söndag 29 november 2009

Såsom ovan, så ock nedan

א"ר אבין בר רב אדא א"ר יצחק מנין שהקב"ה מניח תפילין שנאמר: נשבע ה' בימינו ובזרוע עוזו בימינו זו תורה שנאמר: מימינו אש דת למו ובזרוע עוזו אלו תפילין שנאמר: ה' עוז לעמו יתן ומנין שהתפילין עוז הם לישראל דכתי: וראו כל עמי הארץ כי שם ה' נקרא עליך ויראו ממך ותניא ר' אליעזר הגדול אומר אלו תפילין שבראש א"ל רב נחמן בר יצחק לרב חייא בר אבין הני תפילין דמרי עלמא מה כתיב בהו א"ל: ומי כעמך ישראל גוי אחד בארץ ומי משתבח קוב"ה בשבחייהו דישראל אין דכתיב: את ה' האמרת היום <וכתיב> וה' האמירך היום אמר להם הקב"ה לישראל אתם עשיתוני חטיבה אחת בעולם ואני אעשה אתכם חטיבה אחת בעולם אתם עשיתוני חטיבה אחת בעולם שנאמר: שמע ישראל ה' אלהינו ה' אחד ואני אעשה אתכם חטיבה אחת בעולם שנאמר ומי כעמך ישראל גוי אחד בארץ


Rav Abin bar rav Ada sade i rav Yitzchaks namn: Hur vet vi att den Helige, välsignad vare Han, lägger tefillin? För det är sagt: 'Herren svär vid sin högra hand, vid sin starka arm' (Jes 62:8).
'Vid sin högra hand': detta är Toran, så som det är sagt: 'på hans högra hand en brinnande lag för dem' (5 Mos 33:2).
'Och vid sin starka arm': detta är tefillin, så som det är sagt: 'Herren ger styrka åt sitt folk' (Ps 29:11).
Och hur vet vi att tefillin är Israels styrka? Därför att det står skrivet: 'Alla jordens folk skall bli varse att Herrens namn har utropats över dig, och de skall frukta dig' (5 Mos 28:10), och vi har lärt oss att rabbi Rav Eliezer den Store säger: detta handlar om den tefillinlåda man bär på huvudet.

Rav Nachman bar Yitzchak sade till rav Chiya bar Abin: Vad står skrivet i de tefillin universums mästare bär?
Han fick svaret: 'Och vilket folk är som ditt, huset Israel, ett enda folk på jorden' (1 Krön 17:21).
Sjunger då den Helige, välsignad vare Han, Israels pris?
Ja, för det står skrivet: 'Du har idag försäkrat Herren... Herren har idag försäkrat dig' (5 Mos 26:17-18). Den Helige, välsignad vare Han, sade till Israel: 'Du har gjort mig till en unik entitet i världen, och jag skall göra dig till en unik entitet i världen.'
'Du har gjort mig till en unik entitet i världen', som det är sagt: 'Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en' (5 Mos 6:4, den judiska trosbekännelsen).
'Och jag skall göra dig till en unik entitet i världen', som det är sagt: 'Och vilket folk är som ditt, huset Israel, ett enda folk på jorden' (1 Krön 17:21).

- B'rachot 6a

Ni får ursäkta att rubriken är taget från hedniskt håll; Tabula Smaragdina, som hermetikerna gärna använder, men den sammanfattar den här exegesen lite för väl.
En av anledningarna Chazal (de klassiska rabbinerna) gett för Torans bud är att alla bud juden utför egentligen är en form av Imitatio Dei, ett imiterande av vad Gud själv gör. Juden ska t.ex. hålla sabbaten för att Gud håller sabbat och skänka pengar till fattiga för att Gud själv tar hand om de behövande.
Denna princip grundar sig i uttalandet: 'Ni ska vara heliga, för jag, Herren er Gud, är helig' (3 Mos 19:2) och i Talmud går man långt för att uttrycka denna tanke; Israel ska läsa Tora för att Gud själv läser Tora, Israel ska be för att Gud själv ber (se b'rachot 7a om ni inte tror mig!), Israel ska bära tallitot, bönemantlar, för att Gud själv bär tallit, etc.
Och här lär vi oss att Gud, väldigt antropomorft beskriven, alltså även bär tefillin, bönekapslar, och sjunger lovsånger till Israel.
I ett par tefillin finns pergamentstycken med fyra bibeltexter som alla handlar om just tefillinbudet 'du skall binda (dessa ord) som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna' (2 Mos 13:1-10, 2 Mos 11-16, 5 Mos 6:4-9 och 5 Mos 11:13-21). Bland dessa texter återfinns även Sh'ma (Hör Israel...), den judiska, monoteistiska trosbekännelsen.
Man 'bevisar' exegetiskt att Gud verkligen har tefillin genom att peka på ett stycke i Jesaja där Gud svär vid sin högra hand och sin starka arm, där den högra handen är Toran (som diskuterades i förra inlägget) och den starka armen är den vänstra, som man som jude virar tefillin om. Detta är en associativ läsning, då Gud i 2 Mos 13:9 och 13:16 med sin starka hand sägs ha fört Israel ur Egypten, och att det är en av anledningarna till att man ska bära tefillin.
Vad rav Eliezer den Store sedan fortsätter med är att säga att detta handlar om den tefillin man bär på huvudet (den ena lådan bärs på armen, den andra på huvudet), men det är en annan diskussion som jag måste skippa.

Sedan dyker frågan upp vad som står på pergamentet i Guds tefillin, då man har lite svårt att tänka sig att Han skulle ha Sh'ma och tefillinbuden. Chazal kommer fram till att Gud inte har ett bibelstycke som talar om sin egen enhet ('Herren är en'), utan ett som talar om Israels ('ett enda folk på jorden'). Och här rör vi oss från Imitatio Dei till något annat, mer intressant, som de senare kabbalisterna utvecklade; vi rör oss in på teurgins område. Judendomen spred det monoteistiska budskapet över världen att Gud är en, och därför gör Gud judarna till ett folk (en tanke inom den midrashiska kulturen är att kosmos skulle vara deistiskt uppbyggt, med Gud utanför sin skapelse, om det inte varit för spridandet av det monoteistiska budskapet). Det är inte bara människan som försöker spegla vad som pågår i den heliga världen - de två står i en relation där de påverkar varandra.

En intressant detalj i riten är att man, innan man lägger tefillin, bör säga en l'shem yichud, som
uttrycker den intention med vilken man utför mitzvan:
För att ena den Helige, välsignad vare Han, och Hans shechina (Guds närvaro på jorden - mer om Henne senare någon gång), i fruktan och kärlek, för att ena Namnet - J, H med V, H - i perfekt enhet, i hela Israels namn.

Det finns en viktig princip inom kabbalan, som bland annat finner stöd i Talmudstycket ovan, den som menar att människan och Gud står i ett teurgiskt förhållande, där människan är en mikrokosmisk spegling av ett makrokosmiskt universum. Vad människan gör påverkar Gud - i Zohar går man t.o.m. så långt att man säger:

Det kan inte finnas någon fulländning ovan utan en fulländande påverkan från människor när de är rättfärdiga och verkar i kärlek.

- Zohar 2:155a
Man läser det då som att Israel bokstavligen gör Gud till en, och att konsekvensen av detta är att Israel blir ett folk. Israel lovsjunger Gud, och då lovsjunger Gud Israel. Den tungt antropomorfa bilden av Gud uttrycker plötsligt något väldigt radikalt:
Den Helige, välsignad vare Han... skapade denna värld överensstämmande med världen ovan, och allt ovan har sin motsvarighet här nere, och allt här nere har en motsvarighet i havet, och ändå ugör allt detta en enhet.
- Zohar 2:20a
Varje mitzva sägs motsvara en del i människokroppen, en nerv, ett ben, en muskel, etc., och motsvarar också en del av den himmelska världen, så att allt speglar allt, och varje mitzva påverkar verkligheten på olika sätt (se Ta'amei haMitzvot). Man kan vända sig mot det närmast magiska tankesättet som menar att varje mitzva teurgiskt påverkar den gudomliga världen, men det är en vacker bild av universum man finner här, en där Gud har satt sig i en situation där Han behöver människan, och är beroende av människans uppförande. Maimonides skulle kanske inte hålla med mig, men Gud och människa står här verkligen i ett partnerförhållande där Gud låter sig vara påverkbar av människan och så verkligen står i ett utbyte. Gud kan vara långt bortom, transcendent, och onåbar, men är samtidigt, på ett mystiskt plan, utlämnad åt människan och står i en relation där båda parter kan påverkas av den andre.

Att diskussionen går om just tefillin känns inte heller som en slump; tefillin är ett förbundstecken (vilket f.ö. är anledningen till att man inte bär tefillin på shabat eller högtider, som i sig är förbundstecken), och det är inte bara Israel - som bär Guds namn i sina tefillin - och Gud - som bär Israels namn i sina tefillin - som enas, utan även Gud själv, eftersom tefillin läggs för att koppla ihop själ, hjärta och kraft (efter Sh'ma följer 'du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, hela din själ och av all din kraft'). Genom människans strävan efter enhet enas inte bara människan och Gud, utan även Gud själv - genom människan kan Gud bli en.
Detta, om något, är en förbundsteologi, och frågar man mig vad bibeln handlar om så är det förbund, många olika - det noakidiska, det abrahamitiska, det mosaiska, det davidiska och, om man frågar somliga märkliga uttolkare (förlåt, jag var tvungen), det kristna -men främst det Stora förbundet, det mellan människan och Gud.

2 kommentarer:

  1. "Såsom ovan, så ock nedan" beskriver det fysiska sambandet mellan himmel och jord. I himmeln fastän i jorden. Ett uråldrigt symboliskt citat som syftar på människans förestående förvandling "apotheosis" till att bli gudomliga. Uttrycket förekommer mycket inom mysticism och även andra begångna esoteriska lärdomar. Tolkningen skiljer sig dock mellan dessa, vissa menar att uttrycket åsyftar skärselden, väntan på att inträda till paradiset eller helvetet.

    Men nu till min fråga, min vän. Jag försöker sätta in denna uttryck i ett relevant sammanhang med din text om judiska riter men förgäves?

    Kan du förklara det?

    SvaraRadera
  2. Jag åsyftar här det teurgiska samband det kosmiska och det akosmiska tänkts stå i - i kabbalan jord och himmel (dvs. malchut och alla övriga s'firot på Livets träd), i klassisk hermeticism den grekiska uppfattningen om den materiella världen och idévärlden.
    Jag vill inte heller verka petig, men människan söker i de flesta västerländska mystika system theosis, möjligen henosis, om man är nyplatoniker, men inte apotheosis.
    Denna väg har, i kristen och judisk tappning, gått genom imitatio Dei (Kristi efterföljelse i kristendomen, och förklaringen att mitzvot är Guds akter).
    I kabbalan, liksom i många gnostiska och pytagoreiskt influerade system med en emanationskosmologi, har slutsatsen också blivit att man som människa påverkas av och påverkar det flöde som tänks finnas mellan det kosmiska och det akosmiska, jord och himmel.

    SvaraRadera