står är uttryckligen "välsignade" och "välsignad".