Det hela börjar med 1 Mos 2:5: "när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den."
Det är tydligt att scenen redan är uppställd; jorden finns, men det saknas en rad viktiga ting på den, däribland människan, och det för att Gud s.a.s. inte "tryckt på startknappen" genom att bevattna marken. I en klassisk bibelläsares ögon finns det ett märkligt upprepande och utelämnande i allt detta (och här lämnar vi för ett ögonblick bibelvetenskapens förklaring att det rör sig om två olika berättelser); varför nämns det inte redan i 1 Mos 1:27, när Gud skapar människan, att Han skapar henne med jorden som material, när det å andra sidan talas om människan två gånger på raken här? Först nämns det att det inte finns någon människa som kan odla jorden, sedan förklaras det att Gud formade människan ur jorden (1 Mos 2:7). Om Tora bara hade velat upplysa oss om att materialet till människan var hämtat ur jorden hade det väl kunnat sägas på samma sätt som: "Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter" (1 Mos 1:24)?
"Jorden skall frambringa människan, skapad till vår avbild," eller något i den stilen. Och varför är det bara människan som kallas 'Adam' ('jordling'), när alla andra landdjur också kommer ur jorden? Det tycks finnas något mer i det här märkliga fokuset på Adams tillblivelse.
Or haChaim åberopar den rabbinska traditionen då den säger att Adam omnämns som "Challat haOlam" - jordens avskilda gåva. Men vad betyder detta?
I 4 Mos 15:20 sägs: "Den första brödkakan (challa) ni bakar skall vara er offergåva... det första som ni bakar skall ni genom alla släktled ge som en gåva åt Herren."
Detta är anledningen till att judisk lag säger att man, då man bakar, ska avsätta en del (challa) av degen, symboliskt åt prästerskapet som en gång tjänade i Jerusalems tempel och levde på denna avsatta del. Detta görs dock först när man tillsatt vatten till mjölet och knådat en deg (Yore De'a 329:8), och även i Mishna sägs att man ska avdela challan från faktisk deg, inte bara mjöl, för att det ska räknas som helgat (Challa 2:5).
Or haChaim drar en parallell till 1 Mos 2:5:
Regnet som föll på jordens växtlighet är lik tblandandet (knådandet) av degen av vilken man bakar bröd. Detta är anledningen till att man inte äter spannmålsprodukter, bröd eller kakor, förrän man har avsatt challa... Jorden var oförmögen att frambringa växtlighet utan att Gud bidrog med regn. Slutsatsen är att det är förbjudet att äta eller på annat sätt njuta av jordens frukter förrän man avsatt en lämplig gåva åt Gud. Människans tillkomst (med jorden som råmaterial) var denna gåva, denna challa. Innan människan skapats var jorden förbjuden att avnjutas (eftersom ingen challa tagits från den för att helga den)...
Människans tillkomst, universums challa, möjliggör att alla jordens varelser kan njuta av jorden.
Det är intressant att se hur författaren, Chaim ibn Attar, ser världen som en stor, ofärdig deg, ännu orörd och oanvänd; det torra mjölet som inte kan bli ett bröd förrän något tillkommit. Så ger Gud den vätska som behövs för att sätta liv i degen, och den jäser, och frambringar växter. Och då den nu ses som en fullödig deg måste challa tas ur den för att helga den, och denna challa är människan, Guds avskilda portion av jorden, liksom prästerna fick sin avskilda portion av bröddegen. Jag kan väl inte påstå att människan i praktiken hjälpt de övriga varelserna på jorden att avnjuta sin planet, men man kan åtminstone se det som att det är tanken med oss; att vara det helgande elementet som ger tillåtelse, är själva tillåtelsen, åt allt levande att avnjuta Guds jäsande, växande universum. Och det är på det sättet människan är Adam, av jorden, ur jorden, och för jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar