וַיֹּאמֶר אֱלֹהִים, נַעֲשֶׂה אָדָם בְּצַלְמֵנוּ כִּדְמוּתֵנוּ; וְיִרְדּוּ בִדְגַת הַיָּם וּבְעוֹף הַשָּׁמַיִם, וּבַבְּהֵמָה וּבְכָל-הָאָרֶץ, וּבְכָל-הָרֶמֶשׂ, הָרֹמֵשׂ עַל-הָאָרֶץוַיִּבְרָא אֱלֹהִים אֶת-הָאָדָם בְּצַלְמוֹ, בְּצֶלֶם אֱלֹהִים בָּרָא אֹתוֹ: זָכָר וּנְקֵבָה, בָּרָא אֹתָם
För att redan från början avslöja min agenda; detta är det obligatoriska stångandet mot skapelseberättelsen som varje hygglig feminist måste ge sig in på. Jag hoppas att jag lyckas föra åtminstone något litet tankeväckande korn till detta uttjatade bord.
Den uppmärksamme bibelläsaren lär ha noterat att det finns två skapelseberättelser i 1 Mos 1 och 2; en (1 Mos 1:1-2:3) där en kosmisk Gud (Elokim) genom sitt ord skapar ett ordnat universum under sig på sex dagar och vilar på den sjunde, och en (1 Mos 2:4-24) där en klart mer antropomorft uppfattad Gud (Hashem Elokim) vattnar en tom jord, planterar en trädgård och formar människan med sina händer, för att sedan få sitt verk förstört av yttre krafter.
I den första berättelsen, som anses vara av prästerligt ursprung och som omnämner Gud med namnet Elokim, skapar Gud människan i sin avbild, som man och kvinna (1 Mos 1:26-30).
I den andra, som är sprungen ur en annan tradition och omnämner Gud med tetragrammet (JHV-H), formar Gud först en man, och tar sedan ur honom en kvinna (1 Mos 2:7-23).
Chazal hade förstås ingen modern bibelvetenskap på sin sida, som kunde ge en förklaring i form av att det handlar om två olika historiska skikt som slagits ihop, så hur löste de saken? De, som ju lusläste Tora, märkte förstås att berättelserna inte gick ihop, framförallt inte kring detta att människan tycks skapas två gånger, och på två olika sätt.
Modern bibelkritik i all ära, men för tillfället kommer jag inrikta mig på den rabbinska läsningen, då den innehåller lite fler tankenötter. För i sin jakt på konsekvens gav Chazal oss även en biprodukt; en intressant och tämligen befriande syn på kön. Låt mig demonstrera:
I Bereshit Rabba 8 ges en förklaringsmodell som kan lösa Toras knixiga uppgifter, och som antagligen påverkats av Platons hermafrodit:
Rabbi Yermia ben Elazar sade: När den Helige, välsignad vare Han, skapade den första människan, skapade Han honom androgyn, som det är sagt: 'man och kvinna skapade Han dem.'
Rabbi Shmuel bar Nachman sade: När den Helige, välsignad vare Han, skapade den första människan, skapade han den som diphrosophon (med två ansikten), sedan sågade han itu den och gjorde en rygg åt denna och en rygg åt denna.
De invände: men det sägs att '(Gud tog) ett av hans revben' (צֵּלָע). Han svarade (att det betyder): 'en av hans sidor', i likhet med hur det används i 'uppenbarelsetältets sida' (צֵּלָע).
Eftersom ordet tzela betyder både 'revben' och 'sida' kan Chazal föreställa sig denna hermafroditvarelse Adam-Eva, skapad till Guds avbild, utan att detta går isär för iögonfallande med den senare berättelsen där bara en av dem tycks skapas.
De finner dessutom extra stöd i det faktum att ordet för 'forma' i 1 Mos 2:7, וַיִּיצֶר, vayitzer, inte stavas som det brukar, וַיִּצֶר, med ett יּ, yud, utan med två, vilket de tog som ett bevis för att det i denna människa som formas finns två - ett yud för Adam, ett yud för Eva (Eruvin 18a). Man citerar dessutom "Du skyddar/formar mig framför och bakom" (Ps 139:5) för att ge läsningen ytterligare tydlighet.
Detta ger förstås en helt annan bild av människan - och av Gud - för vad är innebörden i en sådan läsning? Att Gud är lika mycket kvinna som man.
I en sådan läsning är Adam och Eva bara olika komponenter i ett väsen - Adam, från hebreiskans אֲדָמָה, adama, jord, är det fysiska, och Chava (Eva), från hebreiskans חַיּ, chai, liv, är mer arketypiska figurer för vad som finns i en människa. Utan en kropp kan inget uttrycka sig, och utan den där mystiska livsgnistan kan en hög materia, även den består av precis rätt ämnen i precis rätt mängd, inte leva och vara en människa. Här blir det intressant att Gud formar (med två yud, kom ihåg) människan från jorden (Adam) och blåser in livets ande (Eva) i henne. I detta, den animerade (levandegjorda) materien, kan Guds avbild visa sig.
Vänder vi oss sedan till Talmud ser vi ytterligare något intressant om Gud, i Nidda 31a:
תנו רבנן שלשה שותפין יש באדם הקב"ה ואביו ואמו אביו מזריע הלובן שממנו עצמות
וגידים וצפרנים ומוח שבראשו ולובן שבעין
אמו מזרעת אודם שממנו עור ובשר ושערות ושחור שבעין והקב"ה נותן
בו רוח ונשמה וקלסתר פנים וראיית העין ושמיעת האוזן ודבור פה והלוך רגלים ובינה
והשכל וכיון שהגיע זמנו להפטר מן העולם הקב"ה נוטל חלקו וחלק אביו ואמו מניח לפניהם
Våra rabbiner har lärt ut: Det finns tre medskapare i människan; den Helige, välsignad vare Han, hennes far och hennes mor.
Fadern ger den vita säden ur vilken barnets ben, senor, naglar, hjärna och ögonvitor formas. Modern ger den röda säden ur vilken barnets skinn, kött, hår, blod och´pupiller formas.
Och den Helige, välsignad vare Han, ger barnet ande och själ, skönhet, syn, hörsel och tal, förmågan att gå, förståelse och skarpsinne. När det är dags för henne att lämna världen kommer den Helige, välsignad vare Han, och tar tillbaka sin del och lämnar faderns och moderns delar med dem.
Jag tycker särskilt bra om det här stycket (inträngt mellan en hel del otrevliga delar om kvinnor, dock), eftersom vad det säger är att Aristoteles m.fl. har fel och att kvinnan inte alls är något slags behållare åt mannens säd, utan själv bidrar med lika mycket som mannen (något senare i traktat Nidda sägs att en son endast föds om kvinnan får orgasm först under ett samlag, vilket är intressant med tanke på att en son givetvis var att föredra i det antika judiska samhället).
Det gäller också alla barn - det är inte som Filon menade, att kvinnan ger kroppen och att mannen sedan ger den en själ, om barnet råkar vara en pojke 'in spe'.
Vad som är mer intressant är dock synen på Gud - Gud är här en tredje part som står bortom kön. De könsneutrala i en människa är det som också är gudomligt, och intressant nog även är vad som är meningsgivande åt det andra. Ögat får en människa av sin biologiska far (ögonvitan) och sin biologiska mor (pupillen), men synen får människan av Gud. Och när denna gudomliga del försvinner, ja, då kollapsar hela varelsen. Utan denna extra dimension upphör den materiella biten att vara en levande människa.
Det tycks som om Guds avtryck i människan, och den avbild av Gud människan är, inte är så manligt och onyanserat som man gärna försöker få det till. Snarare tycks Gud vara något helt bortom eller inom mänskliga kön och genus, och en människas väsen tycks vara kopplat till detta gudomliga.
Jag vet inte hur stark slutklämmen var, men där har vi det då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar